Som att skaffa barn ungefär.

Onlinepizza har en reklamfilm (

) där de jämför att beställa mat med att skaffa barn. Ni kanske har sett den? De har nog missat att det är ganska svårt för väldigt många att "skaffa" barn. Att det verkligen inte är som att beställa mat.

Jag är med i patientföreningen Barnlängtan, för ofrivilligt barnlösa. På vår facebooksida har jag postat en text som svar på reklamfilmen (jag klipper in den här nedan). Kom in på vår sida och hjälp till att dela texten så att den får stor spridning. Då kan vi tillsammans kanske påverka den här konstiga åsikten som de flesta verkar ha!!

www.facebook.com/barnlangtan

 

Ett av fem svenska par får ingen pizza, trots upprepade beställningar.

Som att skaffa barn. Ungefär.

Jag och älsklingen traskar glada i hågen in på pizzerian.  Vi lägger beställningen och väntar lite. Bara. Men väntan blir lång, mycket längre än för de andra kunderna som kommer in. De både får beställa och äta långt innan något ens händer vid vårt bord. Till slut kommer personalen äntligen fram och tar vår beställning. Vi ser fram emot vår pizza, men istället får vi vänta ytterligare. Borden omkring töms och fylls på nytt. Vi börjar känna oss oroliga. Varför får inte vi någon pizza? I andra änden av pizzerian sitter ännu ett par som också väntar, de satt där redan när vi kom. De tittar inte på varandra längre. De har kanske börjat undra om de någonsin ska få njuta en pizza tillsammans. Övriga gäster mumsar nöjt. När vi väntat 45 minuter frågar vi personalen vad som hänt med vår pizza. Vi får ett luddigt svar om att någon tappat bort beställningen och att vi får beställa igen. Pizza är allt vi vill ha just nu, så vi beställer igen. En obehaglig känsla har börjat infinna sig. Vi småpratar och kommer på alla historier vi hört om människor som aldrig får pizza, hur länge de än har försökt. Vi kikar in på Facebook och ser bilder på sina pizzor som våra vänner lagt ut. En del får till och med två eller tre stycken. Vi lägger själva upp en bild där vi håller om varandra och ler lyckligt. Naturligtvis nämns inget om vår pizzalängtan, det hade ju varit genant. Vi småpratar med bordsgrannarna, som ger oss rådet att slappna av och sluta stressa. Då kommer nog vår pizza också. Vi gör allt för att slappna av och undrar om personalen tycker att vi är för stressade. Kanske därför de inte serverar någon pizza?

Personalen återkommer och meddelar att vi måste hålla för näsan i 60 sekunder och sedan hoppa tio jämfotahopp för att kunna få pizza. Det hela känns absurt, men vi gör som vi blivit ombedda. Nu ska det väl bli pizza? Förhoppningarna byggs upp och vi sitter med kniven och gaffeln redo. Saliven rinner till och med till. Mer väntan och det blir uppenbart att vi inte får någon pizza nu heller. Istället får vi reda på att de gymnastiska övningarna misslyckades, men personalen vill gärna att vi provar igen. Så återigen håller vi för näsan och hoppar. Vi tar i allt vad vi kan. Vi försöker hoppa så perfekt som möjligt och tänker att det kanske hjälper, att det blir vår tur att få pizza denna gång. Sedan väntan. Denna eviga väntan som sliter sönder våra hungriga magar. När personalen kommer emot oss med tomma händer vet vi redan svaret. Ingen pizza. Trots näshållning och perfekta hopp.

Vi tittar på varandra besvikna, ledsna och hungriga ända in i själen. Vi vet inte vad vi ska göra. Försöka på en annan pizzeria och riskera samma process? Äta något annat istället? Sitta kvar på samma pizzeria? Finns det något mer knep vi kan ta till? Ska vi kanske hoppa 20 jämfotahopp? Och vi som trodde att det skulle vara som att skaffa barn. Ungefär. Det är snabbt och enkelt, lägga beställning. Sen vänta lite. Bara.