Vi som avbrutit 2013
Den 7 oktober föddes vår lilla Cecilia i graviditetsvecka 21. Vi valde att avbryta graviditeten för att UL visade att hon var gravt missbildad kroppsligt. Eftersom jag var så sent i graviditeten fick vi (och säkert fler av er) ansöka om särskilt tillstånd och fick vänta en hel vecka på beslutet. Den vecka var tortyr från början till slut då hon sprakade och levde rövare i magen och varje spark hade lika gärna kunnat vara en kniv i magen. Hur kan någon som är så trasig vara så livlig?
Varje dag slåss jag mot mitt egna dåliga samvete att jag valde att avbryta och på något konstigt sätt känns det skönt att se att fler tänker likadant. Det är en underlig känsla att å ena sidan känna att man gjorde rätt och å andra sidan slitas itu av skuldkänslor att mitt val gjorde att hon aldrig fick se solen. Även om jag aldrig kommer att ångra att jag såg henne efter hon var född (jag tvekade också som många av er beskriver), var allt jag kunde tänka när jag såg henne att det är mitt fel att du ligger här. Det förföljer mig än idag. Är det någon mer som nästan skäms över sitt beslut? Jag har inte ens berättat för alla vad som egentligen hände, utan säger bara att jag förlorat mitt barn. Helt sjukt egentligen för tror att väldigt få i min närhet skulle döma.
Mitt hjärta blöder för er som haft svårt att bli gravida och förlorat ert första barn. Jag finner enorm tröst i min 2-åriga dotter och att veta att hur det än blir i framtiden har jag åtminstone ett barn, även om saknaden av Cecilia mest troligt alltid kommer att finnas.
Jag var helt sjukskriven en månad efter beskedet och har sedan två veckor tillbaka jobbat 50%. Tycker att det är tragiskt att vissa av er inte fått längre sjukskrivning. En sådan här sak skakar man inte direkt av sig på nolltid...
Det har dock gått bra att jobba och började precis känna att jag var tillbaka på banan när nästa smäll kom. Cecilias obduktionssvar kom tillbaka och läkarna misstänker att det kan röra sig om diastrofisk dysplasi. Det innebär att vi vid varje graviditet har en 25% risk att få ett barn med samma svårigheter som Cecilia. Ska vara helt ärlig och säga att tanken hade aldrig slagit mig - att detta inte bara var "otur", utan genetiskt! Just nu väntar vi på att få åka och ta prover för att bekräfta/utesluta denna diagnos. Tankarna snurrar. Mitt i all sorg måste vi nu även ta ställning till om det någonsin är värt risken att skaffa ett syskon till vår dotter. Orkar man gå igenom detta igen? Som grädde på moset fick vi även samma vecka besked att vår dotter har något fel på knäna och måste kollas upp av specialist. Så nu är allt jag tänka på är om man kan få "lite" diastrofisk dysplasi och om det i såna fall är det vår dotter har. I så fall kommer hon att bli sämre ju äldre hon blir. Jag vet intelligensmässigt att det inte är så troligt eftersom de med denna diagnos är väldigt handikappade redan från födseln, men bägaren är full...av skit och jag orkar verkligen inte mer!
Oj, det blev ett längre inlägg än jag planerat. Antar att jag hade ett behov av att skriva av mig en aning...
Tack till Jenkis som startade denna tråd, det är skönt att veta att man inte är ensam...