28 år, evig singel, barnlös. Misslyckad.

du är verkligen inte ensam!

jag tänkte på en kollega som sa att alla hennes släkt, vänner å bekanta har barn eller är gravida. då svarade jag att jag är inte det med ett leende.... "alla" är oftast de man tänker på först, inte alla på riktigt...

stockholm har många singlar! 

Nej, alla är inte gravida NU men alla lever verkligen det livet att barn är väldigt, väldigt troligt. Och ALLA lever i alla  fall samboliv, planerar semestrar med sambon osv.  

Självklart inte alla som i alla jag känner, men alla som i alla mina nära vänner. Alla som i alla jag träffar utanför arbetet, alla som i alla jag umgås med och planerar saker med. Och som sagt, jag orkar inte riktigt med att hela tiden, alltid och jämt jobba på att lära känna nya människor heller. Har åkt på resor själv, bytt jobb, gått kurser, åkt på fester själv osv. i flera år, jättekul och gör det gärna igen. Men jag skulle också vilja landa lite, bara få glädjas åt det jag har. Hinna träffa mina nära vänner lite mer. 

Jag är i samma sits men 38 år...inte alls kul. Jag trivs ensam men jag drömmer också om en familj. För min del verkar det inte bli så. Du har ännu många många år på dig. Jag skulle vara överlycklig om jag var 28 år och hade å på mig att hitta min man och få barn med honom. Jag har inte den tiden. Får nog acceptera jag förblir utan familj. Det kan kännas tungt.

Fast hur roliga kommer de åren att bli? Ensam, kämpa mot ledsna känslor allt oftare...

Förr var vi ju flera ensamma i gäng, vi hade sällskap av varandra och jag var inte "den ensamma" som nu. Då var det mycket lättare att vara glad. Nu blir det allt svårare, varje fest, middag och fikastund blir allt jobbigare. Barn, bröllopsplaner, diskkonflikter, huslån, dagisköer upptar allt mer av allas tid, det blir allt mer påtagligt att jag är den som är utanför.

Och nu har ju nästan alla någon, även killarna. Jag kommer inte kunna träffa någon, för alla lever i förhållanden. Och de som inte gör det, de jag blir presenterad för, är sådana som ingen annan velat ha (och dit räknas ju också jag, ingen har velat ha mig på DET sättet hittills). Känns som att folk runt om mig tycker att jag är otacksam som inte tar första bästa, sådana de själva inte skulle ta i med tång. Som att man får skylla sig själv, fast man inte kan hjälpa att man inte känner attraktion/intresse för vissa. Det är ju inte så att jag inte ger dem en chans, de finns ju i kompiskretsen sedan år tilbaka.    

Och vem fan vill ha en tjej som är snart 30 och aldrig varit sambo, inte ens haft en längre relation? 

Och nej, jag har inte alls många år på mig. Inte om jag vill ha flera barn, drömmer om kanske 3-4 stycken. Hitta kille, lära känna honom, hinna med månader av försök att få barn, fertiliteten avtar... Hur lätt är det efter säg 35? Inte helt lätt för alla. Dit har jag bara 6 ½ år.

fast 6,5 år är rätt lång tid. Jag träffade inte rätt förrän efter 30, nu väntar första barn vid 34. Jag vill oxå ha 2-3 barn och det är många som skaffar barn runt 40 nuförtiden.

Grattis!

Men jo, jag känner att 6,5 är väldigt kort tid. Jag har ju önskat mig samboliv i typ 6,5 år redan, och vad har det gett? Plus att det har varit de LÄTTA 6,5 åren, folk runt mig har också varit singlar, eller haft sambo men umgåtts i stora gäng där alla fått plats. Det var fler tillfällen att träffa någon, jag säsongsjobbade, folk hade singlar i kompiskretsen, vi var ute på fler tillställningar med blandade vänskapskretsar. Nu gäller tjejmiddagar, fika med barnvagnar, övernattningar i folks sommarstugor med samma gamla vanliga (jättetrevliga) människor. Har varit på TVÅ tillställningar i år där jag träffat nytt folk (ett bröllop, en 30-årsfest). TVÅ. Förut var det nytt blod kanske varannan vecka. 

