Borde vi ha delad vårdnad? Hjälp och tips?

Sämsta råder någonsin. Alla experter är ense om att gemensam vårdnad förutsätter samarbetsförmåga hos föräldrarna för att fungera. I det här specifika fallet har du två blivande föräldrar med just samarbetsproblem.. Och vad gör du?? Jo, du rekommenderar gemensam vårdnad och klankar ner ts för att hon ens har tvivel. Det absolut mest korkade och ogenomtänkta man kan lyckas med.

Jag tycker absolut inte att ts ska ställa sig på tvären och vägra gemensam vårdnad. MEN med tanke på vad hon beskriver i ts förstår jag ändå hennes tvivel. Mitt råd skulle vara att avvakta tills barnet är fött och de hunnit testa på hur de klarar av att samarbeta kring barnet ett tag först. Sedan skulle jag också rekommendera dem att vända sig till familjerätten för samarbetssamtal. Och om det inte ger nåt vända sig till kommunens familjeterapi. Även om de aldrig varit ett par i dess vanliga bemärkelse så har de ändå haft och verkar ha en pågående relation av något slag. Där kan de få hjälp med sin egen relation och reda ut sånt som eventuellt kan ligga som bromskloss på samarbetet kring barnet. Även om de aldrig mer kommer att ha sex med varann igen kan det ändå vara värt ett försök om de har grava samarbetsproblem.

Ja, varför inte egentligen. Förutom att jag förmodar att det blir lite märkligt med tanke på att barnet allra sannolikast kommer att bo med mamman.

Hon bör väl i rimlighetens namn frivilligt gå med på gemensam vårdnad först när hon ser att deras samarbetsproblem löst sig.

Det är inget som säger att det är just en mamma som ska eller bör ha enskild vårdnad. Om två föräldrar inte kommer överens så att enskild vårdnad är att föredra så bör den som är bäst lämpad för uppdraget få vårdnaden. I fall som ts får man väl utgå från att mamman är den mest lämpade vårdnadshavaren om det inte uppenbart är nåt allvarligt fel på henne eftersom barnet förmodligen kommer att bo med henne. I de fall det nyfödda barnet hos pappan är det med samma resonemang mest lämpligt att det istället också är han som har enskild vårdnad om gemensam vårdnad inte funkar.

Om du vill märka ord så.. Ja.

Vad ska man göra? Problemet kommer att existera så länge det finns föräldrar som inte klarar av att samarbeta. Det skulle ju inte lösa några problem att automatiskt bara ge de ogifta papporna enskild vårdnad istället. De skulle säkert vara lika goda kålsupare. Och man kan inte tvinga de värsta samarbetshaveristerna till samarbete hur man än vill utan att det påverkar barnet negativt.

Det är väl ingen som påstår att kvinnor i allmänhet är bättre på att samarbeta än män. Men eftersom det är den ogifta mamman som tilldelas enskild vårdnad så är det hon som har makten att definiera vad ett samarbetsproblem är och vem det är som har samarbetsproblemet.

Det är ts som kommer att bli enskild vårdnadshavare och därmed ensam ansvarig för barnets allmänna väl och ve. Det är därme också hennes ansvar att ordna så att vårdnadsftågan löses på det sättet som är bäst för barnet (istället för det som är bäst för henne själv eller det som anses vara mest rättvist). Om pappan enligt hennes bedömning skulle vara en bättre vårdnadshavare än hon själv är det hennes ansvar att försöka överföra vårdnaden till pappan istället. Om det enligt hennes bedömning skulle vara bäst för barnet med gemensam vårdnad bör hon sträva mot det. Och om hon tror att det är för barnets bästa att hon själv kvarstår som ensam vårdnadshavare till barnet bör hon sträva efter det. Lagen ger den ogifta mamman automatiskt enskild vårdnad. Knappast något hon kan anklagas för. Det är ett tungt ansvar att bära och svåra bedömningar att göra. Men hon ska absolut inte gå med på gemensam vårdnad bara för rättvisans skull om hon bedömmer att det bara skulle leda till en försämring från nuvarande vårdnadsstatus om hon vill ta sitt uppdrag som vårdnadshavare på allvar och göra ett gott jobb.

Lite ot men reagerade på ditt inlägg. För jag tycker att din slutsats gällande samarbetsförmåga och kärlek är lite ologisk och märklig. För mig innebär kärleken till ett barn att man accepterar barnet för vem det är och vill barnets bästa i alla lagen. Men även om man älskar sitt barn och vill dess bästa så har man förhoppningsvis även samma känslor för sig själv. En ansvarsfull och mogen förälder klarar av att prioritera mellan sina egna och barnets behov på så sätt att barnets behov tillgodoses i tillräckligt hög utsträckning utan att föräldern utplånar sig själv och sina egna behov fullständigt på kuppen. Med det sagt kan man därför som förälder med gott samvete vägra samarbete med den andra föräldern om man anser att barnet far illa av den andra föräldern och ändå älska sitt barn. Man kan också med relativt gott samvete vägra samarbete med den andra föräldern om man anser att det samarbetet är så krävande och dränerande på energi att man som människa inte orkar med det. Man prioriterar kanske sina egna behov på bekostnad av barnets. Men om det handlar om överlevnad för föräldern och så behöver det inte innebära att föräldern inte också älskar sitt barn.

