vi förstår inte varandra

Jag är så otroligt ledsen på att vara just ledsen. Ibland så känns det som om jag ska gå av på mitten och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag och min kille har bara varit tillsammans i åtta månader och ofta förstår vi inte varandra alls. Det brister helt i kommunikationen mellan oss och minsta meningsskiljaktighet slutar alltid med mig i tårar och att han är förbannad och irriterad och vill vara ifred, helst drar han hemifrån med avskedsfraser som att han inte orkar mer och att det fan får vara nog nu. Oftast så är det små tjafs som växer sig oproportionerligt stora, saker som jag aldrig skulle välja att gå in i ett seriöst bråk om. Är så makalöst trött och ledsen på att känna ångestladdade tårar forsa efter kinderna timme efter timme men inte ha någon som kommer och håller om mig och säger att den älskar mig och att det löser sig, även om man är osams just för stunden. Jag är inte ens välkommen till min killes famn i de här situationerna även om jag är den som kommer till honom och ber honom att hålla om mig. Att vi har det såhär bråkigt är ju så klart inte alls bra för vårt förhållande :´(

När vi blir osams och han blir arg och irriterad på mig så får jag total panik. Jag har aldrig upplevt känslan tidigare och känner inte igen det från tidigare förhållanden. Panik och ångest över att han ska lämna mig, över att han kan lämna mig och över att han ibland säger att han ska göra det. Jag blir hysteriskt ledsen, tårarna sprutar och jag skulle inte kunna hålla dem inne även om min kropp var Alcatraz. Jag har aldrig varit osäker på mig själv utan är ganska stark, men nu känner jag mig ofta som ett trasigt, ledset ensamt litet barn inuti, jag är så himla långt ifrån stark man kan vara. Otrolig ångest för att bli lämnad, otrolig ångest för att jag älskar honom mer än vad han älskar mig. När tårarna kommer så gör de det av många anledningar; Vad han säger och gör, vad jag säger och gör, för att jag ångrar att jag inte gör och säger saker annorlunda, för att han inte gör annorlunda,  för att han inte alls verkar förstå mig, för att jag inte förstår mig på honom, för att vi inte bara kan hålla om varandra och glömma det som just hände, för att jag uppenbarligen inte är som han vill att jag ska vara och framför allt för att jag är så otroligt rädd för att förlora den som betyder mesta av allt för mig. 

Jag älskar min pojkvän över allt  och vill inte för något i hela världen förlora honom. Bara tanken på att vara utan honom... När vi är sams så upplever jag att vi har det bra, även om mitt behov av närhet är större än hans. Jag är en krävande person på det sättet, jag vet om detta. Han säger att han älskar mig och det tror jag också att han gör. Han säger dock att när det hela tiden tjafsas så tappar han sina känslor för mig, och det kan jag förstå på ett sätt. På ett annat kan jag inte alls förstå hur man inte vill kämpa hårdare om man är i en relation med någon som man älskar och vill vara med, utan att han i varje bråk eller tjafs säger att han ska lämna mig. Jag tänker varje dag (även de väldigt bra dagarna) på att han kanske inte vill ha mig tillräckligt mycket och nästa gång kanske han inte orkar mer.

Hela den här cirkusen gör att jag får panik när vi bråkar, jag blir otroligt ledsen, hulkar och skakar och känner att allt är meningslöst och att jag helst av allt kan sluta finnas på en gång. Ångesten och osäkerheten i mig säger att han kanske inte vill ha mig mera, att om han går så är det också sista gången han gör det. Ju osäkrare jag blir desto mer ledsen blir jag, ju mer ledsen jag blir ju mer vill jag ha honom, ju mer jag vill ha honom ju mer kämpar jag för att få vara nära honom så att jag kan få visa det och ju mer jag kämpar för att få honom nära ju mer stöter han bort mig. När vi bråkar känns det som om han inte vill ta i mig med tång. Jag känner också att mitt behov av bekräftelse bara stiger (även i vardagen) ju mer osäker jag blir. Att höra honom säga att han inte ska behöva ge mig bekräftelse krossar mig på ett sätt. Varför vill han inte ge mig något som jag uttryckligen ber om att få, om han älskar mig? Om det hade varit ombytta roller så hade jag aldrig tvekat på att ge honom så mycket bekräftelse som han vill ha, han är mitt allt och jag vill ju för allt i världen inte att han någonsin ska tro något annat. Jag skulle aldrig hota med att lämna honom för jag vet hur illa och mycket det tar. Så fort det blåser lite kan man inte hota med att släppa taget... men det är ju bara så som jag tycker att det borde vara.

Jag upplever inte att jag kan säga vad jag tycker utan att det blir tjafs, det är ofta så bråken börjar. Jag säger något  som jag tycker, eller har en åsikt om. Han svara för det mesta samma sak; "varför måste du tjafsa? Vill du bråka? Jag blir så trött på det här jävla tjafsandet" och så vidare. Jag vet inte vad jag gör för fel, om jag lägger fram orden på fel sätt eller om jag har ett tråkigt tonläge, eller något annat. Det blir aldrig ens en normal diskussion där båda parter får komma till tals och man försöker komma överens istället för att bli osams. Är det inte något jag säger så är det ofta något som jag gör som startar bråken. Jag är väl något för känslig och tar åt mig något för mycket kanske, och känslomänniska som jag är så visar jag alltid om jag blir ledsen, arg eller liknande. Det här med att vara lyhörda för varandras åsikter och även känslor det upplever jag att det existerar knappt inte. Det blir aldrig så att vi försöker mötas på mitten och i ärlighetens namn kan jag säga att båda har problem med att se saker och ting från den andres perspektiv.

Jag vill verkligen dela mitt liv med min kille. Jag hoppas verkligen att han, trots allt bråk vill dela sitt liv med mig lika mycket. Ett liv utan honom känns helt otänkbart för mig. Hur kan man vara utan det bästa som finns? Det är också så att vi blev gravida snabbt efter att vi träffades, och våran bebis kommer i höst. Ångesten för att bli lämnad ensam är nog större på grund av det. Jag skulle gärna ta emot lite åsikter, tips och råd om hur jag och vi kan göra för att våran situation ska bli bättre. Jag är givetvis beredd att jobba för att ändra på mig, om det behövs. Allt för att det ska bli bra tillslut! Finns det något som jag kan göra annorlunda? Som vi kan göra annorlunda, bättre? Jag behöver verkligen lite hjälp i det här från utomstående som kan vara mer objektiva än jag kan...