Anonym (osäker & ledsen)

Äldre 15 Jun 15:17

39 svar

vi förstår inte varandra

Jag är så otroligt ledsen på att vara just ledsen. Ibland så känns det som om jag ska gå av på mitten och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag och min kille har bara varit tillsammans i åtta månader och ofta förstår vi inte varandra alls. Det brister helt i kommunikationen mellan oss och minsta meningsskiljaktighet slutar alltid med mig i tårar och att han är förbannad och irriterad och vill vara ifred, helst drar han hemifrån med avskedsfraser som att han inte orkar mer och att det fan får vara nog nu. Oftast så är det små tjafs som växer sig oproportionerligt stora, saker som jag aldrig skulle välja att gå in i ett seriöst bråk om. Är så makalöst trött och ledsen på att känna ångestladdade tårar forsa efter kinderna timme efter timme men inte ha någon som kommer och håller om mig och säger att den älskar mig och att det löser sig, även om man är osams just för stunden. Jag är inte ens välkommen till min killes famn i de här situationerna även om jag är den som kommer till honom och ber honom att hålla om mig. Att vi har det såhär bråkigt är ju så klart inte alls bra för vårt förhållande :´(

När vi blir osams och han blir arg och irriterad på mig så får jag total panik. Jag har aldrig upplevt känslan tidigare och känner inte igen det från tidigare förhållanden. Panik och ångest över att han ska lämna mig, över att han kan lämna mig och över att han ibland säger att han ska göra det. Jag blir hysteriskt ledsen, tårarna sprutar och jag skulle inte kunna hålla dem inne även om min kropp var Alcatraz. Jag har aldrig varit osäker på mig själv utan är ganska stark, men nu känner jag mig ofta som ett trasigt, ledset ensamt litet barn inuti, jag är så himla långt ifrån stark man kan vara. Otrolig ångest för att bli lämnad, otrolig ångest för att jag älskar honom mer än vad han älskar mig. När tårarna kommer så gör de det av många anledningar; Vad han säger och gör, vad jag säger och gör, för att jag ångrar att jag inte gör och säger saker annorlunda, för att han inte gör annorlunda, för att han inte alls verkar förstå mig, för att jag inte förstår mig på honom, för att vi inte bara kan hålla om varandra och glömma det som just hände, för att jag uppenbarligen inte är som han vill att jag ska vara och framför allt för att jag är så otroligt rädd för att förlora den som betyder mesta av allt för mig.

Jag älskar min pojkvän över allt och vill inte för något i hela världen förlora honom. Bara tanken på att vara utan honom... När vi är sams så upplever jag att vi har det bra, även om mitt behov av närhet är större än hans. Jag är en krävande person på det sättet, jag vet om detta. Han säger att han älskar mig och det tror jag också att han gör. Han säger dock att när det hela tiden tjafsas så tappar han sina känslor för mig, och det kan jag förstå på ett sätt. På ett annat kan jag inte alls förstå hur man inte vill kämpa hårdare om man är i en relation med någon som man älskar och vill vara med, utan att han i varje bråk eller tjafs säger att han ska lämna mig. Jag tänker varje dag (även de väldigt bra dagarna) på att han kanske inte vill ha mig tillräckligt mycket och nästa gång kanske han inte orkar mer.

Hela den här cirkusen gör att jag får panik när vi bråkar, jag blir otroligt ledsen, hulkar och skakar och känner att allt är meningslöst och att jag helst av allt kan sluta finnas på en gång. Ångesten och osäkerheten i mig säger att han kanske inte vill ha mig mera, att om han går så är det också sista gången han gör det. Ju osäkrare jag blir desto mer ledsen blir jag, ju mer ledsen jag blir ju mer vill jag ha honom, ju mer jag vill ha honom ju mer kämpar jag för att få vara nära honom så att jag kan få visa det och ju mer jag kämpar för att få honom nära ju mer stöter han bort mig. När vi bråkar känns det som om han inte vill ta i mig med tång. Jag känner också att mitt behov av bekräftelse bara stiger (även i vardagen) ju mer osäker jag blir. Att höra honom säga att han inte ska behöva ge mig bekräftelse krossar mig på ett sätt. Varför vill han inte ge mig något som jag uttryckligen ber om att få, om han älskar mig? Om det hade varit ombytta roller så hade jag aldrig tvekat på att ge honom så mycket bekräftelse som han vill ha, han är mitt allt och jag vill ju för allt i världen inte att han någonsin ska tro något annat. Jag skulle aldrig hota med att lämna honom för jag vet hur illa och mycket det tar. Så fort det blåser lite kan man inte hota med att släppa taget... men det är ju bara så som jag tycker att det borde vara.

