Pappor ligger inte i underläge som de tycks tro

Tänkvärt är att även om det finns en hel del män gör dumma saker sa ändrar inte det ett faktum att manga män upplever att de blir daligt behandlade i vardnadstvister.
Det finns kvinnor som maste kämpa hart för att rädda sina barn fran rovdjur till fäder, likväl finns det män som maste kämpa hart för att försvara sig fran gamar till mödrar.

Det är möjligt att det blir "jämställt" om man räknar ihop alla svin (kvinnor som män) samt alla offer (kvinnor som män) och sedan delar dem pa hälften,  men det skapar ingen rättvisa.
För varje individ, kvinna eller man, som behandlas orättvist faller just deras värld samman.
Även om 100 kvinnor behandlades illa mot endast en man, skulle den enda mannens lidande vara lika viktigt som alla de hundra kvinnornas lidande var för sig.
Även om hundra män behandlades illa mot endast en kvinna, skulle den enda kvinnans lidande vara lika viktigt som de hundra männens lidande var för sig.

Det gar inte att väga en individs lidande mot en annans, det gar inte att kompensera för ett köns lidande med ett annat köns lidande, vaje individs lidande är oförtjänt, och varje individ som utsätter andra för lidande gör fel.

Dessutom är det inte snällt att uttrycka sig som att "pappor skriker om intet existerande rättigheter". Vad menar du ens?
Har du övervakat varenda domstolsbeslut sa att du vet att varje fader som "statt och skrikit" har gjort det utan grund?
Du bör inte förminska andra människors upplevda problem, du vet inte hur andra har det.

Om en kvinna anklagar en man för att förgripa sig pa sitt barn för att vinna en vardnadstvist, oavsett om det är sant eller inte, är det konstigt att mannen far det svart efter en sadan anklagelse? Det gar inte att säga att det inte händer.
Sedan ska en anklagelse alltid tas pa allvar, oavsett om den är sann eller inte, eftersom man inte kan veta om den är sann förrän man utrett saken, men för de män som blivit oskyldigt anklagade är det en mycket traumatisk upplevelse, det är nästintill omöjligt att bli av med en stämpel. Och man bör ta hänsyn till dessa mäns känslor.

Mvh. 

Anonym Katja! Jag skulle vilja ha tag på dig! Går det?

Jovisst.
Men kan du föreställa dig hur traumatiskt det är att berätta och bevisa att han är direkt livsfarlig för barnen, och ingen bryr sig? Att du förväntas lämna ut barnen till galningen, rätta dig efter hans minsta nyck och du kan bara hoppas att du lyckas lappa ihop dina barn någorlunda efter dagarna de tvingats vara hos honom..
Barn som inte blir trodda då de samlar mod och berättar, slutar berätta. De får lära sig att ingen bryr sig, kanske är det rent av rätt att han gör illa dem.
 

Men barnen har ju en vuxen, nämligen mamma som har som ansvar att skydda dem om de far illa hos sin pappa på umgänget. Sedan 2006 är lagen skriven så att barnets behov av att INTE fara illa under umgänget är viktigare än deras rätt till tillgång till två föräldrar.

Jag kan försöka börja att föreställa mig det, och det maste vara en fruktansvärd upplevelse utan dess like.
Jag har tyvärr ingen lösning pa problemet, eftersom vi inte kan veta vad som faktiskt försigar i människors liv och eftersom bade män och kvinnor ljuger för att fa sin vilja igenom.
Det värsta av allt är ju att skyldiga män far ga fria vilket resulterar i att utsatta barn far ett helvete, men även att oskyldiga män döms varpa bade de själva och deras barn far lida.

Nu vet jag inte heller om du missförstatt mig, jag har inte pa nagot sätt den asikten att män ska ha mer rättigheter än kvinnor i en vardnadstvist. Det enda är att jag anser att de män som pastas "skrika om sina rättigheter" kan vara män som faktiskt blivit felaktigt behandlade. Jag tyckte att det var fel av TS att uttrycka sig sa nedvärderande mot dessa män. Om man är kvinna och har blivit daligt behandlad i en vardnadstvist är det klart att man kan bli arg och kanske döma alla män i vardnadstvister, men den kvinnans upplevelser och resulterande känslor är inte ett faktum för alla. Det är det jag menar.

I övrigt tycker jag att om man maste välja mellan pest och kolera, väljer jag att en oskyldig person anklagas framför att en skyldig person frias. Just eftersom jag själv hellre skulle ta ett oförtjänt fängelsestraff än att mitt barn skulle bli sexuellt utnyttjat eller pa annat sätt misshandlat och inte fa nagon hjälp.

Tyvärr kommer det alltid att finnas människor som faller mellan stolarna, inget system är perfekt, Men just de som faller genom stolarna, män som kvinnor, har all rätt i världen att uttrycka sig om sina kränkta rättigheter.

Mvh. 

Tack! Äntligen någon som fattar vad det handlar om, men tyvärr är inte mitt helvete över :(

Jag har som pappa till 5 underbara barn lärt mej förstå rädslor och sårbarheter på alla sätt och vis.   Detta har givit mej modet att växa som människa & pappa och modet att våga lyssna och att försöka förstå andra vuxna människor men även att förstå mina barn och deras behov.   Det jag till dax dato har insett är att jag inte kan styra över livet och det som händer, även om jag gav mej själv ett löfte om att aldrig låta mina barn behöva gå igenom det jag som liten gick igenom.   Jag försöker varje dag att hitta någon sorts försonande kraft i att nå självinsikt, att försöka inse att ingen är ofelbar och att det alltid finns en förklaring på livets smärtsamma känslor som visar sig i stunder av otillräcklighet och förtvivlan.

Och när hon sa dom orden jag inte kunde ana skulle sägas, föll jag skakandes ihop på golvet framför ögonen på mina barn och skrek rakt ut samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder.

Och jag har aldrig någonsin, i hela mitt liv, känt en sån förlamande känsla av total tomhet.

Barnen blev naturligtvis helt skräckslagna och förstod ju inte vad som var fel och varför deras pappa låg där framför dom och grät helt hysteriskt.

Och hur i hela friden ska man kunna, i just det ögonblicket, förklara för dom varför deras pappa blev så ledsen och förtvivlad?

Just då såg jag mitt fortsatta liv försvinna och jag såg absolut ingen orsak till att leva vidare med den smärtan och övergivenhet jag kände just då.

Med nöd och näppe lyckades jag överleva detta, och det var tack vare att jag blev stoppad från att göra mina barn faderslösa.

Men den känslan man hade just då, i det totala mörker man befann sig i, att man bara ville bli av med den fruktansvärda smärtan man bar på är något jag aldrig tidigare upplevt och aldrig mer vill uppleva igen.

Jag aldrig fällt så mycket tårar som jag gjorde under flera månader efter den där dagen.

 Min kärlek till barnen gör att jag kämpar vidare ...

Jag frågade en som forskar om vårdnadstvister om det stämmer att män diskrimineras i dessa. Hon sade "utan tvekan ja". Sedan bad jag inte om några artiklar, men litar på hennes ord

och mörkertalet är ännu högre på kvinnomisshandel!

Mycket bra skrivet.
Är i just denna situation!