Fördelar med adoption

Och jag förstår att om man inte har adopterat då försöker man rättfärdiga att få biologiska barn.

Om man inte har upplevt båda så kan man aldrig jämföra dom två.

Att få barn via adoption är helt magiskt det går inte att förklara för någon som ej varit med om samma.

Kan tänka mig att det är precis lika åt andra hållet.

Varför hålla på å jämföra dom två ?

Om blodsband vore så viktigt skulle man vara med sin bror eller syster från början.

Men tänka sig man kan älska någon som inte delar gener med.

Vad är det du har så svårt att förstå? Jag ville ha ett gentiskt barn helt enkelt, och kunde inte tänka mig att adoptera. Hade jag inte kunnat få genetiska barn hade jag avstått från att skaffa barn.

För mig hade det varit helt otänktbart att ta emot ett barn på flera år, eller över ett år. Vi ville vara med från början. Vidare så var det viktigt att barnet fick ett "svenskt" utseende, som liknade mitt eget. 

För mig har graviditeten varit något fantastiskt. Jag skulle gärna kunna vara gravid hela livet, trots lite besvär som foglossning  och annat. Kulan är fascinerande, faktum är att jag kommer att sakna den då den inte finns längre. Min sambo brukar lägga handen på kulan och känna hur den rör sig, allra mest om kvällen då jag själv vilar. Det bor någon därinne som växer, någon som jag knutit band till redan innan förlossningen.

Ett barn som är adopterat är egentligen någonannans. Någon annan har väntat detta barn. Det finns alltid en riktig mamma någonstans i bakgrunden. Det är inte samma sak som att vänta barn. När man adopterar väntar man inte barn, man FÅR ett barn som någon annan väntat.
     

Eh, man adopterar inte för att "ta hand om ett övergivet barn" utan för att man vill ha barn,, precis som man som biologisk förälder vill.

Villkoren för att en adoption ska komma på fråga innebär att:
1) Ett barn saknar förälder/föräldrar som kan ta hand om det.

2) landet har försökt söka barnets biologiska ursprung om den inte är känd

3) Landet har redan försökt hitta familj som kan adoptera barnet eller en fosterfamilj som kan ta sig an barnet i ursprungslandet, men inte hittad någon sådan möjlighet.

De allra flesta som adopterar barn ser det som ett sätt att bilda familj och barnet blir självklart ens eget barn. Jag skulle aldrig kunna bli familjehem på grund av att barnet då aldrig blir mitt eget barn. Att någon annan har burit barnet, gett barnet dess genetiska förutsättningar och fött barnet är liksom en del av att bilda familj genom adoption. När jag adopterade var det inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag visste att jag skulle bli mamma åt ett barn som redan fötts och levt en del av sitt liv utan mig. Sedan är jag självklart oerhört tacksam på ett mångsidigt sätt att en kvinna ute i världen tvingades lämna sitt nyfödda barn på en gata. Är övertygad om att det gjordes av kärlek och i förtvivlan och eftersom jag vet platsen, så är jag också övertygad om att förhoppningen var att babyn snabbt skulle hittas och bli omhändertagen, vilket lyckligtvis också skedde. Jag hoppas att den biologiska mamman har följt tidningsannonsen och den information som finns att spåra och vet var i världen barnet finns.

Jag blir väldigt upprörd när jag läser den här tråden. En del av er förstår inte vad ni pratar om. Att adopterade barn per definition inte är riktiga barn till sina föräldrar??? Herregud, inskränkta idioter är vad ni är.

Jag är själv adopterad. Från Sverige (så jag kanske hade dugt för den  rasistiska personen som ville ha ett vitt barn?). Om mina föräldrar inte hade tagit hand om mig från barnhemmet, hade jag antagligen vuxit upp där, hamnat i olika fosterhemsplaceringar eller vuxit upp med en narkoman till mamma. Fin utsikt. Visst vet jag att hon är min mor, men hon är verkligen inte min mamma. En mamma är den som tar hand om en, som ger en kärlek, trygghet, tröst, mat osv. Vatten kan verkligen vara tjockare än blod. Jag är mina adoptivföräldrars dotter lika mycket som min bror är deras son (trots att han är biologiskt barn). Min mors bästa beslut för mig var att få stanna kvar hos mina fosterhemsföräldrar (som i ett senare skede adopterade mig), och det är jag henne evigt tacksam för.