Jag upplever inte att jag kan säga vad jag tycker utan att det blir tjafs, det är ofta så bråken börjar. Jag säger något som jag tycker, eller har en åsikt om. Han svara för det mesta samma sak; "varför måste du tjafsa? Vill du bråka? Jag blir så trött på det här jävla tjafsandet" och så vidare. Jag vet inte vad jag gör för fel, om jag lägger fram orden på fel sätt eller om jag har ett tråkigt tonläge, eller något annat. Det blir aldrig ens en normal diskussion där båda parter får komma till tals och man försöker komma överens istället för att bli osams. Är det inte något jag säger så är det ofta något som jag gör som startar bråken. Jag är väl något för känslig och tar åt mig något för mycket kanske, och känslomänniska som jag är så visar jag alltid om jag blir ledsen, arg eller liknande. Det här med att vara lyhörda för varandras åsikter och även känslor det upplever jag att det existerar knappt inte. Det blir aldrig så att vi försöker mötas på mitten och i ärlighetens namn kan jag säga att båda har problem med att se saker och ting från den andres perspektiv.

Jag vill verkligen dela mitt liv med min kille. Jag hoppas verkligen att han, trots allt bråk vill dela sitt liv med mig lika mycket. Ett liv utan honom känns helt otänkbart för mig. Hur kan man vara utan det bästa som finns? Det är också så att vi blev gravida snabbt efter att vi träffades, och våran bebis kommer i höst. Ångesten för att bli lämnad ensam är nog större på grund av det. Jag skulle gärna ta emot lite åsikter, tips och råd om hur jag och vi kan göra för att våran situation ska bli bättre. Jag är givetvis beredd att jobba för att ändra på mig, om det behövs. Allt för att det ska bli bra tillslut! Finns det något som jag kan göra annorlunda? Som vi kan göra annorlunda, bättre? Jag behöver verkligen lite hjälp i det här från utomstående som kan vara mer objektiva än jag kan...

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 18:30

#3

Anonym (samma här) skrev 2013-06-15 15:48:11 följande:

Jag lider med dig, men jag har tyvärr ingen lösning på det. Jag är i samma situation som dig. Så jag kommer att följa svaren som du får om detta. Vi har inga barn och väntar inte barn heller, men du satte exakt ord på vår situation, så jag vill inte direkt säga att det är graviditestshormon heller, för jag känner precis som dig. Jag har varit gift tidigare i många många år, men aldrig att jag varit i en sån här tråkig situation tidigare. Så jag hoppas verkligen att du får ett bra råd av någon. Kramar om dig!

Tråkigt att höra att ni har det som vi och att du känner som jag, det önskar jag ingen. De senaste dagarna har vi faktiskt varit hyfsat sams och vi har försökt att hålla oss ifrån några storbråk.

Visst har det tråkigt nog varit lite gnabb, men ändå inom rimliga gränser. I lördags när jag skrev mitt första inlägg var det så otroligt jobbig med allt och det kändes faktiskt ganska bra att bara få skriva av sig lite. Jag uppskattade verkligen din kram! Otroligt men sant kom faktiskt min kille hem och hade med sig blommor till mig, det har aldrig hänt förut så jag blev förvånad och glad, mest över själva förlåt-gesten så klart.

Jag hoppas att det går bra för er och dig? Hur mår du?

Kram!

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 18:37

#4

FireLady skrev 2013-06-15 15:54:43 följande:

Vissa kan inte bara kommunicera, och då har man två NYTTIGA val. Bryta upp eller gå till familjerådgivning eller annan kommunikationexpert och LÄRA sig båda två att prata med varandra. Eller tredje valet, fortsätta träta och ha problem och tillslut hata varandra.

