Olyckligt kär i mitt ex - trogen, ledsen och desperat

Min vän. Jag tror du vet svaret redan. Ni har ingen framtid tillsammans. Han vet inte vad han vill och har under sju år inte kunnat ta ett beslut om vem han vill ha. Tyvärr så verkar det som om han varit mer intresserad att tjej två och tre än av dig, kanske pga att de inte vill vara mer än vänner med honom och att detta lockar honom. 

Jag tycker du ska bryta helt med honom. Gör slut en gång för alla och be honom att aldrig mer kontakta dig eftersom du inte orkar ha det så här. Han har berövat dig så många år då du kunnat hitta en annan man och haft en fungerande relation och kanske barn - låt honom inte ta fler år av ditt liv.

LÄMNA! Visst kommer du att må dåligt men i det långa loppet så har du större chans till lycka utan honom än med.

Jag tycker att du ska försöka träffa någon annan på sidan av. Så gör ju han hela tiden och det skulle nog bryta den där känslan av att han är hela ditt liv så att du kan se honom för den så som han verkligen är och se vad du känner för honom då. Kanske det också gör honom svartsjuk så han förstår vad han kan förlora. Win-win.

"Lämna" skriver någon, "hitta någon bredvid" skriver en annan av er .... Tack för att ni tagit er tid att reflektera och råda!

Jag kastas mellan starka känslor och har mycket ångest. För mycket av mitt liv och av min trygghet finns i relationen till honom. Livet känns tomt och meningslöst om han inte finns där. Jag är bara trygg när han är hos mig, när han inte avvisar, när han inte stöter bort mig.

Jag har haft kontakt med tjej tre nu och förstått att de sedan länge bara är vänner. Det känns skönt. Men tjej två är han förälskad i och de syns och har aktiviteter ihop varje vecka sen ett par veckor tillbaka. Jag är livrädd, även om han säger att de bara är vänner också. Jag vet ju att han skulle vilja mer. Samtidigt träffas vi oftare än de och vi sov tillsammans tre-fyra gånger förra veckan.  Men hela helgen har de varit ute i segelbåt tillsammans på tu-man-hand, och jag vet ju inte vad som hänt mellan dem. Kanske har de gått vidare som par? Jag är livrädd. Tänk om hon vill ha honom nu - då är han borta från mig. Han har varit förälskad i henne i mer än 10 år, men egentligen är det nog först nu de lär känna varandra lite. Hela helgen har varit ångest för mig, och jag kände mig bara lugn några timmar igår (söndag) kväll, då han varit hos mig ett par timmar, efter sin seglats. Bara jag ser honom blir jag lugn. Men nu , några timmar senare, vaknade jag med extrem ångest och är så rädd för att han ska försvinna från mig.

Han säger att han bara älskar mig som en syster. Han är så mycket mer för mig, även om mina känslor för honom inte är okomplicerade. Jag vet inte vad jag ska göra för att få honom att känna mer för mig. Är det någon som kan råda???? Hur vinner jag honom hem till mig en gång för alla? Hur ska jag göra för att vi ska kunna landa lyckligt tillsammans?

En annan fråga: jag är så sliten och orolig. Jag har gått i psykodynamisk terapi under ett par år tidigare privat, fått vårdens KBT-paket mot depression för 1,5 år sedan, och nu gått hos en coach (privat) för att få hjälp att komma vidare i livet under ett år. Men jag tycker att jag sitter fast. Destruktiva relationer, för mycket jobb, svag självkänsla (men ok självförtroende då jag är högpresterande) och så detta att jag går upp i svåra relationer. Hur kommer man ur det en gång för alla?

Vården vill ge antidepressivmedicin, men jag är rädd efter att ha sett min pappa som tog det i 40 år och blev  beroende och som "avtrubbad" till allt. Hjälper det mig vidare? Och kan jag komma ur medicineringen senare?

Har mycket ångest i perioder då relationen till mitt Ex är dålig. Får höga värden i depressionstest, men känner att den är mer sekundär. Oron över att mista honom är det som styr hela mitt liv i perioder. Samt mycket arbete; ibland för att fylla tomrummet, ibland för att ge mening och tillfredställelse. Men nu orkar inte kroppen längre - om jag jobbar mycket får jag svårt att koncentrera mig, hjärtklappning/arytmi, andnöd, dimsyn - det går helt enkelt inte att pressa sig till det. Det känns som om hela kroppen ska stanna, och då kan jag bara tänka "du måste andas".  Hur kommer jag vidare?

