hur hanterar ni era vuxna barn...och känslan när de behöver hjälp

Hej! Jag förstår dig precis, för jag känner likadant. Jag tar mina barns bekymmer på mina axlar, försöker förtvivlat hjälpa och stötta, vara en stark o klok mamma, sen är jag själv ett vrak av oro för dem i min ensamhet. Har varit ensamstående mamma med dem, kanske därför man blir så, jag vet inte. 

De tar mig lite för given också, jag ska lyssna, bolla och ta bort deras dåliga mående, men när det känns bättre för dem, ja då ska jag inte lägga mig i. 

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra heller, försöker hitta stunder i naturen och vid havet där jag kan finna lite ro och bara tänka på mig själv och att må bra, i alla fall för en liten stund.

Styrke kramar från en mamma med 3 vuxna barn