Ingen frågade om jag hade barn när jag var 22, nu får man den frågan ständigt och jämt.  Kompisar pratade om annat på middagarn, nu gäller framtid, barn, husbyggen och det är betydligt oftare jag åker hem med ledsenklump i magen nu än förr. Förr gav alla sociala tillställningar energi, nu påminner det om min ensamhet. Betydligt svårare att träffa någon när man är ledsen.  

Jag tror det handlar mycket om vilken inställning man har. Ibland känner jag att jag är körd. Vem vill ha en frånskild kvinna utan barn på 38 år? Men å andra sidan anser jag mig vara ett kap.  Jag har inga barn som belastning för en eventuell partner, jag har ett bra liv, jag är nöjd för det mesta med det liv jag skapat och jag utmanar mig själv hela tiden med nya saker och upplevelser. Jag är aktiv.

Varför måste du jämföra dig med andra? Det finns massor med kvinnor i din ålder som är singel och utan barn. Varför inte söka dig till sådana? Jag umgås både med de med familjer och utan familjer. Visst smärtar det ibland då det är högtider och jag är ensam, det kan göra så otroligt ont. Men jag aktar mig för att vara för elak mot mig själv. Var snäll mot dig istället och tänk at du nu har möjlighet att göra det de som har familj avundas dig i smyg kanske, vem vet?? Du har en stor frihet i livet, du kan göra vad du vill, utveckla dig själv, världen står öppen. Ja, så tänker och känner jag för det mesta. I mina sämre stunder tänker jag det är kört men så tänker jag...kanske jag har turen att träffa en man som redan har barn och kan dela lite familjelivet med honom. Jag har mycket att ge och jag väntar på att få träffa en trevlig och ordentlig man at dela livet med. Antagligen så har vi helt enkelt inte befunnit oss i rätt ställe av livet för att mötas ännu, men så länge jag väntar på kärleken lever jag mitt liv och ger det själv innehåll.     

Och du 28 är ingen ålder alls. Du är UNG. Du har massor med år, ännu kanske femton år på att få barn. Försök ta det lugnt. Det är ingen panik, men förstår att du kan känna så. Ibland får man helt enkelt ha tålamod här i livet och vänta in det man så hett önskar.    

Jag är som tidigare tjej också 38 och min lösning har varit att skaffa mig en ny vänkrets som passar mig och mitt liv, istället för de gamla stofilerna jag gått i grundskolan med.  Jag ser nämligen absolut noll intresse av att prata  diskkonflikter, huslån, dagisköer och förlossningsskador när jag kan prata om och göra roliga saker istället. För det finns faktiskt ett roligare liv där ut också även om de gamla vännerna valt bort det.  Jag vet precis känslan av att vara utanför och började då tänka, finns bara detta sätt att leva sitt liv? Att bli som dom för att passa in. Har du gått på universitetet än tex? Det gjorde jag när jag var runt 30 och där är de flesta i samma ålder och saknar barn. Där har du chansen att träffa roliga människor, vänner och kanske en partner också. Att du MÅSTE hinna föda 4 barn tycker jag är rätt onödigt att tänka på i detta läget. Jag har en bekant som fått tre barn efter 40, du blir knappast infertil på 35-års dagen,  å andra sidan vet du inte om du vill ha fler än ett när du väl fått det första ;)

Men jag tycker ju om mina vänner. Jättemycket. Jag har egentligen ingen familj att tala om och byter jag ut vännerna blir jag ju helt ensam... Mina vänner är min storfamilj, på något vis. De syskon jag inte har. Det är just det som känns så jobbigt ibland, jag VILL ju fortsätta träffa dem, men jag hinner inte med både dem, jobb och massa nytt.

Jag har gått på universitet, ja.