Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Jodå Elin, vi är många. Finns gott om gamla trådar men få lyckohistorier.

Jag har inte haft sex sedan julas, är 27 år gammal och min sambo några år yngre. I övrigt inte mycket närhet, och pussar/kramar har det varit gott om tills för 2 månader sedan då även de försvann.

Man känner ju sig bara som ett skal. Ett fult skal. Jag gräver ner mig i jobbet just nu och försöker hantera det på det sättet, men det fungerar ju inget vidare egentligen. Försök att ta upp problemet bemöts med enorm ilska, så det har jag också slutat att försöka prata om.

Så kan det vara!

Mja, det känner jag också igen. Fegt tycker jag, att inte prata klart om det man tagit upp utan ska byta ämne hela tiden för att "skuldbelägga" den som vill prata.

Hade jag haft barn hade jag iaf haft en ursäkt att stanna, nu har jag det inte. Tycker verkligen synd om er som stannar för era barns skull! All heder till er.

Loud and clear! Ingen fara.

Precis! Men varför denna ilska över något som faktiskt är viktigt? Gudars skymning om jag skulle bli så ilsken för att min sambo tar upp något hon tycker är viktigt och som jag kanske inte alls tycker är viktigt. Hur skulle det se ut..

Som kinder skriver. Man har ju hört (särskilt när jag var yngre i varje fall) att man ska spela spelet. Jag fnyste lite åt det och tyckte det var trams. Kärlek ska ju övervinna allt (ha!) och går det verkligen inte så får man väl prata om det. Gud förbjude!

Saknar den där naiviteten ibland. När man såg på ens partner i en slags skimmer..

Jag tycker mig inte heller vara överdrivet sexuell av mig. Men jag vet inte, det är ju en definitionsfråga. Skulle lätt tycka det var okej med sex någon gång i veckan, och att man underhåller relationen och faktiskt visar varandra lite ömhet och närhet emellanåt.

Sen finns det ju faktiskt ganska många som är synkade i sin sexualitet, även om de säkert är i något minoritet.

Absolut, och det är ju det här jag inte förstår. I börjat av vårt förhållande fick iaf jag göra lite avkall för vissa saker och definitivt anpassa mig något för att vi skulle passa ihop. Det handlar inte om att bli kvävd eller så, utan bara två stenar som slipar sig mot varandra. Men var tog det vägen? Jag fick inget sådant tillbaka.

Så jag håller helt med. Jag saknar den där dynamiken och kommunikationen. Hon får så mycket av mig men jag får egentligen inget tillbaka förutom att jag faktiskt fortfarande älskar henne.

Hur länge har ni varit tillsammans?

"Ni kvinnor.." vad utbildad du låter. Som om alla kvinnor vore likadana.

Varför är det jobbigt att han är sugen när du inte är det? Det är väl bara att berätta det?

Pratar inte folk med varandra..? Måste man bli ledsen för att den andra inte har lust, om den annars har det? Då är det ju inget fel på en iaf. Bara att man är osynkade.

Tror säkert det ligger något i det, fast för min del kvittar det för då är ju problemet egentligen större; att man inte kan kommunicera med varandra och prata om saker som kan vara jobbiga.

Visst är det tråkigt med allt löst folk som sitter och raggar i seriösa diskussionstrådar.

Jag har precis som du Elin också börjat (kanske omedvetet till en början) ta avstånd från min sambo. Det skyddar mig en aning då jag inte förväntar mig lika mycket. Men som det är nu varken pussas eller kramas vi ändå, på hennes initiativ. Så det finns kanske inte så mycket att rädda ändå.