Klarar inte av min svärmor... (långt)
Jag vet att det här är ett problem som många har, jag känner bara att jag är på bristningsgränsen gällande min dominanta svärmor, och även min svåger som ofta är väldigt respektlösa och otrevliga mot mig. Genom åren har det varit mycket, att gå in på detaljer är att göra ett väldigt långt forumsinlägg. Exempel på saker det tycker är helt okej att göra är bland annat att diskutera hur jag är den enda i rummet som inte har ett blodsband till min mans brorsdotter, hur min mans bror bör köpa en bäddsoffa om han ska köpa ny soffa så att han har någonstans att ta vägen.
När vi fick vårt andra missfall tyckte brodern att han kunde köra över oss och tvinga oss ta emot en barnvagn, som vi när vi fortfarande var gravida tackat ja till men vi hade efter missfallet bett dom att inte ta upp det på ett tag. Min svåger tyckte detta var skäl nog att avsky mig lite mer, och svärmor tyckte det absolut var i sin ordning av svågern att bete sig såhär. Hon vände på det hela och sa att jag, som sade ifrån på skarpen och ifrågasatte min svågers beteende mot sin bror, var onormal och skulle gå i terapi för uppenbarligen var det något väldigt fel på mig. Min svägerska som varit min bästa vän, som jag anförtrott hur ledsna vi var över missfallet och att vi inte ville ha några barnsaker kring oss för att det gjorde så ont, hon hade uppmuntrat svågern att köra över oss och tvinga oss ta emot deras saker. De sa att det var en skitsak att få missfall bland annat och att vi var löjliga och överreagerade.
Efter det så hade vi en skakig relation till varandra, vi träffades mindre och mindre. Min svåger och svägerska skilde sig på grund av otrohet, min svåger lugnade sig och drog dig undan något. Min svärmor däremot blev bara värre. en gång stod hon och skrek på oss på en parkering utanför en stormarknad för att hennes barnbarn (som knappt var 1 år gammal och hade en blyg period) vad blyg inför henne (det kanske inte är världens bästa idé att rycka barnet från sin mor och stirra på henne och bete sig som en galning som hon gjorde) och hon var otroligt arg att vi skulle fira midsommar med mina föräldrar för vi umgicks bara med dom. JAg medger att vi umgicks mer med mina föräldrar än dom, det är inga konstigheter egentligen. Jag hade en svår förlossning, råkade ut för en rejäl blödning i livmodern efter det akuta kejsarsnittet jag var tvungen att genomgå då jag fick havandeskapsförgiftning och efter det så gick något snett och livmodern fylldes med blod och jag förlorade 4 liter på väldigt kort tid. Läkaren som hade mig sa direkt när jag vaknade att hon varit orolig för det blev på liv och död där ett tag sade hon.
Så jag hade genomgått något väldigt traumatiskt och mådde otroligt dåligt rent psykiskt, jag fokuserade dock allt jag var på att ta hand om min dotter och ljög faktiskt på den här kollen bvc sköterskorna gör för att upptäcka förlossningdepression för jag bara orkade inte ta tag i det och jag ville inte höra igen hur onormal och idiotisk jag var.
När vi bytte bvc sköterska märkte hon dock ganska snart att någonting var fel, jag bröt ihop på hennes kontor och hon fick mig att söka hjälp, något jag var otroligt tacksam för.
Så nej, att umgås med min mans familj var liksom inte på tal om under den tiden, jag var otroligt skör och försökte länge hålla ihop mig själv och det går bara inte att umgås med folk som får en att må dåligt då, även om man skulle vara tvungen.
Jag försökte reda ut det hela med svärmor och sade att jag hade det jobbigt. När de kom och hälsa på oss på BB så ignorerade hon mig helt, hon verkade faktiskt på allvar sur, jag vet inte om det var för att jag inte orkade komma ut så dom fick komma in på vårt rum istället. Men ja, hon frågade ingenting om hur jag mådde, jag tror på allvar hon tyckte jag var jobbig som alltid skulle ställa till det. Så jag ställde henne mot väggen och ifrågasatte hennes beteende mot oss, hon nekade till att hon betett sig illa och hon hade minsann inte skrikit och jag hade hittat på allting. Min man blev paff, därför att det var inte bara jag som hittat på det där. Tyvärr så blev det sedan en skrikmatch och ja, det löste ju ingenting utan förvärrade ju snarare allt. Men det blev lite lugnare efter det, svärmor var stel och kall mot mig när jag kom men jag struntade i det för det kändes skönt att ha sagt ifrån, även om det blev dumt mot slutet med allt skrikande då man tappade behärskningen.
i början av detta år gick min kära svärfar bort, han var en underbar person, otroligt snäll och vänlig och tolerant och vi saknar honom något så hemskt. Min svärmor... Det var svårt det hela. Hon blev mer dominant än hon har varit, när hon och min man skulle åka till kyrkan och lyssna på musiken som skulle spelas på begravningen så försökte hon övertala min man om att han skulle köpa min svågers bil, som en gång ägts av henne och hennes man. Min man vart lite ställd, för han var så ledsen och sörjde väldigt just då och ville inte prata om sådana saker just då. Så när han kom hem frågade han mig iallafall hur jag kände, han var lite intresserad då våran bil strular, jag sa dock direkt att jag var emot. Bilen var gammal, om än i rättså gott skick, plus att priset var för högt och bilen var väldigt dyr i drift, något svärfar ofta påpekade och ångrade lite att han köpt just den bilen och sen är vi numera båda arbetslösa och har en liten dotter att försörja, så man har inte så mycket pengar att köpa bil för.
