Sluta sova middag, när?

Äldsta slutade sova middag vid 2 år + 3 månader. Då hade vi kämpad länge med såväl dagsvilan som insomningen på kvällen. Yngsta slutade sova middag vid 23 månader. Vi visste bättre med nummer två .

"Under närmandefasen närmar sig barnet modern aktivt och tycks ständigt upptaget av var hon finns. Till barnets rädsla att förlora objektet läggs dess behov av att vinna objektets kärlek och rädslan för att förlora kärleken. Barnet blir känsligt för gillande och ogillande. Denna fas kan i sin tur delas in i tre delar.

1. Begynnande närmandefasen. Fokus flyttas från att utforska ting till att mer och mer utforska den sociala interaktionen mellan människor. Barnet börjar jämföra sig självt med andra barn. Kroppen upplevs som egen, barnet värnar om sin autonomi. Barnet märker att man kan få beröm och bli beundrad.

2. Närmandekrisen. De mindre behagliga sidorna av särskildheten från modern börjar göra sig påminda. Barnet vill vara separat och omnipotent, och vill samtidigt att modern uppfyller barnets önskan utan att barnet behöver förstå att hjälpen kommer utifrån. Då barnets önskan att få fungera som en separat individ och lämna modern projiceras detta ofta till att barnet istället upplever sin moder som avvisande.

Barnet har vid denna tid lärt sig objektkonstans, vilket betyder att barnet inser att modern kan vara någon annanstans men att man ändå kan finna henne. Trots det visar många barn svårigheter med att säga adjö till modern. Detta brukar bemötas med passivitet vilket kan tolkas som att barnet försöker hålla kvar minnesbilder av modern.

3. Individuella lösningar på närmandekrisen. Barnet hittar sitt eget passande avstånd till modern. Bland annat genom att börja använda ”jag” och andra personliga pronomen i språkbruket och genom att använda sig av lek för att uttrycka önskningar och fantasier.

Efter lösningen av närmandekrisen träder barnet in i konsolideringsfasen vilket innebär att barnet utvecklas mot individualitet samtidigt som barnet kommer fram till en viss grad av själv- och objektkonstans. Barnets intresse för lekar och lekkamrater ökar. Barnet kan sitta och leka ensamt med större behållning än tidigare."

En annan förklaring på närmandefasen som ofta dyker upp runt 1,5:

Om man ser till vad som inom psykologin kallas för “objektrelationsutveckling” (ett bökigt ord för något rätt enkelt) så inträffar ofta vid 18 månader en så kallad “närmandefas”, detta efter att barnet ofta har varit väldigt frimodigt, framåt och övertygad om sin styrka och kompetens.
   Objektrelationsutveckling handlar om barnets separations-individuationsutveckling vilket innebär ett barnet kämpar med att frigöra sig och samtidigt förstå att h*n är en självständig individ i förhållande till de viktiga älskade personerna (mamma och pappa) som är så nära.
   Den sk. “närmandefasen” innebär att barnet måste testa att föräldrarna faktiskt finns där, och att de inte försvinner. Samtidigt som barnet lätt kan bli frustrerat när h*n upptäcker att beroendet faktiskt finns där, i allra högsta grad. Det är kan vara en stor besvikelse att upptäcka att man faktiskt är liten och behövande när man tidigare (ofta när man lär sig krypa-gå-springa) kännt sig i det närmaste oövervinnelig. Närmandet som barnet behöver kan alltså upplevas konfliktfyllt.
   Barnets självständighetsutveckling pendlar kraftigt när man är så liten. Självständighet kontra beroende är ju något vi alla får kämpa med att förhålla oss till, hela livet. Men hos små barn är det ju “först gången” vilket gör att det är mycket stora motstridiga känslor att processa."