Anonym (Även adhd?) skrev 2013-06-26 10:13:45 följande:
Jag har länge haft diagnoserna dystymi/depression, GAD och IPS. Jag har sökt hjälp inom psykvården i över 10 år och har stor insikt i mina problem och hur jag BORDE kunna hantera och lösa det. Trots alla år av självanalys (har även läst psykologi på universitetsnivå för min egen skull), så kan jag inte lösa mina problem.
Det beror delvis på att medicinerna jag har testat (alla antidepressiva som finns) inte hjälper, utan biverkningarna blir värre än mina sjukdomar till slut. Pga depressionen har jag ingen ork och motivation kvar, orkar inte leva, men vill inte heller dö. Jag är rädd för att misslyckas med självmordet, annars hade jag lämnat allt bakom mig för länge sen.
Nu har jag efter en ny utredning även fått diagnoserna Aspberger och ADHD. Det jag känner mig mest förvirrad över är ADHD. Visst, jag är aggressiv och har svårt att kontrollera mina humörsvängningar och får "utbrott" när jag är arg och när jag är arg så gråter jag och skriker, men har aldrig misshandlat någon.
Jag har alltid varit ironisk och sarkastisk och det fattar inte många, så tydligen anser t ex min syster att jag misshandlar henne psykiskt och verbalt.
Har aldrig blivit så knäckt av vad någon (en familjemedlem) sagt till mig tidigare. Jag känner mig helt förstörd nu och ångesten har gått i taket... Jag har allvarligt börjat planera mitt självmord, för min syster var i stort sett den enda som höll mig kvar i livet. Jag räknar inte med resten av min familj, de fattar ingenting och orkar inte bry sig. Att vara psykiskt sjuk är tabu och inte något man talar om, det är bara att rycka upp sig.
Min syster har själv dystymi, GAD och ADD men är väldigt "inåt" och reagerar mest på att bli ännu tystare och dra sig undan, men hon är tyvärr ännu tjurigare och mer långsint än vad jag är. Hon går och bär på allt inom sig tills hon exploderar och förstör hela sin omgivning.
Jag får ut en del av min ångest och ilska genom att skrika/prata högt och bli irriterad på min omvärld och är inte rädd för att säga sanningen. Men jag har aldrig medvetet varit elak mot min syster. Tvärtom så har hon alltid bett om min hjälp att komma igång, att bli pushad för att orka göra saker som hon faktiskt VILL göra. Hon har sagt till att be henne om hjälp (vi delar lägenhet), att tjata på henne tills hon gör det hon måste göra osv, men nu har jag alltså fått veta att hon känner det som psykisk misshandel.
Jag har enbart gjort det hon har bett om, möjligtvis kan min ton bli ganska hög och rösten aggressiv och irriterad till slut, eftersom hon tillbringar hela dygnet i sängen och jag får ta allt ansvar själv. Jag orkar inte göra allt själv längre!
Vad vill jag med det här inlägget?
Förstå hur ADHD fungerar på en vuxen kvinna (över 30 år) tillsammans med mina andra diagnoser och vad man kan har för symptom.
För mig är ADHD något som pojkar/män har, som är aggressiva, den typiska mobbartypen som ger sig på andra och som vuxen blir mer el mindre kriminell.
Jag blev mobbad själv under lång tid, jag var aldrig mobbaren. Jag trodde på Aspbergers ja, och kanske ADD, eftersom jag i så många år har vänt all ilska och aggressivitet inåt, mot mig själv med flera olika självskadebeteenden.
Jag har aldrig rört någon annan och är bara medvetet elak mot de som förtjänar det, som sviker mig enormt och som jag inte längre vill ha kvar i mitt liv. Men jag är aldrig den som är elak innan jag har blivit sårad, men vänder aldrig andra kinden till. Väldigt få människor förtjänar en andra chans i min värld.
Jag känner mig så oerhört sviken av min syster, för mig var hon den enda som visste hur illa livet är för mig. Hon mår också dåligt, men jag vet även att hon aldrig säger något i affekt, som jag kan göra. Alla ord och meningar har hon ältat länge och det som till sist exploderar är den riktiga sanningen, för henne. Jag är den som överdriver, inte hon.
Jag känner mig totalt knäckt över att hon tycker att jag har misshandlat henne psykiskt genom våra gräl om lägenheten och vårt gemensamma liv. Jag trodde att jag bara tjatade och pushade på henne, som hon bett om. Jag har kämpat mig kvar i livet alla dessa år för att jag inte kunde lämna min syster ensam, inte göra så mot henne, vi har bara haft varandra till stöd och hjälp.
Men nu, om hon känner så här, så vore det bättre för mig att lämna henne ifred. Vi har inte råd att bo ensamma, vi delar lägenhet pga för liten inkomst för oss båda. Men jag orkar inte längre och får ingen hjälp av min psykiatriker. Jag skickade ut ett rop på hjälp till honom för en vecka sedan och har inte hört något. Det enda som återstår nu är psykakuten och då tar jag hellre livet av mig. Det vore värre att bli tvångsinlagd på psyket än att dö. Jag har enormt kontrollbehov och klarar inte av den miljön.
"Jag har aldrig rört någon annan och är bara medvetet elak mot de som förtjänar det, som sviker mig enormt och som jag inte längre vill ha kvar i mitt liv. Men jag är aldrig den som är elak innan jag har blivit sårad, men vänder aldrig andra kinden till. Väldigt få människor förtjänar en andra chans i min värld."
Men så säger väl alla som är elaka mot någon? Att de bara är elaka mot de som förtjänar det?
Om du är elak så är du elak. Om personen sårat dig innan eller inte spelar väl inte så stor roll? Är man elak så är man elak och det har man ansvar för själv.
Så om du själv tycker att du har varit elak mot någon så tycker jag du ska be om ursäkt. Om du tycker att de har sårat dig spelar mindre roll. Du har inte ansvar för andras beteende, men du har ansvar för att du inte är elak mot andra.