Nej vissa kan verkligen inte det, jag kan utan att hymla säga att det suger jag och min kille på vilket är skittråkigt! Vi förstår ju varandra så länge vi är sams och då har vi kul och saker går bra, men när det kommer till meningsskiljaktigheter ja då spårar det oftast ganska snabbt och det är plötsligt som om att vi kommer från olika världar.

Om det skulle fortsätta att vara så här - med alla storbråk som bottnar i riktiga skitgrejer när våran bäse kommer så blir det att skaffa extern hjälp för oss. Jag (och även min kille) vill att vårt barn ska växa upp med båda sina föräldrar så att ge upp innan man har försökt med allt är inte ett alternativ. Som sagt jag vill absolut inte leva utan honom!

Tack för dina åsikter

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 19:31

#6

FrökenKanSjälv skrev 2013-06-19 19:01:19 följande:

TS,
Det låter som att du tassar på tå där hemma och försöker akta dig för att säga något som kanske gör honom arg. Att du vänder ut och in på dig själv för att hålla honom nöjd. Att du blir osäkrare och osäkrare för varje vecka som går. Stämmer det?

När du läser vad jag har skrivit, hur känns det i dig? Känner du dig glad eller ledsen över att leva så? Hur skulle du råda en vän som beskrev sin livssituation på det sättet?

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man själv lever i ett förhållande som är på det här sättet som mitt och min sambos är , precis som jag skrev i mitt första inlägg. Jag skrev inlägget för att jag behövde få ut mina känslor och vill ha synpunkter som kan hjälpa oss i vårt förhållande, någon kanske har ett magiskt tips på hur man kan vända situationer innan det eskalerar totalt eller har något annat klokt tips eller råd att komma med.

Naturligtvis vill jag undvika att vi blir osams för när vi bråkar finns det inga gränser. Det blir alltid som jag beskriver i mitt första inlägg. Detta gör ju till viss del att jag passar mig för att säga exakt vad jag tycker i alla lägen, jag vill ju inte bråka.

Ja jag blir osäkrare för varje vecka som går, för varje bråk, den osäkerheten handlar om att jag kan bli lämnad, och det tär väldigt hårt så klart.

Hade en vän berättat detta för mig så hade jag inte tyckt att det lät som den hälsosammaste relationen, eftersom att båda inblandade parter säkert tar skada. Jag hade kanske tyckt att det lät som om hon blivit kuvad, som inte alltid kan säga vad hon tycker och tänker utan att det ska bli liv om det. Jag hade tyckt att hon skulle fundera på vad som var bäst för henne, och i förlängningen även för hennes partner. Jag hade tyckt att hon skulle fundera på om deras problem går att lösa och om det finns en möjlighet att det skulle kunna bli bättre mellan dem.

Självklart känner jag mig inte nöjd och glad över de situationer som uppstår, och inte över att känna mig osäker. men jag är nöjd och glad över min kille som sådan och som våra bråk till trots, har stunderna däremellan då han är fantastisk och underbar, då han är mannen som jag inte vill leva utan. Jag älskar min kille och skriver ju här just för att jag vill fortsätta att leva med honom.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 19:53

#8

FrökenKanSjälv skrev 2013-06-19 19:42:34 följande:

Du har egentligen svaret själv, lyssna på dig själv innan du blir ett känslomässigt vrak.

Om du vill stanna i förhållandet så får du räkna med att det fortsätter på samma sätt och eskalerar. Det finns inget magiskt (eller omagiskt) sätt att förändra din kille.

Åh jag är inte säker på att jag håller med dig faktiskt...

Så klart att man ska lyssna på det egna jaget men det säger ju till mig att jag älskar min kille och inte vill vara utan honom. Absolut inte utan honom!!!

Min poäng med mitt inlägg var ju inte heller "hur kan jag förändra min kille" utan snarare hur kan vi lära oss att kommunicera med varandra, tips på om det är något jag kan göra för att förbättra och rädda relationen snarare än att bli påhejad att avsluta den. Eftersom att vi väntar barn i höst (jag är i vecka 23) så vill vi stanna ihop. Blir det inte bättre så kommer det bli som FireLady föreslog, familjerådgivning. Jag är inte redo att släppa taget innan jag har prövat ALLA andra alternativ.

