Sluta sova middag, när?

Äldsta slutade sova middag vid 2 år + 3 månader. Då hade vi kämpad länge med såväl dagsvilan som insomningen på kvällen. Yngsta slutade sova middag vid 23 månader. Vi visste bättre med nummer två .

Så det är alltså (enligt dina erfarenheter) ingen idé att jag hoppas på att hon kommer sova middag regelbundet nåt mer? Vi har fått kämpa ett tag visserligen, och då dragit iväg med bilen när den varit hemma, för att få henne att sova. Men nu har INGET funkat i en vecka ca. Är det en övergångperiod att hon samtidigt krånglar med nattsömnen? I natt var hon vaken mellan 01-03 (ej hungrig) och bara låg och var missnöjd. Det lär väl upphöra när hon kommer in i att inte sova middag?

Min erfarenhet med de två barn jag har är att när det börjar strula med sömnen = att det exempelvis tar evinnerlig tid att somna (kväll och dag) så brukar det bero på att de helt enkelt inte är så trötta = man minskar ner dagsvilan.

Att nattsömnen är orolig måste inte bero på det men kan göra det. Hon befinner sig mitt i närmandefasen. Min yngsta sov jätteoroligt under ett par månader just i den vevan; mycket uppvak och sov på mig som ett frimärke....bokstavligen. Sådant går över .

 

Det låter ju rimligt, bara det att jag var inte alls beredd på att det kunde komma nu när hon fortfarande är så liten. Men jag ska börja med att sluta förvänta mig middagsvila, så får hon göra som hon känner. Hon är på mig på dagtid, nattetid vill hon inget speciellt när hon vaknar. Inatt ville hon att vi skulle sjunga, och att jag skulle gå ifrån hennes säng men ändå vara kvar. Alltså, hon är inte förändrad på det viset, beteendemönster de gånger hon vaknar nattetid. Men dagtid är det konstant och har varit så längre tid än någon annan utvecklingssprång eller vad det kallas. De brukar ju pågå nån vecka eller så annars, men nu har hon aktivt bortvalt pappan och alla andra när jag finns i närheten. Hon vrålar och slår efter alla som närmar sig henne eller mig, när jag är i hennes närhet. Är jag borta funkar det utan problem med andra. Jag får aldrig gå utom synhåll, och det är bara mig hon pussar och slår samtdiigt. Detta har pågått i ett par månader om inte mer, och jag fattar noll. 

Ja nu babblade jag visst på där kändes det som, men ja.. är rätt förvirrad av allt.

Välkommen till närmandefasen. Och nej, den går inte över på en vecka eller två .

"Under närmandefasen närmar sig barnet modern aktivt och tycks ständigt upptaget av var hon finns. Till barnets rädsla att förlora objektet läggs dess behov av att vinna objektets kärlek och rädslan för att förlora kärleken. Barnet blir känsligt för gillande och ogillande. Denna fas kan i sin tur delas in i tre delar.

 

1. Begynnande närmandefasen. Fokus flyttas från att utforska ting till att mer och mer utforska den sociala interaktionen mellan människor. Barnet börjar jämföra sig självt med andra barn. Kroppen upplevs som egen, barnet värnar om sin autonomi. Barnet märker att man kan få beröm och bli beundrad.

 

2. Närmandekrisen. De mindre behagliga sidorna av särskildheten från modern börjar göra sig påminda. Barnet vill vara separat och omnipotent, och vill samtidigt att modern uppfyller barnets önskan utan att barnet behöver förstå att hjälpen kommer utifrån. Då barnets önskan att få fungera som en separat individ och lämna modern projiceras detta ofta till att barnet istället upplever sin moder som avvisande.

Barnet har vid denna tid lärt sig objektkonstans, vilket betyder att barnet inser att modern kan vara någon annanstans men att man ändå kan finna henne. Trots det visar många barn svårigheter med att säga adjö till modern. Detta brukar bemötas med passivitet vilket kan tolkas som att barnet försöker hålla kvar minnesbilder av modern.

