oplanerat gravid, 4e barnet... hjälp!

Blev också oplanerat gravid med nr 4 och var också väldigt osäker. Men vi behöll och det kommer jag aldrig ångra. Jag har 2 pr mellan nr 3 och nr 4. Och nr 4 är världens underbaraste unge.

Jag började gråta när jag fick plus på Stickan. Vi var nöjda med 3 barn. Jag hade gjort mig av med alla bebisprylar. Sålt syskonvagnen och gett bort bebiskläderna.

Hade misstänkt en vecka att jag var gravid då meneden aldrig kom när den skulle. Och en känsla i bröstet.

Dock var vi på landet hos svärföräldrarna och jag som inte har körkort kunde inte köra till stan och köpa ett test utan jag åkte med svärmor men hon följde mig i spåren in på Apoteket och då kunde jag inte heller köpa ett test. Så fort jag kom hem tog jag ett test som såklart visade STARKT plus.

Jag hade tom en tid för abort. Men ville se bebisen på skärmen när dom undersökte mig med vul. Sa att det skulle underlätta för mig när jag tog ett beslut. Såg små små ben och armar. Och då var jag fast. Det var ju MITT barn. Inte kunde jag ta bort mitt barn. Jag visste ju vilken kärlek jag skulle känna för det barnet. Så en halvtimme innan jag hade tid för aborten ringde jag och avbeställde. Inget jag någonsin kommer
ångra. Tittar på henne idag och känner sån otrolig kärlek. Hon är helt fantastiskt. Precis som sina syskon.

Kan säga att min sambo ville behålla redan från start när jag visade pluset. Så det var jag som tampades med all tvivel inte han. Han sa att han stöttar mig oavsett men att han redan bestämt vad han vill och det är att behålla. Men eftersom jag som kvinna alltid har sista ordet så var det mig valet hängde på. Och som tur är så gjorde jag det rätta valet.

Jag kan säga att har man 3 kan man ha 4. Man har liksom redan fullt upp som det är . Och man älskar sina barn så otroligt mycket. Min bebis är nu 4 månader och jag kan titta på henne och ha svårt att fatta att jag ens funderade på att ta bort HENNE. Hon som är det finaste som finns,som pratar med mig på morgonen,som skrattar när man smeker hennes lilla runda mage=),som älskar sitt babygym,som har så söt liten mun och som har så gulliga små miner att man skrattar,hon som bara genom att titta på mig ler ett leende fullt med kärlek till sin mamma. Vilken tur att jag inte tog bort henne. En jävla tur.

Och vårat liv är inte så förändrat. Vi har 4 barn istället för 3 och den första månaden är alltid lite kaos men det är den oavsett om man får nr 1,2,3 eller 4. Det tar ju tid att komma in i allt. Men nu flyter livet på som förut och mina äldre barn avgudar alla tre sin lillasyster=)

Här är hon=). Vårat lilla oops barn. 

Ja man kan inte använda & tecknet eller = tecknet och några fler från appen för då försvinner allt när man skickar. Sjuuukt irriterande. Så använd inga tecken utan försök ändra det till ord istället. 

Ja hon är sjukt söt. Hon ser ut som jag när jag var bebis fast ljusare. Och så har hon blå ögon som sina syskon. Jag har bruna. Dock ser jag mer och mer av hennes pappa i henne nu när hon växer. men hon är fortfarande mest lik mig=)

Ja det går sjukt fort. Min andra "bebis" är snart 2,5 år gammal. Känns dom det var igår jag låg med honom på bb och beundrade min lilla kille som var så sjukt lik Yoda i Star Wars att vi funderade på att ge honom det i andranamn.

Jag oroade mig också för vad folks ska säga. Drog mig för att berätta. Speciellt för min pappa. Men han har varit negativ ALLA 4 gångerna. Till sist skickade jag ett sms i v 22!! och berättade att vi skulle få en flicka till och att vi var lyckliga för detta. Och sa också att om han inte hade något snällt eller positivt att säga så kan han hålla truten helt enkelt. Han var "snäll" och sa inget(Jo grattis) Han tänkte nog desto mer men det slapp jag förpestas med i alla fall.

Egentligen är det konstigt att man bryr sig om vad ANDRA ska säga och tycka. Det är ju mitt liv mina barn min familj. Inte ska man låta andra människor ta beslut vad gäller mitt liv? Jag kan erkänna att jag velade,grät,sov,deppade,blev arg,ledsen,förtvivlad flera gånger om.

Jag velade så länge att jag hann till v 12 innan jag fick en tid för abort dagen efter då det hade gått så långt(det var då jag fick se henne på vul. Hon hoppade runt där inne. Vinkade med sina små händer och sparkade med dom små benen och jäspade.). 

Men då var det redan för sent för abort egentligen jag hade vetat om sen vecka 5 men hade såå svårt att bestämma mig att tiden gick. Några veckor går såå fort när man inte känner sig säker. Sambon visste ju som sagt vad han ville. Idag kan jag säga att jag aldrig velat göra abort egentligen när jag verkligen tänker tillbaka på alla känslor. Hade jag velat det hade jag gjort det redan i v 5.

Det var som du säger. Hur ska det gå. Hur ska vi ha råd,hur blir det med sömnlösheten,att amma igen,byta blöjor igen,större boende,orken,tiden till alla barn,vad ska syskonen tycka,vad ska ANDRA tycka. Inte så mycket vad vill JAG hur känner JAG? Mest oroade jag mig för saker runt om mig själv. Så pass att jag glömde bort att riktigt känna efter.  

Som sagt jag gjorde det rätta valet helt klart. Och jag KAN INTE tänka mig ett liv utan henne. Min underbara unge. Hon är en gåva helt klart. Nu har jag satt in en spiral så nu slipper jag förhoppningsvis stå för detta val igen och känna denna ångest igen. Men jag är så oerhört glad att jag gjorde det val jag gjorde i slutändan. 

Ts vill du kika in på min pres och se lite av mitt liv med 4 barn så är den öppen nu ett tag=). Brukar ha den låst då jag fick en del stalkers som var inne HELA tiden. 

Ts jag hoppas du gör det valet som känns bäst för DIG. Skit i vad andra ska tycka och tänka. Det är ditt liv. Lev det=)