Smartie skrev 2013-07-09 18:21:12 följande:
Var pappan engagerad från början? Eller har han aldrig varit engagerad i dottern? Har han gett någon som helst förklaring till sitt beteende? Har du KRÄVT förklaring, försökt sälla honom mot väggen?
Du behöver inte svara om du inte vill, men det är skillnad på en pappa som är engagerad i början och sedan plötsligt drar, och en pappa som aldrig har varit engagerad. En avlägsen släkting till mig har en 2-åring som han aldrig har träffat, men han ville aldrig ens ha barn. (Hade dock oskyddat sex med kvinnan flera gångar och var dessutom otrogen mot sin fru, så han får skylla sig själv). Han betalar plikttroget underhåll, men det är allt. Mamman har ensam vårdnad. Jag kan inte förstå - och kommer aldrig att kunna förstå - hur man inte kan vilja ha kontakt med sitt eget barn! Men jag kan ändå "förstå" min släkting bättre än ditt ex, om han var med från början?
Vi var ett etablerat par, sambo sen ett antal år och dottern var både efterlängtad och planerad. Vi är/var vanliga "Svenssons" med fasta och bra arbeten, hus i bra område, inget missbruk eller ekonomiska problem. Så det finns ingen förklaring till vad som hände. Och jag fick inget svar när jag frågade om hur han kunde lämna henne, bara att jag var dum i huvudet. Nu är det som sagt flera år sedan vi hade kontakt, jag har skrivit brev och sms där jag talat om att vår dotter vill träffa honom, men inte fått något svar. Provar jag att ringa så svarar han inte. Tilläggas kan i sammanhanget att varför han stack var för att han var otrogen med ett ex ("kärleken rostade aldrig" sa han efteråt, jag kom på dem och han försvann med ljusets hastighet från dotterns liv. De är numera gifta och har bildat ny familj.
Jag har gett upp mina försök att få honom att bry sig. Men likt förbaskat så kom oron över mig när jag läste tråden om pappan som varit ensam med sina barn och mamman helt plötsligt knackade på dörren efter 3 år för i min värld så överger man inte sitt barn för att sedan kunna återvända och få tillbaka vårdnaden.
