Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-04 22:42:36 följande:
Tack för era fina svar! Det känns bra att det finns fina människor som vill ge stöd till en som de inte känner. Stort tack till er alla! Jag vet att det enda som kan hjälpa mig i nuläget är att gå ner i vikt. Men det är bara så förbannat svårt att ta sig i kragen och sluta tröstäta och börja träna. Jag tar till godis och snacks så fort jag är ledsen vilket jag vet är självdestruktivt, men som jag har mycket svårt att stoppa. Jag kan inte få någon hjälp av vårt landsting så länge jag väger så här mycket, inte ens med tester och utredning. Jag funderar på att vända mig till privata, men det kommer kosta så mycket pengar och min sambo är inte så peppad på det. Dessutom att om jag skulle söka dit är det stor risk att det är slöseri på pengar då det är så stora risker med en graviditet med min övervikt. Det är bara så att viktnedgång är ett måste. Både för att det ska bli en graviditet, att jag ska få behålla barnet och att jag ska orka med att vara förälder. Jag kommer inte ta tag i vikten under semestern. Jag tänker njuta av livets goda, vilket inkluderar vin och grillning. Men efter semestern ska jag göra ett ärligt försök att rycka upp mig när det gäller kosten och motionen. Anonym (emmalisa): Grattis till att funnit ro i tillvaron trots barnlöshet! Det är dit jag strävar efter att nå. Jag kan just nu inte se särskilt mycket positivt till att vi lyckades bli gravida. En gång på två år lyckades mina ägg bli befruktade, men det var ändå misslyckat då det inte resulterade i ett friskt embryo. Känns inte särskilt positivt tyvärr :/ Vad skönt med ett projekt att sätta tänderna i! Hade varit skönt att ha det. Vi letar sommarstuga, så förhoppningsvis blir det en sådan i sommar som jag kan fixa med. Jag vet att det finns massor av saker i mitt liv som är värt att glädjas över. Jag har en fantastisk sambo, en familj jag älskar, jag har råd att äta god mat och dryck och köpa det mesta jag känner för. Jag bor mycket bra och har bra arbetskamrater. Men rent känslomässigt är jag inte lycklig över dessa saker. Jag skulle förmodligen vara mycket mer olycklig utan dem, men det mesta skulle jag byta bort om jag bara kunde få ett barn (inte familjen och sambon så klart, men allt materiellt) Ditt svammel hjälper visst! Bara att ha någon som bryr sig om att svara känns skönt. Tack! Anonym (.): Jag har allvarligt funderat på kurator/psykolog/annan hjärnskrynklare. Det är bara att det också är svårt för mig att ta tag i. Känns på något vis som ett nederlag att ta den kontakten. Jag vet att det är löjligt att känna så, men det är svårt för mig att svälja min stolthet och be om hjälp. Jag ska ha en lång semester med början nästa vecka. Jag hoppas det kommer hjälpa och att jag mår lite bättre efter det. Gör jag inte det kommer jag "erkänna mig besegrad" och ta den kontakten. Det där med dagbok var ett bra tips, det ska jag nog testa! Anonym (Deprimerad?): Massor av grattis till barnet! Fy fan vad härligt rent ut sagt! Jag blir så glad när personer som kämpat hårt lyckas bli gravida :D Jag har också upplevt att resor och aktiviteter hjälper lite, åtminstone för att distrahera ett tag. Jag vill absolut inte ge upp drömmen om barn! Jag kommer inte ge upp försöken innan någon säger till mig att det är absolut omöjligt. Jag kommer göra allt som står i min makt att bli förälder. Men jag vill bara inte känna att livet är utan mening om det skulle komma dit. Det är det jag menar med att acceptera situationen. Du har rätt i att det var tvillingar. En dog tidigare än den andre, det kan ju vara så att den andre skulle ha överlevt om den första inte hade funnits. Men det kommer jag aldrig att få reda på. Tyvärr vill inte landstinget hjälpa till med ultraljud och övervakning. Kanske det går att få privat, det kommer jag nog undersöka till hösten. Jag önskar dig all lycka med graviditeten och det kommande föräldraskapet!
Du har svaret på hur du ska få hjälp med din vikt, du skriver i din text att du tröstäter när du är ledsen, där har du svaret. Du riktar din sorg på maten, den ger en tillfällig flykt/tröst från allt smärtsamt. Och jag är likadan, ibland! Nu brukar jag hejda mig innan jag är på väg att ta den där bullen, chipspåsen, godiset och tänker: varför gör jag detta nu, jag ska ju inte äta godis, varför vill jag ha detta när det inte är bra för mig? Alltid är det i samband med när jag mår dåligt, som efter ett misslyckat ivf, och sedan tar jag fram dagboken och skriver om sorgen, jag blir ledsen och gråter, sedan känns det lättare, det är ungefär som om jag haft ett grått filter framför ögonen som sedan försvinner, det blir ljusare. För mig är tröstätande alltid ett sätt att dämpa det jobbiga, att fly en stund, men det kommer ju alltid surt efteråt och då mår man dessutom dåligt för att man tröstätit och så är onda cirkeln igång, men den måste brytas, och på mig funkar det bara att känna efter hur jag mår istället, för oftast beror det på att jag inte låtit mig sörja, vara ledsen tillräckligt, det är oerhört viktigt att få vara ledsen och att ventilera sin sorg med någon eller en dagbok. Mitt tips är att börja med dina känslor, ventilera ut dom, ta stöd av någon du litar på och sedan kommer allt kännas mycket lättare och det blir lättare att hantera tröstätandet.