Till saken hör att jag är född som tvilling två (vi är tvåäggstvillingar) och min syster är en mkt stark och duktig person. Jag känner mig mindre värd. Jag har komplicerade känslor för henne, men älskar henne mycket. Under hela livet har det varit viktigare för mig att  hon har det bra än att jag har det. Vi har också utvecklat en stark lojalitet med varandra - kanske är det den jag söker men aldrig finner i mina relationer. Jag upplever att jag i hela mitt liv varit i beroende av henne och/eller min partner, samtidigt som jag har väldigt lätt att inordna mig "under" henne och partnern. Jag börjar lätt leva deras liv istället för mitt. Jag identifierar mig genom dem, och har en svag egen personlighetsuppfattning, även om jag egentligen är en person med hög integritet, kunskap och uppfattning. Jag trivs med att ha stunder av ensamhet då jag har en trygg relation, men "ensamheten" på ett djupare plan ger mig ångest och jag tappar känsla  av "mening" med tillvaron. "Tvåsamheten" är som ett ouppnåeligt Nirvana för mig. Hur ska jag nå den tvåsamheten, eller sluta känna mig beroende av den????

Jag underkastar mig hellre än jag blir lämnad, och i stunder då jag borde vara stolt så blir jag klängig istället - jag gör vad som helst bara jag inte blir avvisad och/eller lämnad. Samtidigt gör ångesten att jag låter arg och krävande, och rädslan för att bli lämnad/avvisad/kritiserad gör mig misstänksam och lättsårad.Hur ska jag hitta en känslomässig stabilitet, så att jag slutar funka som en osäkrad bomb? 

Tacksam för respons och råd från er!

 

ojoj vilken jävla soppa! Om jag vore du så skulle jag springa så fort jag bara kan därifrån! Den här mannen är ju inte klok!! Du förtjänar bättre! Läs din text några gånger och sen funderar du över vad du skulle ha gett för råd om det var din syster som skrivit det där.

Tack signatur "spring fort"! Jag vet vilket råd jag skulle ge henne - samma som du ger mig.

Men det är inte så lätt! Jag tycker hela mitt liv hänger på samhörigheten med honom. Jag får superångest bara av tanken att vi inte kommer att höra ihop mer.

Min syster ger mig rådet att gå ibland, men matar mig ibland också med info om att det är synd för ni passar så bra ihop. Det gör vi. Vi gillar samma saker, och har samma värderingar i mycket. Vi är de bästa vänner, och gör mycket tillsammans. Han älskar mig, men är inte kär och förälskad i mig. Jag tror inte att det ger honom någon kick att vara med mig. Han tar det mer för givet. Han tar hela tiden för giviet att jag ska finnas här som nu, oavsett vad han gör och hur han går vidare.

Jag plågas hårt av att han bara vill vara vän. Jag sörplar i mig den form av närhet som jag får av honom. Det finns andra män som vill ha förhållande med mig, men jag vill bara inte lämna den här mannen. Så det är inte ensamheten som driver hela ångesten. I allt, utom sitt förhållningssätt till mig och sin egen tungsinthet, tycker jag om den här mannen. Jag fascineras stundom av honom.

Det är tvåeggat, för dels är det ångesten över att förlora honom, samt behovet av tvåsamhet, som är besvärligt intrasslade i varandra men sen är det också faktiskt kärleken till honom som person; att han är bra. Jag är rädd att mista honom!

som det är nu så förlorar du honom ändå... men skulle du hitta någon annan så kanske han inser vad han förlorat och vill ha dig tillbaka.Han tar dig för givet som du själv skriver...

Varför frågar du inte honom rent ut om han och tjej 2 var intima med varandra i helgen? Fråga honom hur han ser på henne, kompis eller älskande. Då vet du och behöver inte plågas av ovisshet längre. Försök sedan vara fullkomligt ärlig mot honom och berätta hur du känner och mår. Säg att du älskar honom och inte vill dela honom med andra kvinnor, att du vill vara med honom och bara honom och att du inte orkar leva så här, med denna ständiga ovisshet och hans ovilja att engagera sig i dig och er relation. Säg att du vill ha en kärleksrelation och inte en kompisrelation med honom, att det är det enda du är intresserad av och att du mår dåligt av att han även träffar andra kvinnor och låter dig leva i limbo.

Han kanske tycker att han varit tydlig mot dig. Han säger att han älskar dig som en syster men ni ligger även med varandra (?). Han kanske bara vill ha dig som en KK men då tycker jag att han måste säga detta rent ut istället för att hålla dig på halster, hålla dig så varm att han kan komma tillbaka till dig närhelst han önskar.

