Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?

Jag kan förstå hur du känner till viss del. Jag har precis flyttat ihop med min pojkvän som har två barn sedan tidigare, och jag tror aldrig det är lätt att handskas med dom känslor som nog rätt många får. Jag tycker om min pojkväns barn, men ibland tycker även jag att dom beter sig förjävligt, jag blir sur, ledsen och kanske framförallt arg på min pojkvän som "tillåter" detta, som inte ser hur illa det kan bli ibland. Jag kan till och med ibland bli nästan svartsjuk om hans barn får vad jag anser vara oförtjänt uppmärksamhet, eller om min pojkvän daltar med dom. En riktigt vidrig känsla att ha som vuxen gentemot ett barn på något sätt.

Det jag försöker göra är att separera min egen relation till barnen och deras relation till sin pappa. Jag vill se dom som individer, som olika unga personer som jag har en alldeles unik och speciell relation till. Ibland måste jag bestämma över dom, men jag kommer aldrig bli deras förälder. Jag har först nu förstått att jag kan kräva saker av dom för att våran relation ska fungera, till exempel respekt. Visst, dom är "bara" barn, men jag tror det är extremt viktigt att man har en egen relation på egna villkor till dom, som inte har så mycket att göra med barnets föräldrar. Om något sedan händer, en konflikt uppstår eller vad det nu kan vara, så vet man att "vi brukar lösa det såhär, på VÅRT sätt i VÅR relation", istället för att pappan ska bestämma hur allt ska skötas.

Kan du inte förklara för sonen att hans beteende får dig att må dåligt? Och fråga hur han känner inför att ni bor ihop och att han ska få ett syskon? Nu vet jag ju inte vad det gäller, men jag har sagt till mina bonusungar att dom har gjort mig ledsna, och förklarat vilken typ av relation jag vill att vi ska ha. Och det har fungerat jättebra hittills. Sedan tycker jag det är viktigt att påminna sig själv att det faktiskt ÄR ok att känna sig trött på nån annans ungar, vilket jag får påminna min sambo om ibland. Dom är inte mina och kommer aldrig bli, och han vet faktiskt inte hur det är att bo med någon annans barn.

Hoppas det hjälpte lite, du är verkligen inte ensam och jag tycker inte du ska få panik! Det är tufft ibland, men är man villig att jobba på det så tror jag det kan bli hur bra som helst!

Lycka till!