Men tack och kram för att du bryr dig om mig

Det känns skönt att folk orkar läsa min milslånga text och engagera sig i att svara!

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 20:06

#10

FrökenKanSjälv skrev 2013-06-19 20:00:19 följande:

Problemet är att din killes beteende visar på extremt låg respekt för dig så han är nog inte så intresserad av att förbättra er kommunikation. Föreslå familjeterapi och kolla hans reaktion. Testa och se om han är öppen för att gemensamt jobba på er relation. Det bästa som kan hända är ju faktiskt att jag har helt fel.

Ja, jag hoppas att du har fel så klart

Skulle det komma till den punkten att jag frågar om han är villig att gå i terapi med mig och för oss så uppdaterar jag det här. Jag berättar även hur det går i så fall och om det är värt det, eller om det känns bortkastat.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 21:00

#13

Anonym (Killen?) skrev 2013-06-19 20:20:28 följande:

Du verkar inte uppskatta kommentarer som ifrågasätter din kille. Kanske för att det utmanar din bild av att allt är ditt fel?

Det kan vara väldigt jobbigt att inse att den man älskar har egna problem och dåliga sidor, men att förneka det är knappast en väg till framgång.

Jag är själv gravid och om min sambo hotade att lämna mig, eller om vi hade gräl av en typ du beskriver, så skulle jag se det som min förbannade skyldighet mot barnet att komma till rätta med problemen innan det kommer in en till person i ekvationen och gör att alla är konstant trötta. Tycker att killen borde se det på samma sätt, om han är en ansvarsfull vuxen.

Tack för dina inlägg, kloka ord! Ja jag vet ju egentligen inte vad som försiggår på insidan av honom, hur han känner till hundra procent eller om han har problem med självkänsla, ångest eller liknande. I allafall säger han inget om det till mig. Själv tycker jag att det är att kliva över gränsen att göra sådana uttalanden som han gör när han blir arg, och ibland kan jag inte låta bli på att fundera om det är något annat med honom som gör att han inte verkar kunna kontrollera sig...

Jag tror inte att jag uppskattar ifrågasättande av honom eftersom att det i förlängningen är ett ifrågasättande av möjligheten att förbättra vår relation, hur det egentligen är möjligt för oss att lösa det här och att det tillslut kan bli bra och möjligheten för oss att lära oss att förstå varandra. Sanningen svider och det tar tid att komma till insikt och det är inte lätt att ta in att han kanske måste göra annorlunda för att det här ska lösa sg. Anledningen är ju att det kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker och vill.

Med det inte sagt att jag inte begrundar allt som skrivs här även om jag per automatik går in i försvarsställning. Jag uppskattar alla tankar kring detta även om jag inte omedelbart är beredd att kapitulera för tanken och hålla med. Jag vill ju desperat att det ska fundera mellan oss, det är ju det jag vill kriga för!

Självklart ska vi skaffa hjälp direkt om situationen fortsätter att vara ohållbar, och inte vänta tills bebisen är här. Jag vill inte utsätta vårat barn för detta, och det är jag 100% säker på att han inte heller vill. Han kommer att älska sitt barn över allt och säkert göra allt som krävs för att det ska bli så bra för barnet som möjligt. Jag skrev nog i något inlägg tidigare att om det inte blir förändring när bebisen kommer så skaffar vi hjälp, men naturligtvis ska vi inte vänta tills dess utan ta det direkt om det behövs.

Jag skriver "om det behövs" endast för att jag vill pröva och se om vi kan lösa detta själva, vi har aldrig riktigt ansträngt oss att medvetet jobba med detta, utan vi har bara bråkat, sårat varandra för att sedan inte pratat om det mera och levt med det tills nästa gång det blivit dags för bråk. Samma hamsterhjul hela tiden. Kanske går det, kanske går det inte alls.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 10:39

#15

Anonym (hmm) skrev 2013-06-20 10:17:19 följande:

Tycker det låter som du har enorm separationsångest som du behöver ta tag i själv.

Och vad bråkar och tjafsar ni om egentligen?