Ja, det är ju bra med en rättinstans dit pappan kan vända sig för att få en objektiv bedömning av vårdnadsfrågan. Jag tror att det är svår att som mamma någonsin klara av att göra en helt objektiv bedömning. Men tills frågan avhandlats i en rättssal så är det mammans uppgift att bedömma vårdnadsfrågan baserat på vad som är bäst för barnet enligt hennes bedömning. Personligen kan jag tycka att det är ett stort och betungande ansvar att ha enskild vårdnad men sånt är säkert individuellt och beror säkert också på hur allvarligt man tar på sin uppgift som vårdnadshavare.

Ja, det är mammans (säkert rätt subjektiva) bedömning som gäller tills den dagen frågan avhandlas i en domstol. Tycka vad man vill om det men så är det. Personligen förstår jag varför lagstiftningen är som den är för jag kan inte heller se nån annan bättre lösning. Man får se det som en olycklig konsekvens av de biologiska olikheterna mellan könen. Att det för det första är kvinnan som föder barnet och sedan ammar det. Och för att det för det andra är svårare att fastställa faderskap än moderskap. PS. Man har inga andra skyldigheter som förälder förutom försörjningsplikten. Man är fri att dra och lämna sina barn åt sitt öde efter eget behag. Samma lika för män som för kvinnor.

I mitt exempel ovan har jag inte ens nämnt kön. Var och en som förälder (oavsett kön) ansvarar gör sig själv och sitt föräldraskap. Ett barn har alltid två föräldrar och de två föräldrarna är separata individer. Det finns inget rätt eller fel i en relation när två träter. Det finns bara två olika sätt att tänka, känna och agera. Ibland är de två olika sätten bara väldigt inkopatibla så att den ena eller båda lider och far illa utav relationen. Det bästa för individer som far illa av någon relation är att avsluta den. Relationen till det egna barnets andra förälder är lite speciell eftersom ens egna barn har ett behov av sina båda föräldrar. Men även då kan jag tycka att om en förälder mår tillräckligt dåligt av den relationen så kan det vara bättre att avsluta den även om det kommer att ha negativa konsekvenser för barnet. Av denna anledning kan alla barn inte ha två närvarande föräldrar. Vem av föräldrarna som barnet förlorar i sådana fall varierar.

Gifta föräldrar tilldelas automatiskt gemensam vårdnad eftersom föräldrar förutsätts kunna samarbeta i egenskap av att vara just gifta äkta makar (de känner i alla fall varann). Det är skillnad på ogifta föräldrar eftersom det är mer oklart vad hur deras relation ser ut. Jag antar att lagstiftaren tänkt sig att sannolikheten för ett lyckat samarbete är lägre där.

Vad som är rätt och fel för en särskild individ kan varken du eller jag tala om utan det är upp till individen själv att ta ansvar. Och också leva med konsekvenserna av det.

Som förälder kan man ge sig fan på att FÖRSÖKA sitt yttersta för att få relationen till den andra föräldern att fungera men det är ingen garanti för att det kommer att fungera. Här i livet kan man inte göra mer än göra sitt bästa. Och inse när inte ens det räcker.

Ja, givetvis är det barnet som lider mest om föräldrarna inte klarar av att samarbeta. Och problemet för barnet är att de individer som ska ta tillvara barnets bästa är just samma individer som inte kommer överens. Som tur är har vi domstolar som kan göra en bedömning om barnets bästa när föräldrarna inte kan komma överens. Som tur är tar domstolarna hänsyn till mer saker än samarbetsförmågan när de bedömmer föräldrarnas lämplighet. Med tanke på att avsluta relationen till den andra föräldern kan vara det enda vettiga alternativet vid misshandel, hot och kränkningar.

Jag håller med dig om att automatisk gemensam vårdnad borde vara normen. Om vi levde i ett idealsamhälle det vill säga. Vilket vi inte gör. Och då känns det nuvarande systemet som det mest lämpliga.

Självklart är det så. Den enda som jag egentligen är ansvarig inför för mina val som vårdnadshavare är mitt barn. Precis som alla föräldrar kommer jag en dag få stå till svars för det jobb jag gör nu. Eftersom jag älskar henom och vill henoms bästa vill jag inte en dag upptäcka att mina val varit felaktiga.