Inlägg från: Anonym (systern) |Visa alla inlägg
  • Anonym (systern)

    Vad ska jag säga till min syster?

    Jag är anonym för min systers skull. Hon har väldigt svårt att få barn. De har försökt i flera år själva efter att ha fått det perfekta livet, bra jobb, stort och fint hus till familjen och gift sig och allt är liksom klart... förutom barn. Jag är precis tvärtom; har inget fast jobb och har lägenhet och lite struligt förhållande ibland (ogift) och ostädat hemma och så. Har dock ett barn sedan innan systern började försöka som blev till av misstag.

    Hon har varit väldigt öppen med att de vill skaffa barn, berättade de till och med före de gifte sig.

    Nu har det inte velat sig och de har gjort flera IVF som misslyckats, hon blir inte gravid utan får bara mens som vanligt.

    I början var hon väldigt öppen med mig och jag försökte uppmuntra och ge statistik som att det är större chans att det går på andra försöket när första misslyckades och så... tipsa om huskurer och sånt eftersom jag är utbildad molekylärbiolog (hon provade dem...). Men nu har hon blivit väldigt tyst och vid de två sista IVFen så hörde hon inte av sig hur det hade gått ens. Näst sista så frågade jag henne efter ganska länge och vid sista så frågade jag min mamma om hon hört något.

    Nu vet jag inte längre hur jag ska förhålla mig... ska jag prata med henne om försöken eller är det bättre att bara inte låtsas om någonting? Prata om allt annat än barn? Det är lite svårt också i och med att jag inte vill vara elak och säga saker som är gulliga som min son gjort tex när hon är med för jag tänker om hon tar illa upp, men samtidigt känns det elakt att bara prata om min son när hon inte är med. Jag har också drömt flera ggr att hon blir gravid. I början berättade jag det och vi pratade tillsammans om hur roligt det vore om drömmen slår in men så drömde jag inatt att hon blev spontant gravid mellan IVF-försöken och nu vågar jag inte säga något... tänker att det kanske bara verkar okänsligt.

    Det sista som vi pratade om förutom då när jag frågade om IVFet var att jag sade till henne att jag gärna skulle vilja ha ett barn till men kanske om något år eller så (jag är äldre än henne och närmar mig 35-gränsen så vill innan det blir för sent) och att jag hoppades att hon blir gravid före mig så att våra barn kan växa upp tillsammans. Då verkade hon glad åt det och så. Men nu tänker jag att det säkert tär på henne, men tänker ändå att det var bättre att säga det i förväg än när jag blivit gravid så det kommer som en chock.

    En annan sak är att jag har jättelätt att bli gravid. Min son kom till med preventivmedel och jag har blivit gravid 4 gånger utöver det; gjort två aborter i ung ålder, ett missfall (MA) och ett utomkvedes. Alla med preventivmedel (p-piller av olika sorter). Så jag tänker att det är säkert jobbigt för henne det också.

    Vad kan jag göra för att stötta henne så mycket som möjligt eller i alla fall att hon inte ska tycka att det är obehagligt att prata/vara med mig?

  • Svar på tråden Vad ska jag säga till min syster?
  • Anonym (systern)

    Jag vågar inte heller föreslå adoption som en möjlighet, även om jag skulle bli jätteglad om de övervägde det...

  • Anonym (systern)
    eastforest skrev 2013-07-16 20:21:45 följande:
    Jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa dig, men måste bara säga att du verkar vara en himla fin syster! 
    Personligen tror jag alltid att det är bäst att prata om saker och ting, om det är någon hon borde vilja prata om sånt med så borde det ju vara hennes storasyster.  
    Tack för de snälla orden! Jo, jag hoppas det, speciellt i och med att jag har kunskap nog att kunna förklara det krångliga sakerna läkarna har sagt till henne och så... och därför känns det tråkigt att hon har blivit tystare nu och jag funderar mycket på hur jag ska kunna hjälpa henne ändå, så att det känns lättare för henne att prata med mig. Har i alla fall tänkt att jag ska vänta ett år innan jag försöker bli gravid, för det hade nog varit väldigt tungt för henne om jag blev det nu.
  • Anonym (systern)
    nilla78 skrev 2013-07-16 20:40:17 följande:
    Jag som själv ägnat tre år åt att försöka bli gravid (inklusive IVF försök) skulle vilja säga "säg till henne att du förstår att hon har det jobbigt, och att du gärna lyssnar om hon vill prata". Vänta sen. Säg inget mer.

    Kom inte med tips och råd (jag har hört allt; bisolvon, bidrottninggelé, ställningar, fröer, drycker....) prata inte framtida kusiner och föreslå för allt i världen inte adoption. Det finns nämligen INGET som en utomstående kan säga som de inte redan tänkt på.

