Varför vill ni ha barn?

Alla måste inte ha barn. En del tror att föräldraskap är enda sättet att vara lycklig. De har helfel. Jag ville inte innan, men med rätt kille, så.

Men ändå. Kärleken till min man och till mitt barn är helt väsensskilda. Barnet är beroende av mig, det är egentligen inte mannen, den kärleken är liksom mer frivillig.
Min man älskar jag för att han är som han är, min son älskar jag oavsett hur han är.
Men inte glömmer jag att vara kär i mannen bara för det.

Sexlivet blev fantastiskt under graviditeten, en plåga under amningen, men nu är det fantastiskt igen. Har inga bristningar och väger samma som innan. Känns mer som en förädling snarare än en försämring. Brösten är väl lite mjukare, men de blir hängiga förr eller senare hur man än gör. Är väl bara kniven som hjälper.

Jo, visst lever jag i föräldrabubblan. Det blir så, eftersom det kräver en så stor investering. Det är känslighet, ärlighet, tid, ork, styrka och massa, massa mod. En fet utmaning. Det känns som om volymen på livet har skruvats upp. Det jobbiga är jobbigare, men det roliga är väldigt mycket roligare. Men det är bara några år, sen kommer man igen. (Ändå har jag fått höra att jag "är precis som innan".)

Barn ska vara en tillgång, annars kan man ju avstå. Och trots att det är en så stor utmaning så är det fullt möjligt att fortsätta i stort sett som vanligt.

Jag har inte kännt nån biologisk klocka alls, utan en social klocka...
Det har inte varit en längtan inifrån utan press utifrån...

"Jaha, nu när ni ska gifta er dröjer det väl inte länge..."
"Du vet att det blir svårare redan efter 30..."
"Ska man inte ha barn är det väl ingen mening att vara ihop..."
"Lika bra ni köper en större säng, ifall ni blir tre så småningom..."

(Tror inte personen syftade på en trekant! )

Man kan göra allt man kunde innan men kanske inte på samma sätt.
Jag kan festa, men jag får fixa barnvakt.
Jag kan resa, men förmodligrn snarare charter än backpacking.
Jag kan jobba, det finns ju en pappa.
Jag kan ägna mig åt fritidsintressen, ibland med Skrotas, ibland utan honom.

Det kräver bara lite planering och flexibilitet.

Det ÄR jobbigt, mammaledigheten var faktiskt den jobbigaste tiden för mig. Jag blev sjuk, jag hade strulig amning, ja, till och med lite ensam och deppig. Den där bilden av sömnlöshet, spya, obegripligt joller, den stämmer på sätt och vis.

Men det är också mysigt, härligt, roligt, häftigt. Det börjar med ett mirakel, sen blir det bara roligare och roligare. Det var ju bara 7 månader jag var hemma. Han växer ju hela tiden. Han är nästan 10 månader och han har precis börjat med vissa saker för vår skull, som att stå utan stöd när vi håller upp händerna, och han pussas (nåja slaskigt hånglande, men i alla fall).
De levereras inte som 3-åringar, annars hade jag nog gärna valt det alternativet, utan att veta vad jag missade.

Jag tycker inte att barn är nåt hot emot ens kärlekspartner. Att gå igenom detta, graviditet, förlossning och spädbarnstid är den störta kärlekshandling vi gjort tillsammans. Trots att det är min största utmaning och hans största utmaning hittills. Vi är ännu närmre nu. Det är en gemensam stolthet och lycka och svårigheter, allt blir liksom djupare.

Och ändå måste inte alla ha barn!

Tycker det är konstigt att sitta och göra listor på vem man älskar mest.
Skulle aldrig rangordna mina bröder, eller mina barn om jag får fler, eller olika vänner.
Jag tycker varje relation är unik.

Dessutom har det ju ingen praktisk betydelse, eftersom man ändå inte kan följa listan i praktiken. Min man skulle komma överst, men jag har större ansvar för den lille hjälplöse bäbisen.