(hoppas nån orkar läsa)
Här är en till med snarlika problem....
Jag och min man har levt ihop i mååånga år,sedan vi var i gymnasieåldern (jag är 35 nu)
Vårt liv är egentligen "hur bra som helst",vi kan prata och kommunicera MEN sedan några år tillbaka är han i princip helt ointresserad av mig sexuellt....vi pratar om det och han ska bättra sig säger han,allt känns alltid så bra när vi pratat om det men jag blir lika besviken varje gång när jag märker att det inte blir någon bättring.
Visst han älskar mig säkert men är det av rätt anledning? Känns mer som att han älskar mig som vän,som en riktigt riktigt BRA vän som känner honom innan och utantill om ni förstår hur jag menar.
Skulle vilja vara "arg" oftare och skrika ut min frustration över att vi enbart har sex när jag blivit vansinnigt arg,ledsen och skrikit på honom pga att jag är sååå ledsen....för det är nästan alltid DÅ vi har sex typ en eller två gånger inom nån veckas tid....sen är det dött igen.....och han blir ju inte mer intresserad om jag är sur arg och grinig,det är därför jag försöker hålla uppe en fasad med att vara glad.
Men jag känner själv hur jag mer och mer sjunker in i en depression över situationen pga att jag om och om igen blir sårad.....det är inte kul när man märker att den man älskar inte riktigt "tänder" på en när man ska ha sex osv.....
Vi har en liten sedan 2 år tillbaka och det är genom henne vi lever kan man kanske säga....mycket blev bättre när hon föddes,vi fick ett glädjeämne tillsammans på något vis.....hur hon kom till? Ja säg det....vi hade väl sex 5 ggr de året.
Jag vet att jag själv målar upp en bild av hur allt ska bli varje gång vi har pratat om våra problem,för jag tror verkligen varje gång att det ska bli bättre för tillsammans pratar vi väldigt bra med varandra och kan vara uppriktiga....
För mig känns det som att han är kär i "oss",själva bilden av vår familj som alla andra ser....ni vet de där paret som verkligen älskar varandra och alltid har gjort och som aldrig kommer att glida isär....
Själv längtar jag sååå efter att få känna mig åtrådd!!!
Känslan som fanns där förr när han i princip ville äta upp mig för att han älskade och var kär i mig....
Ser att många ger rådet att göra nåt själva tillsammans. Ja men då ska båda ge lika mycket....vi tog oss iväg i augusti själva utan barn till S-holm....jag ljög för alla och sa att han tog med mig på äventyr....det var egentligen jag som fixade och planerade med barnvakt osv.....vi skulle slinka in på ett hotell och ta ett rum och övernatta.....
Själv inledde jag dagen med att ta med honom för att köpa underkläder.....han var mindre intresserad och jag valde själv,såååå pinsamt,jag skämdes över mig själv för att jag ens trodde att han skulle visa intresse över vad jag skulle ha på mig....visst vi hade mysigt där vi knallade omkring.....vi hittade inget hotell,till slut hittade vi ett men då hade han hunnit ledsna och var "irriterad" och hungrig ....själv ville jag bara gråta!!! Mitt inre rasade och jag blev så himla ledsen över att ännu en gång misslyckas.
Vi åkte hemåt och jag fick nya krafter,började leta hotell i bilen i från S-holm,han blev hungrigare och hungrigare och mer och mer irriterad.....till slut kände jag att det inte var värt 2000:- för ett hotell när känslan ändå var fel.
Jag känner mig sååå pinsam,förnärmad och jag skäms över mig själv varje gång jag blir avvisad....situationen blir så pinsam på något vis....jag tror en massa saker och så visas en helt annan sida och jag blir lika paff varje gång.
Skäms över att jag gråter över detta när han råkar komma på mig med att vara ledsen. Eller när jag börjar gråta när vi pratar.....Allt har blivit så fel,när vi har sex försöker jag att inte tänka,men jag tänker hela tiden på om han verkligen vill detta eller om det bara är för att jag tjatat som han ligger med mig.....
Som sagt han är rar,snäll och vi pratar,jag kan inte klaga på själva vardagen....han kan hålla om mig,ge mig kramar och så.....men mer än så är det nästan inte....
Vi planerar en ny resa till S-holm men jag vet inte om jag törs,för jag orkar inte bli sådär besviken igen.....orkar inte känna mig så förnärmad och stum.....
Jag pratar inte med nån om det här.....jag skäms! Hur säger man att den man älskar inte är speciellt attraherad av en.....att hjärtat går i tusen bitar om och om igen,att man är vaken hela nätterna ibland och bara gråter....jag kan inte,jag får inte fram dom orden till mina bästa vänner....för jag skäms över mig själv!