Olyckligt kär i mitt ex - trogen, ledsen och desperat
Jag är fortfarande kär i mitt Ex. Jag träffade honom vid ca 40 års ålder, han är några år äldre, och vi har känt varandra i 7 brokiga, tokiga år. Träffades via dating site och egentligen har det varit krokigt hela vägen. Han har två tonårsbarn och jag är barnlös. Vi har många gemensamma intressen och värderingar, och tycker om att göra samma saker. VI trivs i varandras sällskap, men samtidigt blir vi båda pressade av att vara tillsammans. Det böljar fram och tillbaka, men blir aldrig romantiskt eller extatiskt.
Efter ca tre år gjorde han slut. Jag blev redan då förkrossad. Vi gick ett par gånger i familjeterapi, men sen meddelande han att han var kär i någon annan (tjej två). Under många månader hördes vi inte alls, sen började han chatta och e-maila, och då jag slutligen åkte dit för att hämta mina grejor fanns känslorna kvar mellan oss. Vi blev intima, men sen visade det sig att han hade börjat data en tredje tjej. Det blev ett par turbulenta månader, innan hann till sist valde han mig. Drygt en månad senare var han otrogen med tjej tre. Ångrade det och vi fortsatte vårt förhållande. Han ville äntligen att jag skulle flytta in där, sa han. Men tiden gick, och jag var där mest hela tiden, som fullvärdig medlem i familjen, men någon flytt blev det aldrig. Varje gång vi var riktigt nära, så kom sen en eftrereaktion då han drog sig tillbaka. Själv säger han att han "slutar se mig". Och jag kunde aldrig slappna av. Jag var ständigt rädd för att han skulle försvinna, och blev svartsjuk och bevakande. MItt liv blev ett helvete, och jag försökte kontrollera mina sårade känslor och tröstade mig i närhet och gemenskap med honom. Ju mer sårad jag blev, ju mer närhet och bekräftelse behövde jag för att härda ut. På något vis har han alltid vetat när jag "fått nog". Då när jag bestämt mig för att gå min väg, kommer alltid en invit eller en bekräftelse, som får mig att känna "jo men det reder sig nog". Vi hittar nog varandra fullt ut. Det finns en otrolig lojalitet och förtroende mellan oss, trots alla de här "resorna" och alla de gräl som uppstår kring dem. Men det blir aldrig stabilitet och ro att utveckla något riktigt djupt och bra. Under de första tre åren hade vi emellan oss att jag ville ha barn, medan han inte var intresserad av det, då han var "slutkörd" från de två som han redan hade, som han sa.
Han säger att jag "klagar" på honom, och att det är det som gör att han drar sig ur. Jag å min sida, känner att det börjar med att han distanserar sig, och att min irritation är en reaktion på det, ett slags försvar.
Efter ett drygt år var det dags igen; han gjorde slut för att han ånyo var kär i tjej två! Hon ville fortfarande inte ha honom. Efter ca 10 dagar blev han akut deprimerad och började medicinera mot det. Då ringde han mig och ville ha kontakt. Vi började umgås. Vi blev mer och mer nära, och snart som ett par igen, men han var noga med att SÄGA att han bara ville att vi ska vara vänner. Men vi var mer som ett par, även om vi inte bott hos varandra sen dess, och även om det inte gått att RÄKNA med att vi är ett par. Jag började referera till honom som mitt "Z" för tillsammans var vi ju inte, men vi var samtidigt mycket mer än "ex". Sex har vi haft på mina villkor, dvs när jag har känt mig bekväm och "insläppt nog" och på den nivå som jag vill ha. Ibland har det gått 6 månader emellan jag orkat ha fullbordat sex.
Så hände det igen förra sommaren (ett år efter förra gången); tjej tre dök upp igen! Jag blev så sårad av att han träffade henne (även om det bara var som kompisar eftersom hon inte vill ha honom) att jag bröt kontakten under någon månad. Jag sa även att jag inte vill ha honom som bara vän. Han fick ungefär samtidigt en prel diagnos för bipolär sjukdom (hypomani?). Jag har själv gått i terapi för depression under flera vändor under denna långa resa. Jag "reser" med hans humurssvängningar, eftresom de påverkar relationen mellan oss, som nog är osunt viktigt för mig.
MEN vi dras till varandra, och efter någon månad var vi tillbaka där igen. Som ett par, men utan någon uttalad "parstatus". Det gnagde mig, men jag har verkligen starka känslor för honom, och fann mig i det. Väntande på att det skulle bli bättre, som alla år tidigare.
Han säger att han "älskar mig som en syster", men tycker inte att det räcker. Samtidigt vet jag att han åtrår mig, och att vi står varandra nära. Han svänger mellan att hålla med och förneka. Han vill gärna umgås med mig, vara nära fysiskt men inte kyssas (det har han aldrig velat), samt ta med mig i allehanda sammanhang - men inte ge mig status som hans utvalda. Kanske är jag inte det.
Nu har det hänt igen. Tjej tre har dykt upp och hon vill träffa honom som kompis - jag blir supersårad och känner mig hotad. Effekten blir att han drar sig ur vårt parlika förhållande och inte prioriterar att vara med mig.Det är inte längre självklart att det är vi som ses på helgerna, och att det är jag som "får" följa med på olika events. Känslorna mellan oss blir spända, och jag får superångest.
Jag vet ju att om jag nu drar mig ur igen, så kommer han om 2-4 månader att sakna mig och så kommer cykeln börja om. Men jag vill inte spela det spelet mer. Jag älskar honom och jag vill bli en fullvärdig partner!
Jag vill bli respekterad.
Samtidigt älskar jag honom vädligt mycket, och har otroligt svårt att tänka mig en framtid utan honom. Ännu svårare att vi ska vara "bara vänner" för det finns så mycket mer mellan oss från tid till tid; jag tror inte det kommer att funka som vänner - vi kommer halka in i något mer förr eller senare.
Vad ska jag göra? Det känns totalt hopplöst!