Är det för sent för mig att bli någonting?

Det finns folk som skaffar sig ett yrke då de är 35. Det är inte försent alls. Jag pluggade vidare då jag var 25. Prata med någon proffeosionell och ta sedan tag i ditt liv.

Nej! Det är aldrig försent. Ta hjälp av KBT kanske? Så att du vågar komma över den där tröskeln där du känt dig misslyckad innan. Det är en trygghet och en försvarsmeksnism att falla på samma snöre om igen. Det är bekant och du försvarar dig med att säga "jag visste väl det". Stå upp! Du fixar det! Varma lyckönskningar från en likadan

Det kunde varit jag som skrivet det där, men jag är 10 år äldre än dig. Jag har varit sjukskriven för djupa depressioner under studietiden, kämpat mot koncentrationssvårigheter och dåligt minne pga depressionen. Trots det har jag en högskoleexamen idag och jobbar med det jag vill. Så nej, det är inte för sent. Det är "bara" att beta av delmålen bit för bit så kommer du nå ditt mål en dag. Om familjen är den största utlösande faktorn för din depression blir allt kanske lättare när du väl flyttar hemifrån. Det blev det för mig iallafall.

Det du ska börja med är att inte skylla på annat; föräldrarnas drickande, otrohet etc. Det låter hårt men den hårda sanningen är att du enbart kan lita till dig själv för att få ordning på ditt liv, du måste ta hela ansvaret själv utan att skylla på andra.

Men med det sagt - du har goda chanser om du vill och orkar. Det kommer att ta några år men det kan det vara värt. Ena dotterns fd pojkvän som vi följt genom åren har gjort samma resa som du behöver göra, han är snart klar med gymnasiekurserna och siktar på universitetsstudier. Kanske skiljer det sig åt mellan kommunerna men han har fått komplettera på Komvux efter flera år på gymnasiet där han först kompletterade grundskolan.

Även om du känner dig kört så är du ung och har livet framför dig, även om du blir blir läkare vid 40 så har du ändå minst 25 år kvar i yrkeslivet. Så du ska på intet sätt känna att det är kört! Tufft, ja säkert, men det går.

Självklart är det inte för sent för dig. Du är bara 18år och ja, det är verkligen bara. Du har ett långt liv fullt av möjligheter framför dig.

Jag är själv 27år gammal, har inget slutbetyg från gymnasiet (ännu, jag jobbar på det), inget körkort, ingen arbetslivserfarenhet och är dessutom mamma till ett kroniskt sjukt barn. Plus att jag själv kämpar med min PMDS som jag äter medicin för.

Du har haft en jobbig period, det är helt okej. Vi är många som går igenom jobba perioder och bara att du öht funderar över detta är ett gott tecken tycker jag.

Börja med att läsa klart grundskolan och gå sedan över till gymnasiekurser. Du kan ta ett slutbetyg från gymnasiet och göra vad du vill med ditt liv. Arbeta eller plugga vidare sen, det är upp till dig. Du har så många möjligheter!

Och ta hjälp, för hjälp finns det. Prata med någon om det här, en kurator tex. Prata också med en studievägledare som kan hjälpa dig att lägga upp en studieplan.

Du fixar det! :)

Open university kanske? Csn berättigat och du behöver inte ha gått gymnasiet, vem som helst kan läsa där.

Är så himla ledsen för jag skäms så mycket när jag stöter på mina klasskompisar som snart är klara med gymnasiet, och så frågar dom mig vad jag studerar och vilken linje jag valde  Att det gick sämst för mig utav alla, och inte minst sagt besvikelsen och skammen jag blivit för min familj och släkt, min syrra är förmodligen den enda som njuter av detta. För hon får ju uppmärksamheten och berömmet eftersom hon klarade åtminstone gymnasiet och är inte en nolla 

Jag är 31 år och i samma sits som du!

Men! Jag har till slut fått ordning på självförtroendet och motivationen och har bara 700 poäng kvar till slutbetyg!

Mitt enda råd är: bestäm dig för att lyckas och GÖR DET! Se framåt!!

Nej det är inte försent. Jag läste in nödvändiga ämnen och gjorde högskoleprovet efter 30. Som 33-åring började jag en sexårig universitetsutbildning och jag var långt ifrån äldst. Så nej, det är absolut inte försent - du har hela livet framför dig.

Men - som någon skriver vore det nog en bra idé att gå i terapi (huruvida inriktningen är kbt eller inte tänker inte jag rekommendera dig här utifrån den här lilla informationen, kbt är inte bäst för alla). Det låter som att din självkänsla sitter i prestationen och att viljan att "vara duktig" kanske inte alltid kommer som en inre önskan utan som en press att vara andra till lags? Då kan det vara svårt att hitta motivationen och man fäller lätt krokben för sig själv. Om man inte tror att man ska klara det, att man är misslyckad, kan det också bli som en självuppfyllande profetia. Har man alltid varit "den misslyckade" i sina egna ögon kan det också vara lättare att stanna kvar i den rollen, även om man inte vill vara den personen man varit är det lättare att stanna i det man känner igen än att våga tro på sig själv och förändras. För att vi ska kunna förändras handlar det inte enbart om viljan i hjärnan, tron i hjärtat (att vi kan, att vi är värda det etc) måste också vara med. I och med dina depressioner har du kanske också en del att bearbeta.

Så - gå i terapi. Ta vara på dig själv, lär dig att uppskatta dig själv och den du ÄR - inte vad du presterar. Känn sedan efter vad du vill och böra jobba därifrån.

Du kan! Och oavsett hur ditt liv sett ut och hur det kommer att se ut så är du inte usel. Du är värd allt! Lycka till!

Håll ut, min vän. Det finns gott om tid fortfarande.