Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!
Jag har inte läst alla svaren. Men jag var i en liknande situation som TS. Min man var tämligen ointresserad av sex. Nåja, det var ju inte så illa att vi bara hade sex ett par gånger/år, vi hade det kanske en gång i veckan, vilket väl inte är så himla lite. MEN det handlar inte om antalet gånger, anser jag. Utan att jag inte kände mig åtrådd. Jag kände att han ställde upp på sex för att slippa bråk (i den mån en man nu kan ställa upp, händer ju att det blir totalprotest från vissa kroppsdelar!). Det tärde något oerhört på mitt självförtroende. Jag trodde (kanske med viss rätt) att han inte tände på mig längre, att han träffat någon annan, att jag var för tjock, för gammal, för tråkig, ja you name it! I alla fall så satte sig detta mycket i huvudet på mig, kunde inte sluta låta bli att tänka på det. Och det ledde ju (givetvis) till att min man fick prestationsångest; han ville mig ju inget illa, han är ingen elak eller okänslig man.
Så (jag inser att jag kommer att bli avrättad av alla FL:are här nu 
) slumpade det sig som så att jag och en annan man blev attraherade av varandra. Gudars, så mycket passion har jag inte upplevt någonsin. Vi har hånglat och haft sex, små korta stunder när vi kommer åt. Det har pågått länge. Men nu till saken: jag vet inte om min någonstans inom sig anar något men att han väljer att blunda för det. Men inget ont som inte har något gott med sig. Hans lust till mig har vaknat (med råge!). Jag vet inte vad det beror på. Antagligen för att jag är mer avslappnad, att jag inte tillåter detta infekterade ämnet ta så mycket plats i mina tankar. Att jag är lite mer likgiltig. Kanske har min man upplevt att han fått mer andrum och då har hans lust sakta men säkert återvänt.
Dilemmat är ju naturligtvis att det finns känslor inblandade när det gäller mig och den andre mannen. Vi är i samma situation (han har alltså också familj).
Någonstans inom mig känner jag självklart ångest för det jag gör och jag är skräckslagen för eventuella konsekvenser. Jag vet ärligt talat inte hur min man skulle reagera om otroheten kommer fram. För sanningen kommer ju alltid fram, det har man ju fått itutat i sig.
Jag har inga som helst önskningar att dela mitt liv med den andre mannen. Jag är kär i honom, javisst, men sedan är det stopp. Det är min man som jag älskar.
Kanske lite rörigt, men detta var mitt inlägg i tråden.