Bryter ihop

Att gå igenom en graviditet är självklart omskakande för kroppen! Bara en sån sak som att livmodern, som är den plats där embryot ska landa och fästa och stanna kvar, har varit uttöjd för att rymma en bebis. Det händer saker med hela kroppen, finns mycket att läsa om detta. Alla förändringar går inte tillbaka när barnet är fött.

Din hypotes är en gammal myt som ofta kommer upp här på familjeliv, vilket är lite trist eftersom vi som har läst på och varit i kontakt med fertilitetsläkare vet att det inte stämmer. Stress kan minska fertiliteten, men då ska stressen vara så stark att den påverkar menscykeln. Barn blir till i krig och vid våldtäkt... Bland oss som sökt hjälp är det många som får en förklaring till varför det inte funkar att bli gravid hemma, sedan är det vissa (jag t.ex.) som inte får någon förklaring vid utredning men även för oss kan man ofta börja ana vad problemet är när man gör några försök med IVF. Ibland tydliga saker som att spermierna inte kan ta sig in i äggen, ibland mindre tydliga saker som att de befruktade äggen stannar av i utvecklingen, vilket bara upptäcks om man gör IVF med längre odling mellan äggplock och återförande.

Väldigt många kvinnor är "fixerade" vid att bli gravida när de börjar försöka få barn. De allra flesta lyckas bli gravida på ett år, trots att de tänker på det hela tiden. Vi är många som började bebisverkstan med helt realistiska förhoppningar om att det skulle ta sig första året, och som sedan självklart blev oroliga och stressade när det var dags att söka hjälp efter 1-1,5 år. När man läser de trådar ofrivilligt barnlösa startar så får man naturligtvis intrycket att det är mycket stress, men det var ju inte så i början utan det är något som kom när man upptäckte att vägen till barn skulle bli längre än för de normalfertila.

Till TS och ni andra som kämpar på vill jag bara säga att ni ska fortsätta kämpa! Ställ upp er i adoptionskö snabbt, även om det inte känns som rätt alternativ idag så vet man ju aldrig vad som kommer hända känslomässigt framåt. För oss var den där köplatsen guld värd när åren med IVF tickade på (gjorde inte så många behandlingar men med långa mellanrum pga annat i livet som hindrade). Vi kommer behålla köplatsen nu trots att jag blivit gravid, man vet aldrig vad som händer och jag tror att jag vill ha mer än ett barn.

Ja som jag skrev, stark stress kan påverka menscykeln.

Att leva helt normalt (normal sömn, mat, motion) men gå runt och oroa sig för att man inte blivit gravid på de genomsnittliga 7 månaderna är INTE stress för kroppen, trots det så är det den typen av stress som folk tror ska påverka. De som säger "slappna av så kommer det" eller "det har låst sig för att du vill för mycket" säger ju antingen så till folk som inte alls har svårt att bli gravida men som har börjat klaga (dvs försökt mindre än ett år) eller till folk som har konstaterat svårt att bli gravida och antagligen är stressade som en effekt av det, inte tvärtom.

Stress för kroppen, som har visat sig påverka fertiliteten (menscykeln, dvs inget mystiskt utan något kvinnan lätt kan upptäcka själv och antagligen sätter i samband med stressen ganska snabbt), är t.ex. extrema idrottssatsningar, extremt hög arbetsbelastning eller akut kris i familjen typ anhörigs död.

Det finns inga som helst bevis för att normal oro skulle minska fertiliteten, detta har det forskats på.

"Oroliga tankar påverkar såklart kroppen"... jovisst, lite lös i magen kan man bli av oro...

Det skulle vara intressant att läsa några av dina källor. Utgår från att det är artiklar publicerade i medicinska tidskrifter under senare år, och inte bara något "allmänt känt", eftersom detta allmänna kända som sagt är en myt. Enligt mina och många andras kontakter med fertilitetsläkare.

Jag har aldrig varit så orolig som när jag väl blev gravid med IVF. Satt i princip med hjärtklappning någon gång varje dag under hela behandlingen och ruvningen. Grät och hyperventilerade på kliniken när ultraljud visade att äggen var på väg åt samma håll som med vårt första, misslyckade, IVF. Tror inte oron och stressen är något unikt för mig utan så är det antagligen för de allra flesta som får hjälp. Ändå är det först då många lyckas. Chanserna att lyckas med IVF är ju ganska stora jämfört med chanserna om man bara fortsätter leva på som vanligt hemma, bland de ofrivilligt barnlösa som fortsätter leva ihop utan barn eller med adoptivbarn blir ca 3 % spontant gravida till sist (vilket bidragit till myten om att man skulle ha lättare att bli gravid efter en adoption).

Nej men exakt, jag har ju skrivit detta i tidigare inlägg.

Läser man trådar skrivna av oss som har svårt att få barn så är vi väldigt oroade, men den oron kom ju inte direkt när vi började bebisverkstan.

Det här med orsak och verkan är svåra saker...

Sidan, som för övrigt är skapad av en ofrivilligt barnlös FL-medlem som inte har vårdutbildning men samlat på sig info i sitt eget letande efter hjälp i Sverige och utomlands, skriver inget om att det skulle vara normal oro över barnlöshet som påverkar kroppen. Men nämner "extrem stress" och hur det påverkar olika funktioner i kroppen. Jag är helt inne på att extrem stress påverkar. Extrem stress är inte samma sak som att "vilja för mycket och inte slappna av". Observera att en del samband med fertilitet som nämns i artikeln inte är tillräckligt vetenskapligt belagda för att man ska arbeta efter dem i svensk sjukvård. Sedan om det beror på att svensk sjukvård ligger efter eller att man inte har lika höga krav på evidens i andra länder, det låter jag vara osagt eftersom jag inte vet.