Ja det är såklart att jag har! Jag är gravid i vecka 23 och vill inte leva själv med ett barn, jag behöver stöd och hjälp av min kille. Jag får ångest när han så fort som det blir bråk hotar med/säger att han ska att lämna mig.

Vi bråkar och tjafsar om allt möjligt, vardagsgrejer. Jag känner mig (speciellt sedan jag blev gravid) ofta trött och hängig och vill ha mera hjälp hemma, det är en sådan sak som kan starta totalt kaos.Ta i trä för nu har det faktiskt gått enda sedan i lördags sedan vi tjafsade, och det är länge för att vara oss....

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 11:46

#19

SVBk4rr1ng skrev 2013-06-20 10:40:17 följande:

Du vill arbeta med er relation och förbättra det verkar det som. Du vill att ni båda ska anstränga er och mötas på mitten. Vad vill din kille? Vill han det samma? Eller är han nöjd med hur det är nu? Eller tycker att det är du som ska ändra dig och göra allt jobb själv? Fråga honom om du inte vet.

Ja jag är villig att göra precis allt för att det ska fungera. Nej han är inte heller nöjd med att vi tjafsar och bråkar. Däremot så tror jag att han tycker att det är jag som är bråkmakaren eftersom att han alltid påpekar att det är jag som börjar tjafsa/bråka med honom.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 12:10

#21

Anonym (hmm) skrev 2013-06-20 11:03:40 följande:

Ja men hela din trådstart andas ångest och upprepningar om hur mycket ångest du får av att tänka att din kille försvinner. Det känns lite för mycket liksom. I och för sig så är du gravid med alla hormoner så det kan ju spela in, men överlag känns det som du fokuserar så mycket på den ångest du skulle få om han stack att du blir helt paralyserad.

Vad kan du göra för att minska bråken? Är alla bråk viktiga att ha? Har du lärt dig vad som startar bråken? Försök hitta lösningar!

Förstår inte din kille att du inte orkar lika mycket som förut? Har han varit bortskämd med att du gör det mesta hemma? Hur kan ett bråk om en vardagsgrej urarta i kaos? Överreagerar han? Eller du?

Ja det är ju svårt att fokusera på annat än ångesten jag kommer att få leva med om han försvinner ur mitt liv, när jag får världens panik när bråken eskalerar. Jag gråter hejdlöst, skakar, blir svag, får dålig balans, kan inte få fram allt vad jag vill säga till honom och så vidare. Det är ju mina känslor och jag kan tyvärr inte välja hur de ska visa sig eller välja att inte känns så. I min värld är inga bråk viktiga, jag slipper helst att bråka över huvud taget.

Jag kan sluta säga allt vad jag tycker och tänker, då finns det ju inget som han kan tycka att jag tjafsar om.

Nja jag är inte riktigt säker på att han förstår att det börjar bli tungt. Han är ganska bortskämd med att jag har fixat och donat en massa med allt och ingenting, men som sagt vi blev ju med barn snabbt så jag vet egentligen inte hur bortskämd han hann bli innan?

Ja det ser i det stora hela ofta ut såhär - jag säger något som retar upp honom, kan inte komma på något bra just för stunden men det kan handla om allt, t.e.x att jag tycker att han hjälper till för dåligt hemma. Redan där kan han i princip ifrågasätta varför jag tar upp detta med honom "vill du tjafsa, vill du bråka.." etcetera. Jag känner att han inte lyssnar och blir ledsen för att han inte förstår mig. Han ser på mig att jag blir ledsen, och går direkt vidare och frågar varför jag alltid måste dra igång bråk, att han inte orkar mer, att han ska åka hemifrån, att jag inte ska ta i honom, att han inte ska komma hem i natt, att jag ska låta honom vara, med mera. Då kommer tårarna och jag blir halvt hysterisk. Och därifrån är det helt kört, jag ångrar att jag sa något om någonting över huvudtaget från första början men det är på tok för sent att ta tillbaka, cirkusen är igång. Ju mer ledsen jag blir ju mer förbannad blir han. Mina tårar hjälper inte alls utan gör bara saken värre.

