Att klara mer än man tror ? (studier t.ex)

har väl inget bra svar på din fråga, men mer en nåt jag kom att tänka på när jag läste din fråga.

jag själv ogillade matematik väldigt mycket  under gymnasiet. detta berodde på extremt dåligt självförtroende vilket var ett resultat av att jag tyckte att matematiken var svår. att matematiken i gymnasiet i sig var svår berodde på knapphändig undervisning av matematik i högstadiet. hur som helst var jag övertygad om att jag var trög osv... 

men, då jag inte visste vad jag ville studera vidare till så valde jag att testa att läsa tekniskt basår på högskola för att få behörighet till alla utbildningar. då ingick alltså matematik c,d,e,f samt kemi och fysik. alla dom ämnena jag varit livrädd för innan... jag lovade mig själv att jag skulle ge det en månad att testa. utbildningen började med repetition av matte b, och jag gav mig fanken på att plugga (hade ju bestämt mig för att ge det ett försök) till saken bör tilläggas att jag är väldigt envis och "prestationsinriktad" så gav inte upp i första taget. 

nu, 5 år senare har jag bara examensarbetet kvar på min civilingenjörsutbildning. och faktiskt så var jag, tillsammans med en till person, dem som fick bäst resultat på det tekniska basåret :) jag är så glad att jag vågade prova, att jag inte bara accepterade att jag "var dålig". det lyfte mitt självförtroende enormt. jag fick bevisat för mig själv att jag också kunde. sen hade jag ju såklart lika gärna kunnat komma fram till att det inte alls var min grej, men nu var det ju det :)

ursäkta att detta blev långt, här är slutpoängen för mig: utifrån mina erfarenheter så tror jag ofta att vi lägger för låga ribbor, jag tror man klarar så mycket mer än man tror bara man anstränger sig lite. men jag tror också att det har att göra med ens personlighet och i mitt fall kunde jag nog främst inte acceptera att jag var sämre än andra, utan att verkligt ha försökt. men det handlar nog också mycket om vilken motivation man har.... 

intressant fråga :) 

måste bara tillägga... jag tycker inte att matematiken i sig är rolig. det har inte varit drivkraften, och det är inte det som gjort att jag valde att läsa till civilingenjör. mattekurserna är bara såna jag velat "tenta bort" för att i slutändan få min examen inom en annan inriktning (stadsbyggnad). drivkraften har nog i mitt fall varit bedriften av att klara tentorna :)

jag är trött, så skriver lite knäppt också
 

Tack så mkt för ditt svar geeko - det muntrade upp mig en del :))

Är själv som sagt långsam tänkare och kände mig asdålig när jag fick en fråga och var tvungen att tänka 2 minuter, medan nån annan kunde svara på 1 sekund. Fick sedan alltid höra att jag gjorde för krångliga lösningar på matten i högstadiet - fastän jag svarat rätt... Så jag blev skittrött på allt och bara la ner. På gymnasiet fick jag dessutom en otroligt dålig mattelärare som inte kunde lära ut matematik annat än till de som adr superlätt för det - så jag fick IG.

Efter det har jag testat matte B på distans, men la ner vid typ halva kursen... Blev deppad av hur jävla tråkigt det var och hur mycket det tröttade ut mig.

Detta var i höst och jag har ej försökt mer sen dess... Alltså jag skulle säkert klara det om jag försökte ORDENTLIGT... Men har ej orkat än ://

hej igen

jo men jag känner igen mig i det du skriver också. jag är inte heller en snabb tänkare, jag kan idag säga att jag är bra på matte, men att räkna i huvudet osv är ingen höjdare. men ge mig en penna och jag kan räkna ut det mesta :)

för mig var matematikundervisningen på högstadiet undermålig, gick på en slags friskola. därför var i princip hela matte  A nytt för mig. matte B klarade jag på precisen för att jag fick göra ett extraprov. ekvationer var en gåta, och jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så enkelt. nu kan jag ju lösa ekvationer av flera grader. man lär sig formler och tips och tricks. och det bästa är att det är en så härlig känsla att veta att man kan :) 
men som jag skrev tidigare, jag kunde inte bara acceptera att jag var dålig.

jag hade också planer på att läsa matematik på komvux, så jag började med matte A. men gick ganska segt.
senare när jag började tekniskt basår så var det lite med inställningen att det var sjukt svårt, det skulle inte gå, men att jag skulle ge det en chans. alla sa att det var så svårt på grund av att man läser många ämnen på ett år. men ja, lätt det bästa jag gjort för min självkänsla. plus att då lärde jag mig att matte var roligt! jag la ner ganska mycket tid på matten i början. hade en jättebra lärare! plus att det blev så mycket roligare när man fick lära sig det man behövde för att kunna studera mer matte, alltså det viktigaste i kursen. inte alla tal, varenda sida upp och ned. 

sen tror jag det kan vara svårt att motivera sig på distans, iaf skulle jag tycka det. ååh, jag vill rekommendera tekniskt basår till alla! tungt, men så värt det :)

varför vill du läsa matte b? behörighet till nån speciell utbildning? =)
vad trögt förresten att din lärare sa att du gjorde för krångliga lösningar, sån är jag också! 
men det är ju det som är bra, då förstår man ju vad man gör och man lär sig.
sen kanske man lär sig att göra på enklare sätt, men det är ju inte huvudsaken.