Vi som avbrutit 2013

anjiz skrev 2014-01-24 23:56:01 följande:

Hej. Jag har också tvingats avbryta min graviditet. Jag var bara i v.12 så det verkar som om många tycker att jag inte behöver vara ledsen... 2dec åkte jag till akuten med svåra smärtor i magen. Jag gjorde ul och fick veta att bebben mådde bra. Jag var så lycklig att det inte var barnet. Jag opererade bort blindtarmen och skulle få åka hem dagen efter. innan jag åkte tjatade till mig ett ul för att kolla så bebben va ok efter op. Hjärtat slog och det var full aktivitet på den lilla, sen kom chock beskedet. Ditt barn har acrani (saknar skallben) och kan inte överleva utanför magen ...jag fick tabl och 2 dagar senare var jag tillbaks på sjukhuset. Min pyttelilla bäbis fick plats i min hand. fullt utvecklad med 10 fingar/tår, så fina små händer lika små som en nagel... även om jag bara han med en 3e del av graviditeten har jag mått så fruktansvärt dåligt eftetåt...

Hej.. först vill jag verkligen beklaga sorgen. Har gått genom det också nyligen, v 16. Det är säkert olika känslor beroende på hur långt man är i graviditeten, men det betyder INTE att man inte påverkas enormt och sörjer bara för att det är tidigt. Min lilla pojke var också liten, men precis som du skriver såg jag alla hans 10 tår och fingrar, hans söta små öron, fina lilla näsa.. i mina ögon såg jag inte ett foster. Jag såg mitt barn. Jag känner att jag kände honom. Jag kände honom redan i magen. Jag hade redan lovat honom i magen allt jag någonsin skulle ge honom, göra för honom. Jag älskade honom från första dagen jag var gravid. När jag såg honom var det inte som något främmande, jag såg bara min bebis, som att jag alltid haft honom. Hur mycket jag saknar honom kan jag inte förklara. Jag saknar just honom. Även om jag kan och vill bli gravid igen, kommer min kärlek för honom inte att försvinna, för just denna lilla pojke som bara var 16 veckor gammal. Han fanns och det hände. Och ingen får lov att förminska det. Paniken och ångesten när jag vaknar upp efter att ha sovit och inser att min mage är tom, min pojke är borta - det kan jag inte förklara med ord.

Känslan av att förlora sitt barn kan ingen annan avgöra hur man ska/får känna. Du får känna och sörja precis hur du vill, finns inga rätt eller fel och ingen i världen har rätt att avgöra hur du känner. Det är ingen annan men man själv som har gått genom sin egen upplevelse, och då ska ingen annan komma och säga vad och hur du får känna. Och en sista sak: man kan INTE förstå detta om man inte själv har gått genom det. Man kan förstå det intellektuellt och känna empati, men man kan aldrig förstå det känslomässigt. Hade jag hört om avbruten graviditet en månad sen, då när jag aldrig ens tänkt tanken på att det kunde hända, då hade helt ärligt nog aldrig heller kunnat förstå hur det känns. En moders kärlek går inte att förklara.

Stor kram <3

hope27

Äldre 12 Feb 13:32

#82

Caspianne skrev 2014-02-12 11:48:53 följande:

Hope27, jag kunde ha skrivit dina ord själv. Precis så är det! Ingen kan sätta sig in i att förlora sitt barn och jag sorgen/saknaden finns där oavsett hur gammalt barnet var. Jag har sneglat ganska länge i denna tråden, men ej orkat läsa allt eller skriva. Platsar inte heller fullt ut här, då vi inte avbröt graviditeten. Vi förlorade vår flicka i v.23 för drygt 1 1/2 år sedan. Sorgen kommer ALLTID finnas där, men efter lång sjukskrivning etc, så kan jag hantera den bättre. Vi hade precis som Jenkins, en låååång kamp för att öht bli gravida och sen hände detta, osant!

Beklagar för din flicka, de är hemskt. Ja, jag tror det är som du skriver att det är en sorg som alltid finns där på något vis, den kanske förändras, man kanske lär sig leva med den och kan gå vidare - men det kommer alltid vara ens barn, och sådan kärlek försvinner bara inte.

Jag beklagar att det tar tid för er med att bli gravida, jag kan verkligen inte förstå hur orättvist de kan vara för vissa. Jag kan inte ens tänka mig om man har försökt länge och sedan inträffar något sådant. Jag önskar er all lycka, kram <3

hope27

Äldre 1 May 22:20

#83

Hej alla fina människor =)

Hur går det för er?

Själv känner jag mig lite deppig över att det inte har blivit någon ny graviditet än... har i och för sig bara försökt än 2 månader, men hjärnan tänker ju inte med förnuftet nu direkt...

Hoppas nu på tredje försöket.....