Det fungerar inte heller att diskutera saker och ting på ett sakligt sätt, jag har beskrivit detta tidigare i tråden. Försöker jag göra det - även om jag förklarar innan att "bli inte upprörd nu, men jag skulle vilja att vi pratar om (...) och att båda ska få säga hur man känner utan att det blir bråk" så slutar det med bråk i alla fall, jag hinner oftast säga tre, fyra meningar innan han kommer med kontring om jag vill ha bråk och tjafs.

Jag kanske skulle försöka att behålla lugnet och inte släppa fram tårarna direkt, men det är precis detta som har blivit en ond spiral. Han blir irriterad och förbannad direkt och jag blir hysteriskt ledsen direkt.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 12:41

#23

Halling skrev 2013-06-20 11:16:53 följande:

Det du beskriver om eran relation, så var/är min och min killes också ibland. Vi har varit ifrån varandra i ungefär ett år, och träffades igen och insåg att våra känslor för varandra inte hade försvunnit. Jag tror på kärleken, så när vi bestämde oss för att börja om på nu kula så satte vi oss ner och pratade igenom det vi vill ha, vad vi vill få ut av varandra och hur vi vill bli behandlade. Det var kanon alltså. Men man faller lätt tillbaka i samma spår om man inte HELA tiden jobbar på relationen. Det måste finnas en ömsesidig respekt hos varandra.
Vi faller tillbaka i gamla mönster ibland, men har lovat varandra att inte låta dessa bråk bli något som gör att vår förhållande kan ta slut, Vi försöker se det som sunda bråk, låta varandra vara arga en stund och sedan sätta sig ner och prata.

Mitt tips till dig är att visa att du inte tolererar hans beteende. Var inte så tillgänglig utan visa att du blir ledsen men visa också att om han tänker hålla på såhär så vill du inte vara med honom. Och han säger ju att han älskar dig vilket jag tror att han gör också, men om han bara skulla säga "okej, då blir det så" då är han ingenting att ha. Han måste visa dig respekt vännen, det är vi alla värda, kille som tjej!!! Stå på dig så hoppas jag verkligen att allt löser sig för er. Du måste få tillbaka din egen självrespekt, det är tok viktigt.

Jag och min kille har börjat gå i parterapi, där får man insikt i vad det är man egentligen bråkar om. Vissa gånger skäms jag över det vi tar upp. Det kanske kan vara ett alternativ för er?

Sen skrev du ju att du är med barn också, då tycker jag att det är viktigt att det barnet har en glad mamma. Så fundera ut vad som gör det mest glad och lev efter det.

Lycka till.

Jag blir faktiskt glad av att läsa ditt inlägg, att det finns hopp och kan bli bättre. Ja det lutar nog åt att vi går och skaffar hjälp om det inte blir ändring på det här.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 12:55

#26

Mary Wollstonecraft skrev 2013-06-20 11:58:23 följande:

Jag håller med! Tyvärr är det ju ofta så att när maktbalansen är ojämn, som den verkar vara hos er, så föder det gräl: du hukar, kan inte framföra åsikter på ett vettigt sätt samtidigt som du inser att du borde kunna det, han känner och vet att du är rädd att bli lämnad och spelar på det osv.
Jag undrar också vad ni bråkar om? Min erfarenhet är att om man bråkar om "ingenting" så bråkar man egentligen om något gigantiskt, men svårdefinierat. Bråkar man om konkreta saker, så bråkar man oftare om det man faktsikt bråkar om, typ "jag är så jävla trött på att plocka upp din tvätt, kan du aldrig hjälpa till, jag gör allt här hemma etc etc". Är det däremot småsaker som egentligen inte är viktiga, så handlar ofta grälet egentligen om något annat, t. ex. om att någon i förhållandet inte känner sig sedd, någon känner sig osäker och kanske inte vill vara där till 100% eller så.
Men jag vet inte, detta är vad jag tänker kring ditt inlägg ts. vad tror du?

Ja det har ju blivit en ojämn fördelning i makt hemma hos, där min kille har ett övertag. Självklart använder han argumentet att lämna mig som maktmedel, det är ju så mänskliga relationer fungerar, det är en ständig maktkamp och ingen vill ju vara undergiven.

Ja det finns säkert underliggande skäl till bråken, även om jag har svårt att se dem. Vi behöver nog hjälp av någon annan för att lösa det här...

