Hej allihop!
Jag har BF 6 mars, och bor i Skokloster - ca 4,5 mil från Uppsala.
Har en son sen tidigare som är född i februari 2011. Jag är väldigt trött, och har ett hetsigt humör (brukar vara kolugn annars) STORA ömma bröst och lite molvärk. Som det ska va, med andra ord :)
Haha, min mage är också jättesvullen. Ligger på rygg på soffan med värsta kalaskulan, skönt att den är mindre på mornarna i alla fall... :)
Jag har inte kunnat hålla mig, utan har berättat för de vänner vi träffat att jag är gravid. Jag berättade tidigt förra gången också, förstår inte hur tusan jag skulle kunna hålla mig i sex veckor till?!
Jag är väldigt trött till och från, och har sovit middag varje dag sen jag plussade, har inget illamående - däremot ett jäkla humör! Stackars min sambo, jag brukar aldrig vara sur eller snäsa i vanliga fall... Nu får jag be om ursäkt stup i kvarten. Går det över?
Är det nån fler än jag som blivit lite klantig?
Jag snubblar och spiller och i dag har jag råkat klippa mig i fingrarna med en sax, inte en - utan TVÅ gånger!!!
Haha, skönt - då är jag inte ensam :)
Vecka 7 idag!
Jag måste få fråga er en sak... Jag känner mig lite deppig och få små ångestattacker ibland. Är det nån annan som känner så här? Annars är jag ju hur glad som helst för graviditeten, jag har semester och solen skiner, så jag har verkligen ingen anledning att vara deppig eller ha ångest.
Inte van vid att vara så sliten, det är jobbigt. Vad känner du, är det ångest för framtiden, att ta hand om en liten? Att saker förändras?
Jo, sen undrar jag också om det är någon fler än jag som har tänkt föda med planerat snitt?
TAck ska ni ha för era svar! Nu hänger jag med lite bättre! Intressant att höra hur ni tänker kring testerna, jag vill gärna höra (läsa) fler tankar om ni vill dela med er.
Anledningen att jag vill göra snitt den här gången var att jag hade en himla traumatisk upplevelse sist, som jag fortfarande inte kommit över ordentligt. Jag vill inte skrämma några förstföderskor med detaljer, men en av de värsta sakerna var att jag inte fick upp min son på bröstet förrän efter ett par timmar efter att han kommit ut. Först gick de iväg med honom för att han inte andades, och sen blev jag bortforslad för att operera bor moderkakan. Jag var inte ens i samma rum som honom och pappan. Jag hann tänka saker som att skitsamma, dom får ta hand om barnet osv.. Vill inte vara med om det igen. Därför vill jag ha en snabb födelse och få upp mitt barn på bröstet direkt. Jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på min första förlossning.
Men som sagt, jag vill inte skrämma någon, vet att det är ovanligt att det blir som för mig. Deallra flesta tycker att det är en superhäftig upplevelse.
Hej. Jag har fått missfall, så jag kommer ta bort mig från tråden. Det började med en liten blödning i morse och sedan har det tilltagit med klumpar och kraftiga menssmärtor.
Önskar er lycka till! Kram