Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Hej.

Lyfter denna tråden lite????

Vill bara säga först av allt att jag är ingen van forumskrivare, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite....

Jag är sambo med en kvinna sedan drygt fyra år tillbaka. Vi har det bra på många sätt, vi har det ganska bra ekonomiskt, vi fördelar hushållssysslor på ett väl fungerande sätt osv. osv...

Jag har 2 pojkar på 9 och 11 år sedan tidigare. Hon har en pojke på 8 och så har vi en gemensam dotter på 3år.

Problemet med min sambo är att hon aldrig någonsin tar initiativ till sex eller närhet öht.

Vill jag ha nåt så får jag ta det. Detta gör ju såklart att jag känner mig väldigt oattraktiv och ledsen. Vi män vill ju också ha bekräftelse och att motparten tar initiativ ibland. Vi har pratat om det( på mitt initiativ såklart) om varför hon agerar på detta sättet, men får bara till svar att hon inte vet varför. Jag har frågat henne om det har hänt henne något, om det är jag som behöver göra något mer för att tända gnistan, om det kan vara P-pillerna som gör att hon blir avtrubbad?...Jag får bara svaret att hon vet inte! Jag har t.om under en 2 månaders period prövat att inte vara den som tar initiativet för att se om hon fattade vinken. Det resulterade i 2 månaders total brist på närhet och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I samband med detta skulle vi åka iväg på en resa hela familjen, och jag tänkte att hennes lust kanske kommer tillbaka nu när hon kan lägga vardagen åt sidan och slappna av....men det gjorde ingen skillnad.

Vi har pratat om detta 2 gånger nu och efteråt blir det bra igen i ca 3-4 veckor sen är det tillbaka på ruta ett. Jag är av den uppfattningen att om man bara sätter sig ner o pratar om problemen så kan man lösa det mesta, men hon öppnar inte upp sig.

Jag har pratat med personer som står mig väldigt nära och dom säger alla samma sak.. Lämna henne! Och jag känner mig så jävla naiv, för jag vet ju att dom har rätt!

Jag har in i det sista gripit efter halmstrån men innerst inne vet jag vad jag behöver göra????

Det som också självklart är en stor sorg är att det drabbar barnen också, men jag går under om detta fortsätter.

Vet bara att hon och pappan till hennes barn bröt upp när pojken var 3-4 år.
Jag vet också att man som regel aldrig ska fråga om deras ex....jag gjorde det ändå men det var inget hon ville gå inpå närmare om man säger så.

Vad hade jag inte gett för att höra hennes ex version av deras förhållande...man hade nog fått klarhet i saker o ting:))

Det du säger om parterapi är en fundering jag haft länge och jag kommer nog att lägga fram det förslaget men jag är osäker på om hon ens vill kommunicera.
Just nu tror jag att hon är nöjd som det är...vi har ju det "bra" på pappret så att säga.
En nära vän till mig som dessutom har ganska mycket mer erfarenhet av olika förhållande sa till mig att en kvinna kan stanna hur länge som helst i ett kärlekslöst förhållande så länge det passar hennes agenda......jag börjar tro att han har rätt:))

Fenomenet kallas på Engelska för deadbedroom och är ganska vanligt och har inget med kön att göra, finns en subreddit med många diskussioner om detta där både tjejer och killar med hög eller låg sexlust lyfter sin situation.

Det handlar om att man inte har matchande sexlust eller att den ena parten inte har någon sexlust alls, sexlusten är såklart väldigt individuell och för vissa är sex inte alls något viktigt för andra är den livsviktig för att känna närhet, kärlek, knyta band osv det beror helt på vad man är för typ av person.

Ibland kan såklart finnas underliggande faktorer som stress, depression, mediciner osv som minskar lusten men det är ju något temporärt och tycker man genuint om sex och tycker det är viktigt så försöker man ju såklart lösa det tillsammans.

Det bästa är väl alltid att försöka prata om det på ett moget sätt och se om det är något som går att lösa men det är ju viktigt att man kan kommunicera med ärlighet och öppenhet utan att det blir infekterat. Parterapi kan vara ett alternativ förutsatt att bägge ser det som ett problem som man vill lösa. Det sämsta är väl om det blir blame-game eller om man hamnar i en situation där ena partnern kräver jättestora förändringar av den andre i hopp om att det ska bli bättre (det blir det oftast inte).

Sen är det upp till dig att bestämma om du vill leva på det sättet beroende på hur viktigt det är för dig, om det är viktigt så kan inte andra saker väga upp för det och att gå och hoppas på förändring resten av livet mår man inte bra av.

Jag har själv lämnat en längre relation där min partner hade obefintlig sexlust och där sex inte var så viktigt medan det för mig är helt nödvändigt för att jag ska må bra i en relation. Det var inget lätt beslut och tog lång tid att komma fram till men jag vet att jag inte hade mått bra av att stanna kvar i relationen.

Här är en till. Min sambo är fantastiskt kärleksfull och ger massa bekräftelse, pussar och kramar. Men sexlusten är låg och självkänslan är dålig så initiativen från hans sida lyser med sin frånvaro. Det är själsdödande dessvärre och jag märker hur jag allt oftare inte vågar/orkar ta initiativ och nu senaste året har vi kanske haft sex fem gånger. Jag hinner dessutom ofta få känslan av att det inte kommer bli av alls och hinner stänga ner innan han kommer igång, vilket gör att jag får ganska lång startsträcka igen (kåt-hopplöshet-ledsen-överraskad-svårt att komma-ibland smärta=ond cirkel där han blir ännu mer avig för att han inte vill göra mig illa). Hur vi ska lösa det vete fan :(