Hönsföräldrar - vad är ni rädda för?

2 minuter är väldigt länge för ett spädbarn att gråta/skrika ensam. Det är skillnad på en 2-åring som utvecklingsmässigt har förståelsen för att någon som inte syns, hörs, eller känns inte är borta (och dessutom för egen maskin kan ta sig till föräldern om han/hon vill) och ett spädbarn. Det är väl ändå spädbarn vi pratar om. Det handlar inte om hönseri utan om att spädbarnet är viktigare än att soporna slängs på stuns. Självklart kan det finnas situationer då man inte har något val, men sopor är ju trivialt (om man nu bor i lägenhet och har en bit till sophus).

Vem lämnar något litet barn så att han/hon tror att man som förälder lämnat honom/henne ensam!? Märklig tråd det här.

Men det var ju inte det du tog upp i ditt senaste inlägg. Jag är jättegärna "hönsig" om det är det är det du menar att man är för att man väljer att inte lämna sin 2-åring i tron att han/hon verkligen blivit lämnad av mig som förälder eller inte tycker att det är danande att spädbarn får skrika lite ensamt. Jag har inga problem med att vänta en timme med soporna (har långt till sophus) för att ta dem när bebis vaknar. Har heller inga problem att lämna dörren öppen när jag är i trädgården hos svärföräldrarna så att en 2-åring kan ropa och få svar + själv gå ut i trädgården till mig. Att ta hänsyn till barnets ålder och vad de kan greppa/förstå i en viss ålder har jag svårt att se som hönsigt. Men det är jag.

Knappast för att lämna soporna antar jag . Det beror väl på 13-åringen (finns dem man verkligen inte bör lämna tidigare eller ens då) och hur länge vi pratar om - minuter, timmar, dagar. Borde rimligt vis vara dagar då de flesta 13-åringar går i obligatorisk skola.....och där är de ju inte heller direkt inlåsta .

Vi är flera här som skriver samma sak så jag förstår inte riktigt vad du inte förstår. Spädbarn begriper inte att man kommer tillbaka om en stund alltså ser jag till att hålla mig på ett avstånd där jag snabbt kan svara barnet. Det kan jag inte om jag befinner mig så att varken jag eller barnet hör varandra. Det finns ingen anledning att utsätta barnet för den typen av stress i onödan. Att spädbarn gråter ensamma är inte danande/fostrande. 2 minuter är lång tid för ett spädbarn att gråta ensam. Att hänvisa till att barnet inte har någon tidsuppfattning känns rätt dumt. Självklart lämnar jag heller inte en 2-åring i en situation där han/hon tror att jag som förälder lämnat honom/henne ensam. Med en 2-åring kan man dock ha längre avstånd till eftersom han/hon om han/hon vaknar är mobil och kan ta sig till exempelvis trädgården och dessutom är så pass gammal att han/hon förstår att en person inte bokstavligen är borta/har övergivit en för att personen inte är i direkt närhet. En 2-åring förstår att man kan vara i ett annat rum etc. Barn bör vara trygga i att de kan få kontakt med sin förälder. Av den anledningen går jag inte till sophuset på andra sidan gården och lämnar mitt spädbarn. Av den anledningen lämnar jag inte min sovande 2-åring ensam i lägenheten för att gå ner i tvättstugan i källaren. Av den anledningen ser jag till att tonåringen har telefon+nummer så att han/hon kan nå mig vid behov och talar om för honom/henne om jag ska iväg.

Men det handlar inte om att vara mer eller mindre liberal eller rädd eller orädd. Man lämnar inte ett spädbarn i en situation där det upplever att det blivit övergivet. Ett spädbarn förstår inte att "mamma/pappa kommer om en stund/några minuter". Spädbarnet får inget svar = mamma/pappa borta. Man låter inte bli att lämna för att man är hönsig utan för att man tycker att det är fel och gör det inte i onödan för helt triviala ting.