 

3. Individuella lösningar på närmandekrisen. Barnet hittar sitt eget passande avstånd till modern. Bland annat genom att börja använda ”jag” och andra personliga pronomen i språkbruket och genom att använda sig av lek för att uttrycka önskningar och fantasier.

 

Efter lösningen av närmandekrisen träder barnet in i konsolideringsfasen vilket innebär att barnet utvecklas mot individualitet samtidigt som barnet kommer fram till en viss grad av själv- och objektkonstans. Barnets intresse för lekar och lekkamrater ökar. Barnet kan sitta och leka ensamt med större behållning än tidigare."

En annan förklaring på närmandefasen som ofta dyker upp runt 1,5:

Om man ser till vad som inom psykologin kallas för “objektrelationsutveckling” (ett bökigt ord för något rätt enkelt) så inträffar ofta vid 18 månader en så kallad “närmandefas”, detta efter att barnet ofta har varit väldigt frimodigt, framåt och övertygad om sin styrka och kompetens.
   Objektrelationsutveckling handlar om barnets separations-individuationsutveckling vilket innebär ett barnet kämpar med att frigöra sig och samtidigt förstå att h*n är en självständig individ i förhållande till de viktiga älskade personerna (mamma och pappa) som är så nära.
   Den sk. “närmandefasen” innebär att barnet måste testa att föräldrarna faktiskt finns där, och att de inte försvinner. Samtidigt som barnet lätt kan bli frustrerat när h*n upptäcker att beroendet faktiskt finns där, i allra högsta grad. Det är kan vara en stor besvikelse att upptäcka att man faktiskt är liten och behövande när man tidigare (ofta när man lär sig krypa-gå-springa) kännt sig i det närmaste oövervinnelig. Närmandet som barnet behöver kan alltså upplevas konfliktfyllt.
   Barnets självständighetsutveckling pendlar kraftigt när man är så liten. Självständighet kontra beroende är ju något vi alla får kämpa med att förhålla oss till, hela livet. Men hos små barn är det ju “först gången” vilket gör att det är mycket stora motstridiga känslor att processa."

Tack för texten. Jag ska läsa på mer om det där. Kan du rekommendera relevant läsning eller är det google osm är min vän? :)

Finns gott om litteratur i utvecklingspsykologi, men kan tyvärr inte på rak arm tipsa om någon som just behandlar närmadefasen ingående. Grunder får du rätt lätt genom att googla . Är du mer intresserad får du gå vidare till litteratur i utvecklingspsykologi.

Hej!

Jag skulle absolut fortsätta att låta dottern sova middag om hon blir så trött att hon blir klumpig och slår sig lätt, blir gnällig hela tiden och så tydligt visar att hon behöver sova. Det är trots allt viktigt för barnen att få sova middag. Men kanske korta ner tiden för middagsvilan? Man kan ju pröva sig fram.
Sedan tänker jag att man kan ställa om sig lite vad gäller kvällen. Vår dotter kan också vara uppe sent på kvällarna och bara vara så glad och vilja vara med. Om man ställer in sig på att hon är vaken, hon får vara med i köket och greja på med något, då kanske det blir en stund som är fin, och när man väl lägger henne så slipper man ligga i två-tre timmar. Vår dotter tycker mycket om när jag drar in sota barnvagnen i köket och hon får ligga i den med sin nappflaska och en nalle. Hon kan ligga där och småprata hur länge som helst. Somnar gör hon inte, men det är mysigt i alla fall.
Lycka till! Misströsta inte! Det kommer alltid perioder då rutiner plötsligt inte löper på som de brukar, men det är bara att vara flexibel ett tag tills det nya har fasat in sig. I tid av förändring måste vanor röra på sig. Och barnen är i förändring, de växer ju så fort.
Hälsningar Kicklan