28 år, evig singel, barnlös. Misslyckad.
Japp, så känns det idag. Så käns det absolut inte alla dagar, bäst att tillägga. Men ibland.
Bor i Stockholmstrakten, så här är det ju många som är äldre när de får familj. Men de allra flesta verkar ändå leva samboliv i alla fall - alla utom jag. Åtminstone i min bekanskapskrets. Just nu är jag i läget då ALLA i min närmaste krets gifter sig och/eller får barn. Skulle inte bli ett skvatt förvånad om alla har en bebis inom ett år. Några har redan, andra har berättat att de är inne på sista pillerkartan, ytterligare några har precis gift sig och har bägge fast jobb sedan flera år...
Ibland är det så jobbigt. Jag trivs med mitt liv på många sätt - gillar mitt jobb, har jättefina vänner och är aktiv på fritiden. Hinner inte med mer på min lediga tid, har trots min låga ålder hunnit med att gå in i väggen och vet att jag inte kan göra saker precis hela tiden och jämt. Min kärnfamilj är dock inget att hänga i granen av olika skäl och någon direkt släkt finns inte heller. Jag är liksom.. ensam. Och jag vill inte vara det. Har alltid drömt om familj och stor släkt.
Hur satan ska man tackla alla jobbiga känslor? Avundsjuka, känsla av misslyckande, sorg, stress... Jag har strategier, rent intellektuellt vet jag också att det inte är mig det är fel på, jag känner ärligt att kompisarnas barn berikar mitt liv (älskar barn, kan gosa i timmar med andras små!), att deras sambor och äkta män är också mina vänner. Har egentligen inte varit så stressad över att åren går, har alltid tänkt att det löser sig och faktiskt gillat mig själv för det mesta. Men NU plötsligt kom stressen krypandes. Jag är snart 30. Och alla, verkligen alla, har någon och snart också barn.
Som sagt, för det mesta gillar jag livet och mig själv. Men det ÄR tungt att vara den enda som inte kan delta i diskussionen om killar som slänger tvätten på golvet och babysimmets upplägg, det ÄR jobbigt att vännerna får mindre tid och jag blir mer och mer ensam, det ÄR jättejobbigt att ständigt och jämt "leta" nya sammanhang - åka på temaresor, gå kurser och så. Jätteroligt är det ju, men energin finns inte alltid till nytt, nytt, nytt. Jag önskar så att jag bara fick vara. Ägna semestern åt att vandra i skärgården eller bara sitta på en klippa och titta på havet, i sällskap med någon eller några jag känner väl och inte behöver lära känna. Precis klar med sjukskrivning efter utbrändheten och inser att det är dumt att gå på heltidsjobb plus fyra nya fritidsaktiviteter på en gång... och vill inte släppa mina gamla aktiviteter heller, för det är ju där mitt enda sammanhang i livet finns.
Behöver inte dejtingtips eller så, önskar bara råd/tankar från andra om min situation. Känns ofta som att andra ser på mig som någon som själv valt att leva ensam och det har jag ju inte.. eller jo, jag har valt att inte gå vidare med relationer som inte känts bra, men så måste man väl göra? Tror själv det handlar mycket om otur (alla på kursen var visst redan gifta) och slump, har inte svårt att få kontakt med killar när jag hamnar i nya lägen. Men oturen eller vad det är börjar tära och jag är rädd att det snart kommer bli riktigt jobbigt. Kommer jag klara att le glatt när nästa barnbesked kommer? Blir det bara glädjetårar på nästa bröllop?