Nåväl, svärmor tog förstås inte ett nej, som vanligt. Ni förstår, så fort som man säger att man inte kan hitta på något just den dagen då hon vill, eller om man säger nej till något hon vill, så blir hon riktigt sur och arg. För det är alltid att man hittat på saker eller inte vill göra saker för att vara elak mot henne eller för att man bara är dum... Man ska helt enkelt bara svara ja, och sitta och vänta på hon ska ringa. Vi ska liksom inte ha något liv utan henne så att säga, och det fungerar ju inte...
Iallafall så började hon bråka om bilen, några timmar innan det att svågern skulle sälja så ville hon ge oss ett lån, och min man och jag var överens om att vi inte hade råd just nu och att vi skulle köpa en nyare bil så fort vi båda hade jobb. Vi ville inte låna mer pengar, vi har redan lån liksom och det här kändes inte som någontign vi hade råd med. Svärmor spelade martyr, för jag blev arg och sa nä, vi vill inte, varför trycker hon på, varför får vi inte säga nej? Hon målade ut mig till skurken, hon själv ville ju bara, skulle ju bara... Vi sa snällt och vänligt, tack men nej tack, men hon fortsatte för man får inte säga nej... Efter allt jag gått igenom med den här kvinnan, så var jag här vid bristningsgränsen., jag började känna att dropparna sakta började rinna över bägaren liksom... Men tänkte jag, vi går igenom det här och kör på. De har aldrig bett om ursäkt, inte menat det åtminstone för det är alltid att man snäser till det och det låter inte trovärdigt... Men, jag har så länge försökt hålla husfriden men jag orkar bara inte längre, jag blir knäpp...
Sen nu så skaffade svärmor och svågern hundar, och här hände det som gjorde mig förbaskad så nu vill jag inte träffa dom mer. Jag har själv alltid haft en viss överkänslighet mot hundar, men det enda jag känt av är att det kliar lite i näsan. Men det blev värre och värre på kort tid, fick rejäla nässelutslag och klåda, kände mig förkyld när jag var nära hundarna utomhus. Sen gjorde jag misstaget att åka hem till min svärmor och då fick jag andnöd, svärmor blev sur på mig, på riktigt. Smällde i dörrarna och höll en lång monolog om hur jag nu sabbat allting. Det borde inte förvåna mig, men det gjorde det. Hon stängde in hunden en kort stund så jag fick hämta mig och min astmamedicin som jag då tog fick verka, jag kände fortfarande av det men mådde lite bättre. Hon svarade sen med att släppa ut hunden igen, jag gick bort en bit och min man sa att vi nu var tvungna att åka. Så ja... Jag mådde inte bra, psykiskt eller fysiskt, efter detta...
Kunde inte komma på svågerns födelsedag heller, de ville att jag skulle ta en massa antihistamin och prova mig fram och det var jag inte villig att riskera då jag inte lyckats få en tid hos en läkare, fick min tid inställd. Så ja, då blev dom jättesura, det var inge tal om att dom skulle göra något, jag skulle prova lite piller och komma hem till dom. Något man inte kan göra som allergiker. dom insisterar dock på att man inte kan vara allergisk mot deras pudlar, men ingen hund är ju allergiivänlig, det handlar ju om mer eller mindre vad jag förstått och jag vet att jag inte tål deras hundar... Svågern skulle iallafall ha sitt 40 årsfirande på midsommarafton, så min man och dotter åkte dit och fikade och var där i några timmar och sen åkte dom till mig och åt middag. Svågern blev vansinnig och var inte det minsta glad över den fina present vi köpt honom och var sur på min man. Han tog det dock med ro, för han höll med mig, han vill ju inte att jag ska vara där och vara dålig, kanske till och med riskera att få åka in på akuten liksom och där har jag varit så ofta så det räcker med magbesvär som jag fått av allt detta bråkande fram och tillbaka...
JAg bara orkar inte längre, jag vill bara bryta nu för jag orkar inte med deras jäkla beteende... Jag vet inte vad man ska göra, det bara funkar inte att ha det såhär. Min mamma tycker också vi ska bryta, men det är inte så lätt och min man är inte villig att bryta med dom. Han har börjat säga ifrån mer, försöker hjälpa situationen men det blir bara värre och värre och dom blir bara surare och med dryga och beter sig bara som... jag vet inte vad, jag förstår det bara inte...