Varför vill ni ha barn?

Tack alla ni för era svar! Det är så intressant att höra vad alla har att säga i denna fråga. Någon undrade varför jag valde just detta forum för min fundering, men här är det flesta föräldrar och det är ju deras åsikter jag vill höra. Det var skönt att höra att fler inte vill ha barn.

Många har också sagt att jag måste vara ärlig med min sambo, det har jag varit från dag 1. Vi pratade om detta igår och han tycker att det är onödigt att göra detta till ett problem när det inte är aktuellt än. Han vill inte ha barn nu. Men frågan är vad som är starkast i längden, vår kärlek eller hans önskan om barn?

Angående "förfulning" av kroppen hos kvinnor fått barn står jag för att jag är ytlig. Jag sliter varje dag för att ha en snygg kropp, och skulle inte klara det förfall som en gravidet och en förlossning ger.

Jag har ett välbetalt jobb med fast anställning och en underbar kille, vi är förlovade och ska gifta oss, men skulle jag bli gravid skulle jag aldrig välja att behålla det.

MimmiLina: Hehe det tror inte jag heller. Ingen normal kvinna på 50 år ser ut som Madonna utan att tagit någon typ av doping el andra hjälpmedel som operationer. Allt handlar egentligen om hur mycket pengar du har att spendera på kroppen.

Har jag fel?

Axels mamma: Vad roligt att höra att det finns positiva exempel där man kan vara karriärskvinna OCH mamma!

MimmiLina: Min mamma är 49 år och jag kan lova att hon inte ser ut som Madonna. Jag tränar 5 dagar i veckan stryrka och kondition och ser inte heller ut som Madonna. Undar hur hon gjort? Hennes ben är faktiskt väldigt coola.. och det efter 2 (!) barn..

Till Sukkubus: (Jag tar inte detta på fel sätt, mkt intressant att kunna disskutera med andra)Min fråga till dig: Varför skulle man behöva terapi för att man är ytlig?

Kanske argumentet att kroppen förfaller inte håller... kolla in Carina, hon har tryckt ut ungar. body.se/content/tavlingar/artikel.asp

Sukkubus: Jag mår väldigt bra, är glad och trivs med mitt liv i största allmänhet. Jag har ett bra självförtroende, nästan så det stör ;o) Det enda i mitt liv som jag grubblar över är om jag aldrig kommer att vilja ha barn (som jag känner nu) och hur det kommer att påverka mitt förhållande.

Intressant kommentar om att man inte tänker längre än sitt utseende, kanske det är så? Vad fick dig att behålla ditt barn när du blev gravid?

Jag kan ibland uppleva att många föräldrar förvinner från sitt ursprunliga jag, de blir bara en mamma eller en pappa. De pratar BARA om sina barn.. förstår ni vad trist det är att höra på?

En annan kanske ganska privat fråga.. Jag har läst att sexlivet blir kass under en graviditet och efter förlossning. (ganska naturligt att man inte vill ha sex direkt man fött, det säger jag inget om) men sen.. Har sexlivet förändrats? har också läst att många par går isär första året med ett nytt barn. Hur har det varit för er? Har det varit slitningar el har ni kommit närmare?

Linda 1976: Härligt att höra! Den föreställningen har jag också. Att man bli någon annan, en trist och vuxen person som bara pratar om sitt barn.

Sen jag skrev mitt första inlägg här på FL har jag verkligen tänkt igenom saker på ett annat sätt, ett nytt perspektiv. Man har så mkt att lära av andra..

Indianica: Ja det finns aldrig några garantier för att kärleken håller för evigt. Skönt att ert sexliv funkar bra och att ni är ett starkt team:o)

Jag undrar vart alla vanföreställningar om barn och graviditet kommer ifrån, jag måste ha tagit till mig precis allt negativt man kan hitta om just det.

Jag har faktiskt aldig hört någon ångrat att de skaffat barn,, fast om man skulle göra det, frågan är om man skulle våga säga det. Det är tabu..

Dramaonline: Du pratar om socialpress..kan känna igen det. Jag blir liksom vrång i stället och vill ännu mindre skaffa barn. Varför måste man göra som alla andra? Måste man följa samma livstil, man börjar med lgh ihop, sedan ska man ha hus och sedan ska man gifta sig och skaffa dubbelsäng och sedan barn. Det är så trist.. vem har bestämt att det ska vara så? *undrar*

Maggis: Jag önskar att jag visste varför jag är rädd för det. Jag ser när jag skrivet att det är helt sjuk att resornera så. Jag har inte haft världens tryggaste uppväxt och har i dag ingen kontakt med min pappa. Jag kanske har en snedvriden bild av en familj. För mig känns det fantastikst att få uppleva en sådan kärlek som jag upplever med min sambo. Vi är så otroligt nära. När jag äntligen fått uppleva det vill jag inte att något ska hota den kärleken,, det är nog inte sunt att se på barn som ett hot mot förhållandet det inser jag ,, men det är faktiskt så jag känner.

Mrs Jane Doe: Jag tar det på rätt sätt. Det känns bra att höra att andra har tänkt som mig. Det ger ju ändå hopp om att man ngn gång ska vilja ha barn. Om det nu är målet? *konfunderad*

Jag tror att det är mycket lättare att behålla "sitt" liv med ETT barn. Verkar dock som man helst ska ha 2 barn för att följa normen. Ett kompispar har en son och vill inte ha några fler barn eftersom de vill behålla sina egna intressen. Vettigt tycker jag men tydligen har folk svårt att förstå att man inte vill ha ett halft fotbollslag av ungar hemma. Hur har det varit för er? Brukar folk fråga om syskon osv..

Tack för ditt tänkvärda svar!

Mea: Vad otroligt bra skrivet! Tack för att du tog dig tid att skriva ett så långt och tänkvärt svar. Sedan jag skrev min fundering på FL har jag verkligen tänkt på saker annorlunda. Som du säger, man blir ju inte helt personlighetsförändrad bara för att man blir mamma. Man kan ha kvar sina intressen och sitt liv. Jag har bara fått för mig att det inte kommer att bli så.

En lite fundering, är det inte lite riskabel att skaffa barn för att göra sin sambo glad och för att man längtar efter sin katt? Okej jag kanske hårddrog det lite men att skaffa barn för mig är att verkligen längta efter det. Nu blev allt väldigt bra för dig, ta det inte fel, det är bara en fundering. Men hur kunde du ställa upp på att bli gravid fast du egentligen kanske gjorde det mer för din man? (jag tolkade det du skrev så, kanske jag missförstod)

Det är ett bra tips att prata ut om saker. Jag har berättat allt det här för min kille och han förstår och ställer ingen press på mig. Han vill inte ha barn nu, men han vill ha det ngn gång i framtiden, det vill inte jag. Kanske han hoppas att jag ändrar mig, kanske jag hoppas att jag ska ändra mig? SOm sagt det finns några år kvar att vara vild and crazy på ;o)

Ha en härlig helg!