Ha de fint, kram =)

hope27

Äldre 7 May 21:02

#85

villbligravid88 skrev 2014-05-07 16:02:40 följande:

Hej!
Här hoppas jag att det börjar ljusna. Har mått väldigt dåligt efter avbrytandet och sen missfallet. Oron i den här graviditeten har varit mig nästan övermäktig och jag har varit sjukskriven på heltid i samband med KUB (som visade okej siffror) och sedan dess på 25 % för att jag inte har orkat med psykiskt. Träffar en psykolog sedan några månader tillbaka och går i styrd gruppbehandling 1 gång/vecka och jag tror faktiskt det hjälper. Det i kombination med att jag nu känner att bebisen sparkar, vecka 26 i morgon, gör mig lugnare. Men mycket oro ligger kvar, främst rädsla att den ska komma för tidigt och/eller inte vara frisk (trots att KUB och RUL varit bra).

Kul att du drog igång tråden igen hope27! =)

Kram

Va kul att KUB och RUL visade bra resultat. Men jag kan bara tänka mig att oron är enorm. Är inte där än själv, men jag tror oron kommer vara enorm när jag blir gravid igen.

Jag har egentligen inga råda att ge, men hoppas att det går bra för dig och att oron kanske släpper lite med tiden när du ser att bebin mår bra =)

Måste kännas underbart att känna babisen sparka!! =) Åhhh vad jag längtar också....

Kram :D

hope27

Äldre 13 May 21:00

#90

anjiz skrev 2014-05-13 10:46:19 följande:

Nu har det gått 5mån, vill inget hellre än att bli gravid igen men det vill sig inte. Har bim om 3dagar önskar så ett plus.

håller tummarna för dig!! =) själv är jag på tredje försöket nu, lyckats pricka in äl helt, så hoppas på att det tar sig, men försöker ställa in mig på att det kan ta lite tid...

hope27

Äldre 13 May 21:06

#91

villbligravid88 skrev 2014-05-09 17:38:47 följande:

Hope27:
Ja det känns oroligt, men jag hoppas att det ger med sig, som du skriver när man ser att bebisen mår bra =) Det känns verkligen helt fantastiskt att känna h*n röra sig där inne, börjat reagera på ljud nu också ^-^

Håller tummarna att det är er tur snart igen! Efter våra försök, och det var inte många om jag ska vara helt ärlig, känner jag mig fortfarande helt knäckt och tycker att det fortfarande är jättejobbigt att höra att någon är gravid. Tills jag kommer på att, nej, jag behöver ju inte känna mig avundsjuk eftersom jag är gravid själv. Det är sjukt jobbigt att bara försöka bli gravid, att dessutom förlora ett barn, som alla i tråden gjort, är obeskrivligt och det sätter verkligen sina spår när man börjar försöka igen.

Kram

ja, det är nog helt sant som du skriver, det lämnar spår. känns som många i ens omgivning tänker att; ja, men du blir gravid snart igen och då kan du släppa och lägga bakom allt det andra, och börja på nytt. har till och med de som har sagt så. men så är det inte alls ju! erfarenheter förändrar/formar en och detta lär påverka en för framtiden. man glömmer aldrig ett barn och ett nytt barn ersätter aldrig. och en erfarenhet lämnar alltid sina spår. så är det bara. känns som hela mitt perspektiv på allt har förändrats efter detta.

hope27

Äldre 17 May 13:10

#97

anjiz skrev 2014-05-15 06:41:28 följande:

Jag plussade!!! Är egentligen super glad men så fort jag såg plusset fick jag ångest och började oroa mig över allt som kan gå fel. Vågar inte tillåta mig själv att hoppas. Önskar så jag var lyckligt ovetande. Ni andra som är gravida har oron släppt efter rul?

Stort grattis!!!!! Åhhh va kul :D Själv är jag på äl +5 ... så om några dagar ska jag nog börja med testandet...

hope27

Äldre 8 Jul 12:27

#141

Kakan1982 skrev 2014-07-01 11:53:00 följande:

Hej på er alla fina änglamammor <3
Har skrivit tidigt i tråden att jag avbröt min graviditet vecka 21 pga trisomi 13 den 23 juli 2013, det var en fin liten pojke som endast hade ett hjärtfel, men var svårt sjuk. Sorgen har och är jobbig att bära på.
´Prinsens syster eller bror var väntad att komma den 16 juli i år, men valde att dyka upp 21 maj istället, 8 veckor förtidigt valde våran Philip att titta ut. Jag trodde jag skulle förlora mitt andra barn också, men det gick bra. Så nu sitter jag här med min lilla kärlek Philip och känner både glädje och sorg över vår prins i himlen som vi aldrig fick lära känna, samtidigt som jag är oandligt tacksam över Philip som inte skulle ha varit här om vi inte valt att avbryta.
Det gör ont i mig att läsa alla era berättelser, för det här är inget man ska behöva gå igenom och leva med, men tyvärr så är det den brutala verkligheten.
Jag hoppas ni också får chansen att uppleva den gåvan att få en liten prins eller prinsessa som ni ska få se växa upp <3 Ge inte upp fina ni <3 <3 <3 Styrkekramar till er <3<3<3

åhh stort grattis!! blev helt tårögd när jag läste <3 Kram!!

Vi som avbrutit 2013

INNEHÅLL