Jag tänker om ditt inlägg att du säkerligen har rätt. Det känns ganska bra att läsa om vad andra tycker och tänker, men det tar tid och är svårt att acceptera tankar om att man faktiskt behöver hjälp och det värsta av allt, att det kanske inte skulle fungera trots hjälp. Men än så länge så tror jag stenhårt på min och min killes kärlek till varandra och jag vet vart jag har mina känslor för honom.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 17:04

#31

FrökenKanSjälv skrev 2013-06-20 13:08:06 följande:

Nej ts, det är inte så mänskliga relationer fungerar!

I hälsosamma relationer finns det ingen maktkamp eftersom man har en balans som bygger på ömsesidig respekt. det är precis det som skiljer bra och dåliga relationer åt.

Jag håller inte med dig och menar att makt alltid är närvarande så fort man pratar om relationer mellan människor. Däremot så tror jag precis som du att maktbalansen är jämn i sunda relationer, ett givande och tagande.

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 17:09

#32

Anonym (hmm) skrev 2013-06-20 13:03:56 följande:

I så fall har han ett väldigt omoget sätt att hantera konflikt på och bara kastar allt på dig! Varför blir han så bråkig när du tarnupp saker. Hur ofta tar du upp saker du vill prata om som han blir så här över? Varför har han alltid inställningen att du vill bråka?
Du p andra sidan kanske blir lite väl känslomässig och det är svårt att hantera både för honom och dig.

Ja det tycker jag att han har också, men det hindrar inte att jag blir ledsen. Snarare blir jag även ledsen för att han aldrig verkar kunna tänka annorlunda, eller hur enkelt det hade varit för honom att hjälpa till att avstyra konflikt. Jag vet inte varför han har den inställningen, jag har varit i väldigt långa relationer innan den här, och jag har ingen erfarenhet av det här beteendet från mina tidigare partners.

Ja jag är övertygad om att han tycker att det är skitjobbigt när jag gråter och håller på, men situationerna verkar ju bara bli värre av det så jag ska verkligen försöka lägga lite band på mig.

Ja... han frågar väl om jag vill bråka/om jag måste bråka varje 2-3 dag. Jag blir helt tömd på energi :/

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 17:22

#33

SVBk4rr1ng skrev 2013-06-20 12:54:26 följande:

Jag skulle faktiskt råda dig till att fixa hjälp på egen hand i första hand. Du mår inte bra i er relation och har gjort dig till ett offer och låter någon annan trampa på dig och dina gränser. Din pojkvän har också problem men de ser lite annorlunda ut och han är än så länge inte medveten om dem. Men så länge du inte älskar dig själv främst och högst och skyddar dig själv no matter what kommer du ha problem i relationer. Du vet hur du vill bli behandlad. Du har kommunicerat det till din pojkvän. Men han tar det inte till sig utan fortsätter att kränka dig och ignorera dina behov. Är det kärlek? Är det inte dags att sätta ner foten och säga att om han inte klarar av att behandla dig med åtminstone ett minimum av respekt så kommer du gå? För hur mycket du än älskar honom så överväger inte det positiva allt skit du får ta emot. Och hur mycket du än älskar honom så älskar du dig själv mer. Vet inte. Bara några tankar.

Jag tänker att du är ganska klok och jag håller med om det du skriver. Det känns lite mer komplicerat i realiteten bara. Det är inte så enkelt att säga "respektera mig och jobba med mig, annars går jag" I verkligheten. I ärlighetens namn så är jag en sådan jävla nolla när det kommer till min kille. Jag är otroligt kär i honom vilket gör att jag tillåter mig att bli sårad, bara jag får vara med honom så spelar det ingen roll känns det som. Men jag gillar inte att vi bråkar. Det är osunt för båda och det vet jag.

Jag vill tillägga att jag inte alls har problem med att älska mig själv, respektera mig själv eller att sätta mig själv främst i vanliga fall. Jag har aldrig haft problem som liknar dessa innan och jag har haft flera långa relationer, det längsta varade i 10 år. Aldrig var jag (eller han) i den relationen i närheten av en sådan här cirkus. jag kommer från en bra stabil familj där kärlek och respekt är självklart, mina föräldrar har uppfostrat mig till en stark person som utan problem står på egna ben och har gjort så sedan jag var ganska ung (16 kanske). Men har man inte vart med om det så är det kanske svårt att förstå hur man kan låta sig kuvas på ett sådant sätt som jag gör nu, och som någon skrev innan, och som jag svarade på, jag vet ju vad jag hade sagt till en väninna som hade det på samma sätt som jag och vi har det nu.

