När maken inte längre vill, nöja sig med husfridsknull?

Hej! Jag har samma problem med min sambo, ända skillnaden där är att v inte kunnat prata om de på samma sätt som ni. Jag är ständigt sugen men har tur om de blir en gång i månaden. Har gått så långt så ja tom fundera på en kk på sodan om, men nä samtidigt är de inte värt det.. Men är såå jobbigt när man ständigt går runt å är kåt å tänker på sex å framförallt närheten man får av varandra under sex. Det är ju något man vill göra tillsammans med den man vigt sitt liv åt. Men han äter Subitex å det påverkar sexlusten negativt.. Å han verkar inte va så intresserad av å försöka ändra på de heller ... Jobbigt dilemma

Usch så tråkigt för dig!

Det finns ETT enda sätt att komma vidare: PRATA PRATA PRATA, och eftersom det är ett allvarligt problem för dig: samtala hos en terapeut, i alla fall ett par gånger. En terapeut kan hjälpa er att hålla fokus och att inte banga och börja ljuga när ni kommer till svåra saker.

Samtalen måste handla om hela paketet, dvs relationen, förväntningar, påfrestningar, barn, hur man verkligen upplever varandra, vad man egentligen vill ha ut av ett förhållande.

Ibland finns det konkreta och identifierbara skäl till att den ena tappar intresset, skäl som kan överbryggas.
Ibland fysiologiska, ibland psykologiska, ibland av helt annat slag.

Lösningen kan sen vara många olika saker, från program eller kurer av olika slag för att öka hans intresse och/eller ge dig andra sätt att vara tillfreds med det du kan få, över öppet förhållande till skilsmässa eller i alla fall tillfällig separation med full frihet att gå till andra.

Öppet förhållande kan vara en lösning, men erfarenheten är nog oftast att ett öppet förhållande bör vara tidsbegränsat. Är det tidbegränsat kan även den som inte egentligen vill leva så klara av att gå med på det.

Sen kan man kanske tänka sig swinging som en lösning? Partnerbyte? Trekanter? Då faller ju problemet med att en KK eller älskare i ett öppet förhållande  kommer obehagligt nära otrohet, men man får ändå några av möjligheterna till mer utlevelse för den ena parten.

Man kanske kan åka på sexkurs med Rehbinders folk?? Vet inte om det finns fler såna ställen. Kolla på Cirkus Eros. En del får en nytändning där, eftersom man får möjlighet att experimentera med hur man vill ha det, tillsammans och under ledning av en erfaren voy.....ahem, terapeut. Extra spännande då. Sexuallaborationer, på fullt allvar.

Skulle kunna varit mitt egna inlägg som TS startade tråden med. I mitt förhållande är situationen likvärdig, men vi kan inte prata om det! Helt omöjligt och min kvinna är helt oförstående! Sex, det var länge sedan! Närhet? Helt uteslutet! Att jag ger henne en lång och vänskaplig, värmande, mjuk kram... Hon reagerar som om jag givit henne en rejäl örfil och skällt ut henne! Det känns givetvis riktigt dåligt! Jag försöker vara kärleksfull, och jag vet att jag är det! Men hon reagerar starkt negativt! Hon säger att hon vill ha närhet, men att hon aldrig får det... Jag frågar hur hon vill ha det. Svaret? "Bry dig om mig, var snäll, gullig och rar!" Men? Det är ju det jag gör och försöker vara lyhörd för att det skall bli rätt... En kram vid fel tillfälle är starkt negativt för henne. Men hur tusan skall jag veta vad som är rätt tillfälle? Det går ofta flera dygn utan att hon vidrör min hud! Jäkligt påfrestande!! Visst,, skilja sig hitta en vän som ger närhet... Finns lösningar. Hon säger att hon inte vill skiljas, jag tror henne! Att prata om detta? Hon fixar inte det! Hon skyller allt på mig, men kan samtidigt inte riktigt förklara vad jag gör för fel, förutom att jag inte tar ansvar... Eh.. Förmodligen, min egna tanke, har hon någon psykologisk låsning kring känslor, närhet, intimitet, kärlek... Hon säger att hon vill ha sex, att hon längtar efter det. Så vad är problemet? (Givetvis, enkel och snabb tanke,, det är ju JAG som helt enkelt inte är rätt person för henne, men hon påstår ju att det inte är så..) Vi har ett barn, och efter ett tag när vi varit föräldrar började hon bekymra sig jättemycket över att vi bara hade ett barn. Hon pratade mycket om det, ofta. Samtidigt som hon inte varken tog eget initiativ till sex eller tog emot när jag kämpade med att förföra. Liksom? Varför tänka på fler barn när man aldrig har sex? Eller var det så att jag redan då spelat ut min roll och inte längre behövdes? Inte mer än som en bekväm lösning där jag fick bära allt tyngre ansvar kring hennes motgångar? Bekvämt att äga en slagpåse att slå på när man själv misslyckas?

Vi har kört ett par svängar med parterapi. Mycket kretsar kring hennes "höga krav på sig själv" men även på att hon i te är nöjd med mig och att hon anser att jag ändrat på mina värderingar... På sin höjd är det ju så att hon lärt känna mig bättre genom åren. Jag anser även jag att just prata är enbart väg framåt. Kanske den enda hållbara! Man måste lära sig att ge och ta. Och ta väldigt mycket ansvar för sin egna personlighet! Men det är kanske fel? Jag resonerar i vilket fall så, att ingen skall drabbas av mina dåliga sidor, t.ex. Om jag är grinig tidigt på morgonen, så får jag själv ta ansvar för det! Men det är ju mycket svårare när det handlar om intimitet, där man är typ två. En som älskar närhet och en som klarar sig utan... Att mötas på mitten kan förmodligen vara en ok lösning för den som vill ha mycket närhet, men för den som inte vill ha närhet alls blir det ju extremt påfrestande. Jag anser fortfarande att båda skall ta ansvar! Men lösningen för den som inte vill ha närhet är förmodligen betydligt mer personlig och krävande! Det blir den personens ansvar att vilja lösa!!

Det kan ju tex vara låg testosteron nivå, kolla hos ngn Dr ,  själv äter jag L-arginin och känner klart mer lust.