TS - du låter honom göra precis vad han vill. Han kan behandla dig och dina känslor hur illa som helst i vetskapen om att du ändå finns kvar där när han vill ha något av dig (sex?). Du måste ta mod till dig och en gång för alla ta reda på vilka spelregler som gäller, dvs hur han känner för dig och hur han ser på er framtid. 

Kommer du att nöja dig med att bara vara hans kompis eller KK?  

Tack för era bra feedbacks på mina tankar!

Jag tror han är i förälskelsedimma just nu, pga tjej två. Skulle jag närma mig honom nu kommer han att förneka att vi är något mer än vänner. Kliver hon in, är jag ute, det vet jag. Jag måste vänta, om jag vill ha honom tillbaka.

MEN poängen är att jag inte kan ta honom tillbaka, om han inte själv ser att han väljer mig gång på gång., som han faktiskt gör. Vad som än händer, så kommer han tillbaka till mig, men han vill inte erkänna att jag betyder något och vill inte ge mig status som hans utvalda. Han väljer mig (ja kanske för att tjej två är otillgänglig), men han ser det inte. Det är väl det som gör att jag har haft hopp och fortsatt i cirkusen., Kanske utnyttjar han mig bara, i väntan på något bättre, jag vet inte.

Jag vill verkligen inte förlora honom, men samtidigt förstår jag inte hur jag ska få honom att stiga hela klivet in. När det blir jobbigt mellan oss, så är det för att han inte har stigit hela vägen in - så har det alltid varit. Jag ser på hans relation till barnen, att han gör likadant där. Det går veckor utan att de hörs, månader utan att de ses. Han tar dem för givna, och skickar inga signaler om att de är viktiga och bekräftar dem.

Jag slits mellan att vela ha mer, vilket jag inte kommer att få från honom, och att inte vilja släppa honom. Han betyder så mycket för mig, och har andra sidor som är så fina, plus allt det roliga vi delar och den närhet som finns mellan oss från tid till tid.

Hur ska jag få honom att ta hela steget in?????

Var det någon som hade erfarenhet av antidepressiva tabletter - se tidigare inlägg. Vågar jag ta det för att få kraft att ta mig framåt i livet? Hjälper det och kan jag avsluta en medicinering senare?

Var till psykologen i närvården där jag bor idag. FIck ingen hjälp, för de jobbar med mindre komplexa problem i ett forskningsprojekt. Sådana här saker som jag beskriver om mig, bladning av stress, depression och ångest, det kan de inte hantera, speciellt när det har krångligare bakomliggande orsaker, som det verkar ha i mitt fall. Va??????

Va? Men vad gör man då???????????

Jag mår ju så dåligt att jag knappt orkar vara!

Inte haft kontakt med honom på snart 2 dygn och det känns obeksrivligt tungt. Spionerar på Facebook och gissar vad han går. Outhärdligt! Hjärtat skriker "ta kontakt" men förnuftet säger "du kan ändå inget vinna".

Snälla ni, är det någon som kan föreslå vad jag ska göra?

Jag kan inte fortsätta att ha det så här, men vågar inte göra något som  än mer bidrar till att jag förlorar honom.

Ny kontakt med vården idag som skrev ut Sertralin (SSRI antidepp) och Imovane (sömntablett). Suck! Döva symptomen kan man tydligen få hjälp med..... Fick också, i förbifarten, reda på att jag troligen har något problem med hjärtat! Ja inte att det är känslomässigt krossat, utan något fysiskt fel.

Funderat mycket de senaste dagarna och förstår att jag har ett grundläggande problem som återkommande fastnar i den här typen av relationer. Jag  behöver göra något åt det. Jag skulle behöva hjälp, men verkar inte kunna få det. Är det någon som har förslag på vad man kan göra själv eller om det finns några bra privata alternativ?

Rädd för SSRI preparatet, och vet inte om jag vågar börja ta. Är det någon som har erfarenhet och kan råda?

Ingen ny kontakt med Xet. Han är som uppslukad av jorden. Idag orkade jag inte ens spionera via facebook och fantisera om vad han gör och med vem eller inte.
Flydde ut från allt idag och träffade en god vän, det gav en stunds lucka i ångesten.
Försöker var duktig och behärska sorgen och oron. Men ibland kommer den och slukar mig. En stund senare är den borta, och jag förstår inte hur det kan kännas så jobbigt, och hur jag kan hetsa upp mig så. Då sprider sig någonslags lugn i kroppen, men sen startar det om igen. Vågor av ångest.

Har fortfarande inte bestämt hur jag ska förhålla mig till Xet. Kämpa vidare eller släppa taget?