    Och viktigast av allt - ha förståelse om hon drar sig undan eller inte orkar prata/träffa dina barn/prata och vara delaktig i en evt framtida graviditet. Det är inte riktat mot dig personligen utan är en sorg hon måste ta sig igenom...

    Det här låter kanske som värsta pekpinnen/påhoppet men jag menar det inte så!! Jag ser att du vill vara ett stöd och positiv uppmuntran!

    Lycka till
    Tack för råden, det är jättebra att höra från någon som har vari/är i den situationen så att jag kan förstå min syster bättre Så jag tar det inte som ett påhopp. Jag ska försöka att inte ge några fler tips och inte berätta om drömmarna utan att säga som du föreslår; att jag finns här om hon vill prata om det.

    Hon har inte varit annorlunda mot min son, det är mest jag som har undvikit att prata om honom när vi träffas utan att han är med, tror du att det är en bra grej? Istället har jag pratat om hennes jobb, om mina studier, om resor, matlagning, fitness och så vidare.

    Jag förstår att det kommer bli urjobbigt för henne om jag blir gravid. Tycker att det är grymt orättvist att jag har så lätt att bli gravid och hon så svårt... men samtidigt vill jag inte vänta mer än 1-2 år så att jag blir för gammal, för då kanske jag skulle bli bitter istället. Men jag vill vänta så länge jag kan för att undvika en situation när jag är gravid och inte hon...
  • Anonym (systern)
    ZaftMonkey skrev 2013-07-16 20:52:13 följande:
    Jag har inget att tillägga förutom att du verkar vara en underbar syster {#emotions_dlg.flower}
    Åh, tack!
  • Anonym (systern)

    Tack så mycket för alla svar! Jag läser och tar till mig allting Tänkte att jag skulle svara på några av era frågor så att ni vet att jag fortfarande läser tråden.

    Ja, mina aborter som min syster vet om var före hon försökte få barn. Sedan har jag haft ett utomkvedes som förstås var tvunget att opereras bort när de försökte som mest och jag tror att det var jobbigt för henne också, trots att det aldrig hade kunnat bli ett barn. Men det var inte planerat från vår sida.

    Jag vet inte om jag hade kunnat donera ägg, jag har svårt för sådant, men jag hade tänkt igenom det ordentligt om jag hade blivit tillfrågad. Jag tror dock inte att det är det som är felet eftersom deras embryon växer jättebra innan de sätts in i hennes livmoder. De fastnar bara inte där. De skulle snarare behöva ha en surrogatmamma. Vid äggplock har hon fått ut många jättefina ägg. Min personliga tro är att det är henes kropp som stöter ut dem genom överaktivt immunförsvar. Min syster har en immunologisk sjukdom (och en till misstänkt), min mamma har en annan och jag själv är allergisk för många saker så det känns logiskt. Det finns liksom i släkten.

    Ja jag ska följa era råd och inte prata om barn eller så om inte hon tar upp det eller om det skulle bli dags för oss. Nu har jag sagt till henne att vi kanske vill ha ett till om ett år eller så, och då tänker jag att hon är så förberedd som hon kan bli och att jag inte behöver ta upp det igen innan jag väl har blivit gravid, låter det rimligt? Jag vill ändå vänta det här året och hoppas på att ett mirakel sker och att hon blir gravid, eller att de kanske kommer i adoptionstankar.

  • Anonym (systern)
    ylva12 skrev 2013-08-01 23:25:20 följande:
    Låter som en mycket bra plan tycker jag. Och om/när du blir gravid föreslår jag att du berättar för henne först när ni är ensamma och gärna några veckor innan du berättar för resten av familjen. Det ger henne en chans att bearbeta ev jobbiga känslor innan det blir mycket prat om bebisen. Hade själv svårt att hålla tillbaka tårarna när min syster berättade för mig och ville bara fly och få gråta ut, fast satt där och försökte le och låta glad. Men det går över, och man vänjer sig med tanken och kan så småning om
    En bra idé, jag ska komma ihåg att berätta för henne först. Men vilket sätt är bäst? Hade det varit jag så hade jag nog helst velat veta via typ sms eller något så att jag hade kunnat bryta ihop hemma... hon försöker att inte visa så mycket känslor inför mig och jag tänker att då kanske det är bra att hon får göra det... Eller ska jag ringa? Eller träffa henne? Vi bor ganska långt ifrån varandra och kommunicerar mest via sms och telefonsamtal då och då. Träffas kanske 2-3 ggr om året.
Svar på tråden Vad ska jag säga till min syster?