Jag har en nära släkting som har adopterat ett barn utomlands ifrån. De valde adoption när de hade svårt att bli gravida, och det viktigaste för dem var att bli föräldrar, inte om biologin var deras. Ett försök med ivf, men när det inte fungerade, adopterade de istället. Nu fungerar det oftast så med utlandsadoptioner, att barnen i första hand adopteras av släktingar eller åtminstone inom landet. De barn som adopteras bort till andra länder är de som inte har kända föräldrar över huvudtaget eller inte har adopterats inom landet. Det är därför det inte adopteras fler barn än vad det gör och att kötiden är så lång. Kan man tänka sig att adoptera ett barn med handikapp eller sjukdom, kan det gå snabbare. Dessa barn skulle med största sannolikhet växa upp på barnhem om de inte blivit adopterade utomlands. SÅ ja, man slår liksom 2 flugor i en smäll. Barnet får växa upp i en familj, med föräldrar som älskar dem och har valt att få ta hand om just dem... Och föräldrarna får ett mycket efterlängtat barn. Biologiskt eller ej, det spelar ingen som helst roll! Banden blir lika starka, det vet jag som själv är adopterad.

De barn som adopteras bort görs detta av en anledning! Fattigdom, våldtäkt, sjukdom osv. I vilket fall är det säkert inte lättvindigt gjort, utan den biologiska modern kan helt enkelt inte ta hand om barnet. Då är det väl bra att barnet kan tas om hand av någon som kan ge dem en kärleksfull och trygg uppväxt, istället för att bli kvar på ett barnhem???

Det barn som min släkting har adopterat, var väldigt liten när hen kom till Sverige. Ju yngre barnen är när de adopteras, desto lättare tror jag att det är för anpassning med mera. Men det tog ett tag innan barnet blev det trygga barn som hen är idag. Trauman kom från den första tiden i adoptionslandet, men har svårt att tro att detta är bestående. Jag har åtminstone inga men av att ha bott på barnhem de första 7 månaderna av mitt liv, även om det är en omställning att komma hem i en familj.

Och nu kommer kruxet för mig själv. Är tyvärr ofrivilligt barnlös tillsammans med min man, har försökt i snart 3 år utan minsta resultat, står just inför ivf. Är 36 år, så tiden börjar bli knapp. Jag har en stark barnlängtan och vill ingenting hellre än att bli mamma. Vi har diskuterat detta en hel del. Vi vill försöka med ivf först, men om det inte fungerar, adopterar vi. Det är en process som tar tid att förlika sig med, och vi är inte där än.  Det är något som mognar fram efter hand. Tog ju liksom många, bara för givet att man skulle kunna bli gravid när man så önskade, fick en rejäl chock när det inte blev riktigt som vi hade tänkt. Innan detta, har jag väl varit lite av den uppfattningen att det är bättre att adoptera än att man ska lägga ner pengar på ivf och liknande, men efter att ha varit i denna situation själv, förstår jag hur stark längtan är att bli gravid och få ett barn. Men jag måste säga att den längtan är inte så stark att jag inte kan tänka mig adoption. VI är anmälda till adoption också, vet från min släkting att det kan ta lång tid...

Jag önskar verkligen TS lycka till! Det kommer att bli jättebra! Det finns säkert många fördelar mer adoption, men jag tror att det är hugget som stucket i det långa loppet. Du kommer att bli mamma med allt vad det innebär, underbart! Av min släkting har jag förstått att man får ett stort nätverk runt omkring sig med människor i samma situation. Min släkting med familj är regelbundet på träffar med andra adoptivföräldrar och adoptivbarn. Några av barnen kommer från samma barnhem som min släktings adoptivbarn kommer ifrån, och detta är säkert ett stöd genom hela uppväxten.

Och då läste du nog inte så noggrant. Vi har inte kommit till det beslutet än, Vi vill försöka bli gravida själva först, vi har inte fått den hjälp som kan behöva komma till än. Men jag menar också att om vi inte blir gravida efter hjälp, så vill vi bli föräldrar genom adoption. Du som har biologiska barn kan inte förstå hur det är att vara ofrivilligt barnlös och vilka känslomässiga processer som man går igenom. Nästa gång du svarar, kanske du kan läsa igenom inlägget?

Denna tråd har fullständigt ballat ur om ni frågar mig. Det är väl klart att ingen väljer att bilda familj genom adoption av så banala skäl som att man inte vill förstöra sin kropp, men när man går i väntas tider kan man utan att det är orsaken till adoption se fördelar som är fåfänga. Jag är helt säker på att alla som adopterar gör det med ett väl genomtänkt beslut i botten. Som både à mamma och b Mamma kan jag helt klart se att det finns likheter och skillnader i de båda sätten att få barn. Det handlar om fysiska skillnader som att kroppen inte förändras eller att den förändras. Allt övrigt är väldigt likt. En stor skillnad som jag tycker varit mycket trevlig och givande är att ett nytt land och en ny kultur har fått ta plats i familjen. Att bli förälder i fjärran land är en fantastisk upplevelse och jag tycker att det är mycket häftigare än att få barn på svenskt bb.

Håller med, vilket jag tycker är jättekonstigt, de flesta som adopterar har haft det ganska krångligt innan de bestämde sig för adoption och sedan allt innan de stod där med barnet. Jag förstår inte varför man blir provocerad av det och vill skriva dem på näsan att de inte har biologiska barn. (och då är jag ändå inte speciellt mycket för adoptioner överlag)