Vuxna barn till narcissistiska föräldrar

Jag som själv håller på att skaffar min egna familj, funderar också på detta. Orolig, över att bli som min häxa till mamma. Men jag vet att jag är mycket bättre än så..

Min sambo har det likadant, hans mamma är också precis lika narcissistisk och elak som min egna mor. Som tur är har vi bra pappor, men man kan ju inte få allt i världen så vi nöjer oss med papporna.

Min sambo har ingen kontakt med sin mamma, men hon bryr sig inte ändå. Hon har sina andra barn som hon gott älskar.

Jag har precis brutit kontakten med min mamma, det gör mig ledsen, ont, men jag är lättad också. Jag känner mig sorgsen, över att mitt barn inte kommer få ha en mormor. Vad ska jag säga? Mormor är död? För mig är hon i alla fall det, hon är död i mina ögon. Men vad ska man egentligen säga till sitt barn när alla andra barn har sina morföräldrar?

Min mamma älskade verkligen att trycka ner mig, så fort jag gjorde något positivt (till exempel fick högsta betyg i något ämne eller prov, så suckade hon och sa ''tänk om dina lärare visste sanningen om dig? Hur dålig du egentligen är?'' Min storasyster, var alltid bättre än mig på allting enligt min mamma. Men jag vet att det inte är så.

Det som också gör mig ledsen är när folk säger till mig nu när jag är gravid, att jag inte ska köpa så mycket grejer för att jag säääkert får massa presenter av blivande mormor osv.. Nej, inte i min sits. 

Är ledsen över att min mamma är vidrig och att man inte kan ha en relation med henne, att hon inte kan finnas där för mig, stötta mig i graviditeten osv. Är ledsen att det behövde bli såhär, men vad ska jag göra? Jag kan inte må dåligt och bli nedtryckt bara för att ha en modersgestalt i mitt liv.

Åh va härligt att du länkade till min favorit sida. Den beskriver in svärmor så fantastiskt bra. Jag länkade den förut här på fl och jag är glad att den gör nytta. Fy fan för martyr mammor som tror de är Guds gåva till sina barn som ska stå i tacksamhetsskull för att de pressade ur dom.

Min mamma är narcissist

Allt handlar om henne, hon är bäst och alla är emot henne, hon gör aldrig något fel och gör hon ändå fel så är det självklart pga. någon elak och manipulativ person som fick henne att göra så, så egentligen är det inte hennes fel
favorisera ett syskon och jämföra alla dom andra med den
förminska sina barns känslor eller bara avfärda dom som skitsaker (hennes favorit mobbade mig, men det var ju ingenting egentligen, enligt henne)  
manipulera myndigheter och utomstående
förvränga händelser och sanningar så dom passar in i hennes perfekta bild
förstår inte alls sin egen roll i negativa saker som händer sina barn
slog hon så var det för att vi tvingade henne till det, för vårat eget bästa, gjorde mer ont i henne än på oss
trycka ner och ge pikar
överlämna ansvar och plikter på ett barn som inte är mogen eller ska ha något med det att göra bara för att hon själv ska "få ta det lugnt" och "få komma bort en stund" 

kan ge tusentals exempel!

tog väldigt många år för mig att inse att min uppväxt INTE var normal och att min mamma INTE är normal
en gång hade jag inte kontakt med henne på 4 år, orkade inte med henne
sen kände jag mig tvungen att ta upp den igen, sakta men säkert lockade hon in mig i hennes spel igen
till slut orkade jag inte längre! var för jävla sjuka grejer som hon sa/beordrade

nu har jag tyvärr tagit upp kontakten igen, men den här gången är det på MINA villkor, så fort hon går över gränsen så är det bye bye        
   

Ledsen att jag försvann från tråden ett tag.

Jag tänker ofta och mycket på att inte göra samma misstag som min mor i föräldraskapet. Det som skrämmer mig är att min mor är som en dålig kopia av sin egen mamma, dvs allt som hon klagat på från sin egen uppväxt gör hon själv, oftast i lite större utsträckning. Hon kan omöjligt se det själv, ofta säger hon att "jag är inte som Mormor i alla fall" men det är hon visst. Tänk om jag är lika blind? Tänk om det faktiskt är så att äpplet inte faller långt från trädet?

Jag grubblar också mer och mer över vad jag ska säga till barnen om min mamma. Än så länge nöjer de sig med att ha en morfar och farmor och farfar, men vad ska jag säga när de frågar om mormor? Jag vill ju inte berätta hela sanningen, det är inget barn ska behöva höra. Vad säger man till ett litet barn, 2-3 år, som frågar var och vem mormor är?  

