Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Hej.

Lyfter denna tråden lite????

Vill bara säga först av allt att jag är ingen van forumskrivare, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite....

Jag är sambo med en kvinna sedan drygt fyra år tillbaka. Vi har det bra på många sätt, vi har det ganska bra ekonomiskt, vi fördelar hushållssysslor på ett väl fungerande sätt osv. osv...

Jag har 2 pojkar på 9 och 11 år sedan tidigare. Hon har en pojke på 8 och så har vi en gemensam dotter på 3år.

Problemet med min sambo är att hon aldrig någonsin tar initiativ till sex eller närhet öht.

Vill jag ha nåt så får jag ta det. Detta gör ju såklart att jag känner mig väldigt oattraktiv och ledsen. Vi män vill ju också ha bekräftelse och att motparten tar initiativ ibland. Vi har pratat om det( på mitt initiativ såklart) om varför hon agerar på detta sättet, men får bara till svar att hon inte vet varför. Jag har frågat henne om det har hänt henne något, om det är jag som behöver göra något mer för att tända gnistan, om det kan vara P-pillerna som gör att hon blir avtrubbad?...Jag får bara svaret att hon vet inte! Jag har t.om under en 2 månaders period prövat att inte vara den som tar initiativet för att se om hon fattade vinken. Det resulterade i 2 månaders total brist på närhet och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I samband med detta skulle vi åka iväg på en resa hela familjen, och jag tänkte att hennes lust kanske kommer tillbaka nu när hon kan lägga vardagen åt sidan och slappna av....men det gjorde ingen skillnad.

Vi har pratat om detta 2 gånger nu och efteråt blir det bra igen i ca 3-4 veckor sen är det tillbaka på ruta ett. Jag är av den uppfattningen att om man bara sätter sig ner o pratar om problemen så kan man lösa det mesta, men hon öppnar inte upp sig.

Jag har pratat med personer som står mig väldigt nära och dom säger alla samma sak.. Lämna henne! Och jag känner mig så jävla naiv, för jag vet ju att dom har rätt!

Jag har in i det sista gripit efter halmstrån men innerst inne vet jag vad jag behöver göra????

Det som också självklart är en stor sorg är att det drabbar barnen också, men jag går under om detta fortsätter.

Nu har vi inte sex sådär jätteofta typ varannan vecka när vi är barnlediga,och så ska det klaffa med att den lilla ska sova innan man kan rulla runt. Och alltid jag som tar initiativet annars blir det inget på ytterligare 2 veckor. Jag vet vad hon tycker om i sängen och hur hon vill bli tagen. i början på vårt förhållande gick hon alltid ner på mig, men aldrig nu. jag har alltid gillat att gå ner på tjejer men hon verkar helt oberörd(Hur man nu kan bli det?) har alltid varit noga med att sätta hennes njutning först.

Annars i vardagen är hon väldigt mån om att det praktiska ska funka vilket så klart är något bra....men jag känner att det är lite på bekostnad av det fysiska.

Hon är överlag väldigt dålig på att ge komplimanger och visa att hon tycker om mig. Men visst..hon kan sjunka ner i soffan bredvid mig då och då om kvällarna och bli omhållen.

sen är jag av den uppfattningen att om jag visar att jag bryr mig om henne med kramar och komplimanger, pussar osv. så förväntar jag mig något tillbaka! Tycker det är en av grundpelarna i en relation att man ger och tar.

 

Haha..ja det där med avsugningar hade varit nåt:))

Nä utan sex vill jag såklart inte vara, men det har gått så långt att jag funderar i banorna "okej, vi kan dra ner på sexet, men förfan ge mig lite närhet och visa att du bryr dig om mig" Jag blir ärligt talat avundsjuk när jag ser par på stan går o håller hand o tänker att sådär vill jag också ha det. 

Sen en aspekt är ju säkert också att hennes tidigare relationer till stor del har varit med killar av utländsk härkomst och dom uppvaktar sin kvinna på ett helt annat sätt. Visst kan man ändra beteende och så men att bli utländsk kan nog bli svårt:))

Jag vet att hon haft många som uppvaktat henne t.om en tid efter att vi blev tillsammans, men jag kände att hon valt mig för att hon ville ha stabilitet..

En annan anledning till att jag har börjat nojja mer än innan är att jag av en anledning råkade se en konversation på messenger mellan henne och ett ex.
Detta var när vår dotter var lite över ett år. Det var iofs inte hon som kontaktat honnom, men efter att dom gått igenom gamla minnen och så, så skrev hon att det inte var helt omöjligt att det blev dom igen i framtiden!

Så...jo vi har nog lite att jobba på.

Vet bara att hon och pappan till hennes barn bröt upp när pojken var 3-4 år.
Jag vet också att man som regel aldrig ska fråga om deras ex....jag gjorde det ändå men det var inget hon ville gå inpå närmare om man säger så.

Vad hade jag inte gett för att höra hennes ex version av deras förhållande...man hade nog fått klarhet i saker o ting:))

Det du säger om parterapi är en fundering jag haft länge och jag kommer nog att lägga fram det förslaget men jag är osäker på om hon ens vill kommunicera.
Just nu tror jag att hon är nöjd som det är...vi har ju det "bra" på pappret så att säga.
En nära vän till mig som dessutom har ganska mycket mer erfarenhet av olika förhållande sa till mig att en kvinna kan stanna hur länge som helst i ett kärlekslöst förhållande så länge det passar hennes agenda......jag börjar tro att han har rätt:))