Vi som avbrutit 2013

Hej, Är ny här i tråden. Era berättelser gör så ont att läsa, det gör mig så ledsen att läsa att vi inte är ensamma om att ha fått avbryta graviditeten men samtidigt är det skönt att veta att man inte är ensam. Vi fick i v 13 veta att det var en missbildning på barnet som gjorde att vi var tvungna att avbryta graviditeten. 1,5 v senare (12/11) blev vi inlagda och ut kom vår lilla skrutt, denna lilla varelse som skulle bli vårt första barn och våra föräldrars hett efterlängtade barnbarn. Jag gick till jobb rätt snabbt efter avbrytandet, orkade inte sitta hemma med alla tankar. De flesta dagarna är okej, men vissa dagar är nattsvarta. Jag hsr aldrig känt en sådan sorg, både vad som inte blev och det det blev. Vi som äntligen berättat för våra närmaste och längtade så till jul då vi skulle få berätta för alla och visa magen. Nu blev det inte så. Nu blev det bara tomt och sorgset. Det gör ont att träffa alla släktingar och vänner som tittar medlidsamt på oss medan de håller sina små bebisar i famnen. Det gör ont att tänka på vad vi förlorat. Jag försöker tänka positivt, vi kan göra fler försök, vi är friska, har underbara människor omkring oss och spännande jobb men när sorgen kommer spelar det ingen roll. Blir sorgen mindre med tiden? Hur tar ni andra er vidare?