Varför vill ni ha barn?

Jag tycker inte du är sjuk, du kommer nog förstå svaret sen om du väljer att skaffa barn.

Jag hade ingen längtan efter barn, men jag var dock inte emot det åga av att kroppen blir ful eller att partnern kommer i andra hand(det där löser sig självt när barnet existerar).
Jag blev gravid av slarv och är idag överlycklig (lyckan infann sig i början av graviditeten men då var jag samtidigt väldigt förvirrad och orolig också).

För övrigt så ser min kropp likadan ut som före graviditeten förutom 5-7 kilo som ska tränas bort (har bara gått tre månader). Jag gjorde akut kejsarsnitt men även snittet ser väldigt bra ut, kommer antagligen blekna bort helt.

Självklart ska du inte sätta barn till världen om du inte vill! Men jag kan säga att det finns en risk för att du vill ha en hel bunt efter första det vill jag. Det finns äntligen något vettigt och underbart i mitt liv.

Orättvisan med krämporna... Tänk då på orättvisan i allt det häftiga vi får uppleva som killarna missar. Kvinnans kropp är fantastisk

Och till sist så vill jag fråga dig tillbaka. Jag vill inte att du blir sårad så du behöver inte svara om du tycker illa om frågan.
Men om du erkänner ytligheten och att det är viktigast för dig, mår du bra i dig själv, har du själkänsla och självförtroende? Har du funderat på terapi?
Jag har själv gått i terapi via en alkoholbehandling, det är det bästa jag gjort (förutom min son) och fått så mycket insikter.

Styrkekramar till vad du än väljer.

Kroppsgrejer... Jag tror allt är genetiskt. Min mamma är 60 år, har slitit hela livet och fött 5 barn. Hon är jättesnygg och har fylliga bröst.
Blir man "ful" så blir man det med åldern oavsett graviditet eller inte.
Mina äldre systrar är också skitsnygga och det syns knappt att de fött barn. Visst har vi alla fått extrakilon men de går att träna bort

Worky - Nu kom du med en motråga utan att ha svarat men jag svarar ändå.
Jag tycker att du poängterar väldigt mycket att du är ytlig och då undrar jag naturligt hur det är med självkänslan.

Själv har jag haft en dålig sådan och istället sett till att allt runtomkring mig är perfekt.
Mitt hem har varit perfekt, jag har skött jobben oklanderligt, saker ligger på sin plats på millimetern. Mitt smink har också varit pillat dit på millimetern.
Mitt dåliga mående blev ju värre för att jag söp till mig en alkoholism.
Men tanken var att om man är för självupptagen så lyckas man kanske inte tänka längre än till utseende? Jag kom iallafall aldrig vidare till att seriöst tänka på barn.
Jag är 27 och fick mitt första för tre månader sedan.

Worky - Men om du mår bra så är det nog bra Men jag förstår dig.
Innan jag blev gravid så var jag också orolig att inte den där längtan efter barn skulle infinna sig, kände mig konstig. Och tänk om önskan kommer när det är för sent?

Jag blev rädd när jag fick positivt på testet. Mitt liv och mående var förvisso ordnat och jag drack inte alls längre. Jag mådde bra men hade inget jobb och pappan satt i fängelse (kort tid).
Jag tänkte direkt abort och bokade t.o.m. en tid. Det fanns ju inte på min karta att bli mamma.
Det var alla kvinnorna i min familj som avdramatiserade det hela. Jag insåg via dem att jag faktiskt fortfarande kommer kunna göra det jag vill men lite annorlunda.
Jag var fortfaeande rädd när jag bestämde mig men det kändes rätt.

Nu har jag förstått att det känns olika för alla. Man behöver inte få himlastormande känslor och ett rosa skimmer.
Själv känner jag en enorm kärlek och beskyddarinstinkter (det sista kom direkt jag visste att han existerade trots aborttiden).

Man får strunta lite i sitt utseende ett tag menså snart det lugnar sig ska jag träna ordentligt .

Jag tycker inte du ska skaffa barn enbart för din killes skull, det är ju en stor sak.
Men om han så gärna vill så borde det betyda att han tänker ta stort ansvar också. Så du får det andrum du behöver.

Jag hade oförändrat sexliv i största delen av graviditeten och lite mindre fram till nu, de första månaderna.
Jag var också rädd att bli en annan person förut. Men såg på min syster, som är väldigt lik mig, att man är samma fast mer.
Lite ändrade prioriteringar men förgyllt liv.