Min mamma var inte narcissist, men hon mådde väldigt dåligt och tog ut det på oss barn.
Med föraktfulla kommentarer och ständiga nedvärderingar. 
När jag var 17 fick pappa nog och lämnade henne och då äntligen sökte hon hjälp, och idag är hon en helt annan människa. Jag däremot slåss ständigt mot dålig självkänsla och mindervärdeskomplex, och jag är livrädd att bli som hon var.
Mitt äldsta barns pappa är uppvuxen med en narcissist och en alkohlist.
Han har ett väldigt narcissistiskt beteende, men utan blindheten bakom. Han tror alltid att han har rätt men han kan övertygas. Man måste dock ha vetenskapliga bevis för att han har fel, och bevisbördan ligger alltid hos den andra parten. Hans mamma är en riktig ardröm och gjorde livet surt för mig i flera år. Hon är definitivt den största anledningen att vi gick isär. Fast ibland kan jag tänka att det nog var bra, för nu kan jag se vissa saker han gjorde mot mig. Han sa att jag sagt och gjort saker som jag inte kom ihåg att jag gjort. När jag ifrågasatte svarade han att det var när jag var arg "precis som du beskrivit att din mamma gjorde". Jag blev givetvis jätterädd, men i efterhand undrar jag... Jag tror att han ljög, att han använde det han visste jag var mest rädd för av allt i världen för att få makt över mig. Jag tappar tålamodet med barnen ibland, och jag har varit nära att säga elaka saker men stoppat mig i tid, och jag kommer ihåg det och jag skäms. Då borde jag väl komma ihåg allt?  

Det jag försöker säga är att så länge man haft en bra förebild som motpol till den dåliga så tror jag att man har en chans att undvika att bli som föräldern. Men man måste inse att föräldern gjorde fel, och det är tyvärr inte alla som gör det. 

Sa upp kontakten med min mamma, igen, förra veckan och den här gången är det nog
jag är gravid och väntar mitt första barn
och risken att ha min mamma i mitt liv, är för stora, både för mig och kommande barnet
och varför skulle jag ens?
hon får mig att må dåligt, värdelös och att jag bara gör fel hela tiden, och enda sättet att göra rätt är att göra som hon säger.. bullshit! 

jag är fan vuxen, jag ska inte behöva ta order från en jävla kärring som inte vet ett skit om mig

jag har en strategi, som fungerar på väldigt mycket i livet
identifiera - vad är fel?
fråga - ser andra felet?
ifrågasätta - varför är det fel?
bearbeta - vad kan jag förändra?
vända - hur kan jag göra förändringen?
ta hjälp - vem eller vad kan hjälpa mig?
gör om, gör rätt - blev det bättre?

man kan inte bara göra samma gamla vanliga sak och förvänta sig något nytt, så om jag gör, så som min mamma lärt/gjort så kommer jag till slut göra som hon, vilket jag inte vill! därför måste jag identifiera vad hon gjorde, vad jag kan göra annorlunda och hur jag gör det, och sen se om resultatet blir annorlunda, vilket det såklart blir
så tex. istället för att när ett barn är jobbigt när man ska handla, bli jätte arg och värsta fall slå (vilket jag aldrig skulle göra!)
så identifierar man varför är barnet jobbigt, vad beror det på? trots, då kanske man måste vänta ut det, låta barnet testa gränser men bara stå fast, är barnet tillräckligt stort, prata på dens nivå, är det pga. lågt blodsocker? lätt att förhindra med bättre planerade mellanmål och ta tid att uppfylla dens behov av lugn och äta så blodsockret går upp, kan vara värt att sätta sig ner, ge en banan eller något och sen får den ta den tiden det tar, så får handlingen/disken/what ever vänta en stund helt enkelt, kanske behöver man själv äta något för att inte ens egen blodsocker går ner, så man orkar stå ut med gnället utan att brista (vuxna glömmer lätt hur viktigt det är med stabilt blodsocker och att man ibland behöver pauser, det kan vara svårt men värt det om resultatet i slutändan blir bättre) 
ibland är en mutning det bästa, oavsett vad man egentligen tycker om det (självklart inte gå till överdrift med det! utan blir det för mycket får man försöka hitta alternativ)
ta ett djupt andetag och räkna till 10, det kanske känns löjligt och som ingenting, men ibland gör det underverk!
kanske helt undvika den typen av situationer, kanske får barnet stanna hemma med andra föräldern, kanske får den andra föräldern handla, kanske planerar man det helt annorlunda på något sätt

jag tänker mycket, ibland för mycket, men på det där sättet så är det faktiskt bra, för då kan jag lägga upp en strategi och fundera på varför det fungerade/inte fungerade och sen göra om det
jag har gjort det på ganska många saker nu och det funkar (förutom på sambon, men det får fan han stå för..)
visst jag är verkligen inte perfekt, men jag är långt ifrån som min mamma, och det tänker jag fortsätta vara.

så det finns hopp!
bara man är medveten, ärlig mot sig själv och dom runt om än så kan man vara en sån människa som man vill vara och inte låta dåliga gener och uppväxt påverka en mer än lite i bakgrunden, för jag kommer aldrig vara "normal" men jag kan ändå vara en bra människa och mamma.