Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?

Tack för svaren :) Pappan är otrolig på att låta mig tycka och känna som jag gör, och han har gjort många förändringar ang uppfostran sen vi träffades. Dock fanns det inte en enda regel eller rutin när jag kom in i bilden, så trots att mycket hänt är det lång väg kvar. Barnen har som jag ser det haft en väldigt speciell uppfostran och barnen har dessutom många "problem" som tär på krafterna att handskas med eftersom vi inte har den där villkorslösa kärleken i grunden som barn och förälder har. Det känns som att det är något hela tiden, är det inte BUP utredningar med diverse diagnoser så är det medicinska svårigheter och sociala problem. Detta kan jag ta med det yngsta barnet men orkar inte med det andra. Barnet är 10 år och bor varannan vecka..

Anonym (samma här) - jag har bestämt mig för att jag inte skulle klara av att göra som du, dvs stå ut tills det är dags för pojken att flytta. Att känna så här tar alltför mycket energi och glädje från mig, jag kan inte ens njuta och ha det bra med min sambo och vår son dom veckor det bara är vi tack vare att jag hela tiden tänker på situationen, och så vill jag inte leva.. Jag vill må bra och bara njuta av min lilla bebis :) Men vad som kommer hända vet jag inte än..

Nej jag skulle aldrig tillåta att min sambo valde bort sina barn pga mig heller, och det skulle han heller aldrig göra. Däremot har det länge varit på tapeten att barnen ev kommer vara mycket mindre tid hos oss pga en flytt med sin mamma, vilket såklart skulle göra skillnad. Annars är det ett försök som särbo som får gälla för oss, för den här situationen är inte bra för någon.. Lycka till önskar jag dig också :)

Anonym (barnkär) - jag håller med dig helt och hållet om att det är synd om barn som tvingas bo med vuxna som inte tycker om dom, det är därför jag väljer att göra någonting åt situationen. Anledningen till att vi flyttade ihop var helt enkelt att jag blev gravid, annars hade jag aldrig haft så bråttom utan väntat för att se hur vi alla kommit överens, och om det hade känts så här hade vi aldrig flyttat ihop utan istället avslutat relationen. Men tack vare bebisen bestämde vi oss för att satsa ordentligt för att se om det kunde fungera, vilket det tyvärr inte gör. Sambon vill att vi försöker lite till men jag skulle aldrig kunna fortsätta så här eftersom det är fel mot pojken, och har därför valt att lämna. För att han ska må bra. För att det är det enda rätta. Precis som du reagerar jag hårt på när barn far illa i såna här situationer och hade aldrig trott att jag själv skulle hamna i en sån här sits. Ang att man har svårare att ha överseende med andras barns fel och brister håller jag också med. Självklart är det så. Jag säger inte att det är en hemsk pojke, bara att vi är väldigt olika och inte "klickar". Jag arbetar med barn och är fullt medveten om att det är samma sak med barn som med vuxna i det avseendet att personkemin inte stämmer med alla. Skillnaden är att det är den vuxnas ansvar att "lösa" situationen om det är ett barn inblandat, och att se saker ur ett barnperspektiv. Dock kan jag säga att ang diagnoser vet jag inte vad som skrivs i andra trådar men dom här barnen har fastställda diagnoser gällande både fysiska och psykiska "problem" som är ganska uppenbara. Och självklart hade jag inte tyckt att det var lika besvärligt om mitt barn haft samma diagnoser, eftersom jag älskar honom och är beredd att stå ut med vad som helst för hans skull. Hoppas bara att folk ibland kan tänka lite innan dom dömmer, för allt är inte alltid svart eller vitt eller som det tycks. Jag har iallafall lärt mig det av den här erfarenheten, men jag kommer alltid stå fast vid att man måste se till barmens välmående och behov, vilket är det jag nu försöker göra. Både mitt eget och andras.

Tack snälla Anonym (barnkär)! Trots att jag vet att jag gör rätt är detta otroligt svårt så det känns skönt med lite uppmuntrande ord...

Oj vilken vändning det blev, folk tycker visst helt olika! Jag sätter inte sambons barn före mitt eget... Mitt barn skulle enligt mig inte heller må bra av att växa upp med oss alla under samma tak när det är så här. Jag mår inte bra och är därför inte den glada mamman jag vill vara, jag beter mig inte heller på ett sätt mot sambons barn som jag kan vara stolt över inför mitt eget barn, jag tror inte att många beteenden som sambons son har och den stämningen som råder mellan oss alla när dom är här är något positivt för min son, osv. Så självklart tänker jag p vad jag tror blir så bra som möjligt för mitt barn, och mig också för den delen. Men jag tycker också att man som vuxen har ansvar för andras barns välmående och för mig är det också otänkbart att sambons barn ska flytta till sin mamma pga mig. Det går emot vad jag tror på gällande hur man behandlar barn och jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gjorde nåt sånt. Jag skulle skämmas inför mitt barn. Om min sambo och jag går isär läggs ansvaret och orsaken till separationen på oss vuxna, som det ska vara. Min son kommer aldrig behöva känna att det är hans fel. Om vi bestämmer att sambons barn ska flytta läggs orsaken på dom som defenetivt är stora nog att förstå varför dom ska flytta. Deras relation med pappan skulle säkerligen bli sämre pga att han "väljer bort dom". Risken att sonen skulle gå så långt att han helg tog avstånd från sin pappa finns. Det är inte ok enligt mig. Så det handlar inte om att hans barn var där först eller att jag sätter dom före mitt barn. Det handlar om att jag och pojken inte mår bra av varandra och därför inte bör bo ihop, och då är det jag som vuxen som måste backa. Tyvärr innebär det att min son inte får ha sina föräldrar ihop. Man kanske kan säga att jag sätter sambons son före mig själv.. Och i det här fallet tycker jag att det är rätt.