Varför vågar/kan inte många föräldrar uppfostra??

Ofta är det nog orken som tryter. Det är ju bara att se till sig själv - är man sjuk och eländig, så orkar man inte säga i från, utan huvudsaken är att ungarna är nöjda och lugna. Många är säkert trötta och orkeslösa av olika anledningar, och då orkar de inte uppfostra sina barn.

Visst, men man binder ju ris åt sin egen ryg eftersom de snabbt lär sig att det lönar sig att gallskrika sig till allt och att om man skiter i vad mamma säger så får det noll konsekvenser- och så blir de 10 ggr värre sen.

*rygg*

Jag tror att manga är konflikträdda och curlar sina barn. Som förälder maste man vara konsekvent och vaga säga nej. Man ska ha tydliga regler och inte acceptera att barnen skriker ut order. För att fa sina vafflor ska man fraga pa ett vänligt sätt.

Jag tror att pendeln gått från extremt hård uppfostran för säg 100 år sedan, till nu, alldeles för mesig uppfostran där själva ordet uppfostran liksom är något fult nästan.

Inget av detta är givetvis bra. Det är fint att man vill resonera och ha ett känslomässigt band till barnet kring en konflikt. Men en tvååring är en tvååring och en femåring är en femåring. De minns inte vad du sa fem minuter senare och dessutom vill de tillfredsställa sina behov så fort som möjligt och det går ofta före "rätt" även om de vet vad som är rätt - får det ingen negativ konsekevens är det alltså bara gött många gånger. Typ hoppa i sängen fastän man inte får etc.

Jag hoppas pendeln går tillbaka snart för i vuxenvärlden är det ju inte så att om någon skriker dig i ansiktet efter mat, spottar på dig, slår dig eller vägrar städa efter sig, göra något i hemmet/på jobbet osv - att folk snällt resonerar med dig om hur det KÄNNS för den andre att du gör så.
Du blir av med kompisar, du blir dumpad, sparkad och utfryst. Så är det och det är ingen som tycker att det bör vara annorlunda i vuxenvärlden egentligen - hur många vänner som skriker dig i ansiktet har du behållit?

Dessutom är det ju så tydligt att barnen inte mår bra av alla valmöjligheter eller alla saker att hålla i huvudet hela tiden. De vill leka och må bra. Att behöva tänka ut att bollen kanske studsar på väggen och sen upp på byrån och då välter lampan som går sönder och då går man på glas och det gör ont - det är för mycket! Bättre då att veta att man sparkar inte boll hemma, annars blir mamma arg. Senare i livet fattar man ju varför och efter några misstag fattar man också varför när man är lite äldre. Men någon konsekvens i livet måste man ju ha.

Människor beter sig inte bättre än man tillåter, även i vuxenvärlden. Därför ska man inte tillåta barn att bete sig illa hela tiden, de lägger inte automatiskt av med det när de blir tonåringar..... Jag tycker det är rent elakt att inte sätta gränser för sina barn.

Men som sagt, pendeln. Den svänger nog tillbaka och hittar en skönare mitten-väg snart hoppas jag. Det behövs både och. Resonerande, kärlek, kramar och förståelse, men även ilska när man beter sig ilska, klara regler och konsekvenser om man bryter mot dem. 

Jag förstår det inte heller. Här hemma så skrek vårt barn från soffan jag vill ha maaaaat, jag är hungrig mitt när vi står och lagar. Så gör barn, men vi accepterar inte det hemma. Vi svara då, då kan du komma hit och hjälpa oss att laga så det går fortare. Vi står och lagar. Och förklara att man skriker inte rakt ut om man vill ha något. Du har två ben som du kan gå med om fråga oss. Lika så den mindre här hemma kan bara öppna kylen, vi har vart niga med.. Nej ingen glass nu. Det kan bli skrik och gråt. Förklarar vi att om, bara om hon sköter sig. Äter sin mat så får vi se om det kanske blir nått gott efter maten. Det blir en fajt ibland men det måste man ta ifall man inte vill ha bortskämda ungar:)

Jag tror problemet snarare ligger i din umgängeskrets än bland föräldrar generellt. INGEN av de jag känner har gjort sådär eller skulle göra så. Det låter superkonstigt. 

Ja, jag tror också att föräldrar är konflikträdda. att det dessutom tror att det på nåt sätt är det "bästa för barnet", det tror jag också. Även om det inte stämmer.
    Sen kan det vara för att döva ett dåligt samvete som man låter barnen göra lite mer som de vill. vet ett sånt exempel. den föräldren pendlar, och de har liksom en överrensskommelse i familjen att det är den andra partnern som få vara "bad cop". Men det kan ju inte vara det ideala på nåt sätt.
   Fast det tror jag bara är en delförklaring, främst  är det det med att man har vårt att säga NEJ. 

Vi har mer än en gång fått höra att vi är stränga. Visst har vi regler och visst säger vi ifrån på skarpen. Tex:

- STOPP, vi sitter ner i soffan, på rumpan (inte hoppa)

Istället för

- Vet du vad, underbara fina, mamma hade blivit så glad om du sitter på rumpan i soffan.

Visst. Hoppa i soffan var inte bästa exemplet. Men jag har hört föräldrar dalta med 2-4 åringar som medvetet slagit mindre barn.

Vi markerar gränser. Men vi pratar också om "hur kändes det? Vill vi ha det så? Varför blev det så här?" Osv. Att prata om allt som händer. Även om de kanske inte förstå allt.

Jag tycker inte det är strängt. Jag kan försöker säga till normalt första gången om exempel barnen hoppar i soffan. Oftast lyssnar dom inte och fortsätter. Då höjer jag rösten och säger att nu är det bra. Ni har aldrig fått hoppa i soffan. Vill ni leka och röja runt får ni höra det på rummet. Vi har vissa grundregler här hemma. Skulle vi inte ha dom skulle vi ha världens kaos hem:)