Orkar inte med mitt liv mer

Usch då:( ingen rolig situation. Går du och pratar med någon? Vet du vad som ligger bakom din depression? Du behöver givetvis få professionell hjälp. Så här ska ingen behöva må. Kram

Håller med föregående! Du behöver gå och få hjälp för att ta dig upp ur den djupaste svackan här, med hjälp av medicin och terapi/samtal (tyvärr behöver man på många ställen tjata för att få samtalstider, kbt och liknande, enklare att bara skriva ut mediciner) men medicin är ofta en bra första hjälp. Sedan när du kommer upp lite.. Hur ser livet ut i övrigt? Kanske dags för en förändring? Åka utomlands en tid? Att komma bort där man inte känner en människa och "börja om" kan vara oerhört skönt för att bygga upp sig själv, bara man törs ta steget. Hur du än gör så önskar jag dig all lycka!

Nej jag orkar inte mera, jag mår jättedåligt måste dö det går inte att hjälpa mig, äckliga sjukdom usch depression. Jag vill inte leva,längre.

 Såklart det finns hjälp att få. Du måste ju iaf söka hjälp och ge dig själv en chans. Om du har den inställningen så är det inte lätt att bryta den men vill du verkligen dö? Verkligen?
Vad har du med dig i bagaget? Du skriver sorg, är det efter dina föräldrar?
Det känns som om du har mkt att bearbeta. Man kan komma ur en depression. Men du måste vilja och se möjligheterna och inte svårigheterna.

Du skriver även att dina syskon inte vill ha kontakt. Vad beror det på? Kan det vara så enkelt att du är så djupt i din depression att de inte orkar? För det kan var svårt att närma sig nån som avskärmar sig.
De kanske vill hjälpa dig, bara du visar att du behöver och vill ha hjälp. Du kanske har öppna armar om du tar steget
För inte vill du dö? Att du skriver här är ett bevis på att du vill leva. Kram

Känner mig så dum jämt som ung levde jag i en drömvärld fick depression och fördärvade.mitt liv fullständigt fattade dumma omogna beslut. Mitt liv är helvetet och det är näst intill.outhärdligt. Sorg är efter min mamma som jag stod.mycket nära.

Jag tror inte din mamma ville att du ska må så här!

Sen känns det som att du har definierat denna sjukdom som dig. Att du inte vill ha ditt liv för att du inte vet vad du vill ha egentligen. Hade du velat, så hade det gått. Hade du velat bli frisk hade du sökt hjälp. Men jag tror inte ens ett foruminlägg kommer ge dig kicken i rumpan och söka hjälp utan allt ligger i dig.

 
Det är Du som skapar din vägar och ingen annan. De synd att du låter andra begränsa dig och att du sedan begränsat dig själv. Det finns alltid ljus i de mörkaste rummen, Du får bara öppna ögonen och se vad du är värd. 

Tycker du att du är värd ett bättre liv? Vill du leva så här? Vill du ändra på ditt liv? Vad är det som får dig att hålla kvar vid liv?

Det känns som att du är lite rädd för att söka hjälp, att du känner dig som den sämsta människan som inte har någon självkontroll. Men tydligen kan du kontrollera dig så pass att du blir deppig och mer deppig. DU får försöka kontrollera de bra stunderna som du har, om du inte har några är det för att du själv inte vill ha dem. 

om det är så betyder det att du kan kontrollera dig själv med till något negativt.  

Det är okej att må dålig och det är bra att du inser att du mår himla dåligt. Nu ska du bara inse att du behöver få hjälp och inse att du är värd mer.       

Lycka till! Kämpa hårt!

Du vet att du inte är värd dessa känslor, annars skulle du inte skriva ett inlägg om det.

Ja depression är en vidrig sjukdom levt med den från det att jag var 12 till 22.. Men till slut vände det. Mår numera otroligt dåligt innan mens men nu vet jag varför och att det försvinner . Det finns hjälp och det finns en framtid om du bara är pyttelite mera modig än rädd och lite mera hopp än förtvivlan . Ge inte upp våga tro!!

Jag har svårt att motivera mig till livet, eftersom jag mår så dåligt,  känns oerhört svårt att leva, jag önskar att det varit annorlunda så hade jag mått bra, saknar att må bra som jag gjorde en gång. hur ska jag få någon livslust tillbaka ?

Jag har också lidit av svår psykisk ohälsa men har idag hittat tillbaka till livsglädjen. Jag bad om hjälp och det svåraste av allt - jag tog emot hjälpen jag fick. Jag vågade se de positiva budskapen andra människor gav mig. En av de sakerna som fortfarande hjälper mig när jag möter svårigheter, är att vara här och nu, bara för idag, en dag i sänder. Jag kan inte veta hur jag har det om em vecka, eller två år men jag kan fatta beslut idag, om att ta emot hjälp, ett leende. Ringa och boka en tid till läkaren och diskutera medicin eller stödsamtal. Sen har jag gjort det jag kunnat för just den dagen. Ja, på sådant vis har jag sakta men säkert återhämtat mig. Inte värderat mig själv som bra eller dålig, utan konstaterat att just idag har jag gjort vad jag har kunnat för att möjligen förbättra min livssituation. Vet inte alls om detta konkreta, icke-värderande förhållningssätt skulle passa dig, människor är ju så olika, men det blev vägen tillbaka för mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart hittar din väg!