Jag uppskattar alla tankar! ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 17:25

#34

SVBk4rr1ng skrev 2013-06-20 12:54:26 följande:

Jag skulle faktiskt råda dig till att fixa hjälp på egen hand i första hand. Du mår inte bra i er relation och har gjort dig till ett offer och låter någon annan trampa på dig och dina gränser. Din pojkvän har också problem men de ser lite annorlunda ut och han är än så länge inte medveten om dem. Men så länge du inte älskar dig själv främst och högst och skyddar dig själv no matter what kommer du ha problem i relationer. Du vet hur du vill bli behandlad. Du har kommunicerat det till din pojkvän. Men han tar det inte till sig utan fortsätter att kränka dig och ignorera dina behov. Är det kärlek? Är det inte dags att sätta ner foten och säga att om han inte klarar av att behandla dig med åtminstone ett minimum av respekt så kommer du gå? För hur mycket du än älskar honom så överväger inte det positiva allt skit du får ta emot. Och hur mycket du än älskar honom så älskar du dig själv mer. Vet inte. Bara några tankar.

Och jo! Kan inte berätta lite hur du tänker kring min killes problem? Hur kan han inte vara medveten? Det verkar helt otroligt i så fall :/

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Äldre 22 Jun 17:08

#35

Vill bara berätta för er som läser tråden att idag har det gått en hel vecka utan bråk och anklagelser om tjafs, jag vet inte hur länge sedan det hände senast, men flera månader sedan i alla fall! Det känns så himla skönt! Jag har inte behövt tassa på tå och killen har varit jätte gosig och glad hela veckan. Jag hoppas verkligen att det håller i sig!

Anonym (osäker & ledsen) Trådstartaren

Wed 4 Jan 2023 00:35

#36

Hej och hallå 👋 gamla tråden!

dags för en 10-års uppdatering. Med glädje och stolthet kan jag berätta att jag och min partner fortfarande är tillsammans! 🥰❤️

Idag har vi 2 gemensamma barn, båda i lågstadieåldern. Samt villa, vovve och två bilar. En svensk klassiker Mao!

Det tog ett par år att på riktigt ta oss ur vårat kaos, men vi gjorde det tillslut och mot bättre vetande (?) utan någon annans hjälp än våran egen.

Gudarna ska veta att det inte har varit lätt alla gånger. Idag ser tack och lov vårat förhållande annorlunda ut. Jag säger vad jag tycker och han respekterar det. Precis som han säger vad han tycker och jag respekterar det.

Min analys av situationen;

1. Jag borde ha satt ner foten tidigare. Det fick honom inte att lämna mig utan tvärt om började han respektera mig. Barnsliga och o-empatiska svar som ?men dra då!? gjorde susen 🤦🏼?♀️.

2. Han var väldigt ung och väldigt barnslig. Han växte mycket som person under våra fem första år. Tyvärr tror jag detta spelade en avgörande och tyvärr dålig roll i en relation som inte hunnit mogna än.

3. Idag är vi annorlunda. Båda hanterar situationer som kan leda till konflikt på bättre sätt. Vi har aldrig regelrätta ?bråk? längre. I vardagen hjälps vi åt. Vi kan tycka, tänka och säga olika men respektera varandra ändå.

Och ja, jag älskar fortfarande min partner oändligt men besattheten har släppt. Skulle idag aldrig tolerera liknande beteende från en partner så tur för honom att även jag var relativt ung under denna stormiga episod av våra liv. Men jag är glad för det - precis som så skulle jag aldrig vilja vara utan honom! ❤️ hårda ord är sedan länge utbytta mot varma blickar, kyssar i pannan, långa kramar och ett och annan klapp på rumpan.

Livet är bra!!!! Kram på er alla där ute i etern!

vi förstår inte varandra

INNEHÅLL