Hönsföräldrar - vad är ni rädda för?

2-3 åringen vaknar sällan gråtandes och är fullt kapabel att ta sig ner från sängen och ut till badrummet om det är där jag råkar vara. Iaf är mina barn fullt kapabla att göra detta.

Skulle det vara tvärtom att man står mitt uppe i ett blöjbyte med 2 åringen (mina treåringar har inte haft blöjor) så kan man säga till honom att man bara ska hämta bebisen. 

Ena scenarion som jag ser som problem är om man bajsar, då vill man ju göra det klart och ifall man står i ett blodbad med ett barn när bebisen vaknar då får bebisen vakna. Nu har vi aldrig faktiskt råkat ut för nått av dessa. Tur eller skicklighet, vem vet. 

Ingen aning, de har vaknat tysta och kommit ut. Hur lång tid det tar spelar väl ingen roll, de är inte ledsna.

Blodbad dvs jag står och lappar ihop ett rejält sår är ett exempel då bebis hade fått ligga kvar i sängen och gråta om den hade vaknat just då. 

Och de blir trygga om man undviker att låta dem skrika i onödan. Om de vet att mamma eller pappa alltid kommer så blir de trygga i sig själva och kan vänta om nått oväntat händer.