Vi som avbrutit 2013

Hej på er! Vilka gripande historier som finns här i tråden! Jag tänkte delge vår berättelse.

Jag är 25 år, fick en frisk dotter 2007 och blev oplanerat gravid i början av 2013. Efter att förra graviditeten ha varit mycket orolig bestämde jag mig tidigt i denna graviditet för att jag inte skulle oroa mig, bara njuta av det lilla livet som växte i magen. Och det gick ganska bra, vi var så lyckliga och såg fram emot ultraljudet som skulle vara bekräftelse på att allt är bra så ska storasyster sen få veta. Tyvärr drogs marken undan under våra fötter vid ultraljudet. Den lilla bebisen hade inga lungor, cystor i nacken, var flera veckor för liten, generell svullnad av kroppen och det var alldeles för lite fostervatten. De tog fostervattenprov där och då och vi var rörande överens om att avbryta, storasyster ska inte behöva se en mage växa fram och hoppas på ett syskon när vi vet att det inte blir något syskon. Så samma dag fick jag ta en tablett för att bryta alla hormoner och 2 dagar senare blev vi inskrivna på gynavdelningen. Förlossningen gick ganska snabbt, från första kännbara värkarna tog det ca 8 timmar. Det gjorde så ont och jag fick så mycket morfin att jag nästan inte minns något. Barnmorskorna var helt underbara och fanns där hela tiden och min underbara sambo höll mig i handen hela dagen, lämnade inte ens min sida för att gå på toaletten. Så kom en liten dotter, en liten Alva. Det vi såg av henne (vi bad att de skulle dölja de synliga missbildningarna) var hon mycket söt, lik sin äldre syster men så liten och skör. Innan vi skrevs hem hade svaret på fostervattensnabbprovet kommit och det visade turners syndrom med avvikelser i nästan alla typer av celler. Hon ligger i en minneslund på en vacker kyckorgård i utkanten av stan. Det har varit en helvetisk sommar, känner ca 10 personer som är gravida nu. Så otroligt mycket blandade känslor och skuldkänslor för att inte kunna glädjas helhjärtat med dem, utan känna mest avundsjuka. Tack o lov känns det faktiskt bättre nu, vi börjar se en framtid med flera barn. Tyvärr grusades gången ytterligare en gång då vi fick ett tidigt missfall för ca 2 veckor sedan, men jag väljer att fortsätta försöka se framåt. Jag vet att jag kan bli gravid (är möjligen överfertil och det är därför barn som inte kan leva också fäster i min livmoder) och hoppas så innerligt att nästa gång blir en frisk bebis, men jag vet att jag kommer oroa mig massor och kanske inte kan njuta lika mycket som jag gjorde den tid jag fick med Alva.

Fenna: När jag blev gravid nu senast tror jag att jag drog det till en ny nivå; jag kände ingenting för bebisen eller graviditeten, jag var helt nollställd och inställd på att det skulle bli missfall =( Försöker peppa upp mig nu, nästa gång vill jag njuta av det och glädjas åt bebisen i magen.

Det som är jobbigast för tillfället är att jag har en känsla av att det är bråttom, fastän det inte alls är bråttom med något. Det känns som att jag måste bli gravid snart, annars... Men annars vad?! Blir så less när jag hela tiden håller på så här och strävar mot tiden! Det har blivit som en tävling med mig själv och alla andra =(

Jenkis: Tack så mycket!! Det har du alldeles rätt i! Precis, det är inte mycket man kan påverka och efter det vi har varit med om känns det faktiskt som att jag hellre tar en mens än ett missfall eller ett sjukt barn. Det är så mycket jobbigare att genomgå sådana saker än att "bara" få mensen, tycker jag.

Varm kram!

Jag har inte heller en massa missfall i bagaget, men ett konstaterat, ett misstänkt tidigt i vecka 5 och så avbrytandet då. Dessa gånger har varit hemskt mycket jobbigare än att man bara blir lite lagom ledsen för att mensen kom "den här månaden också".
Har läst någonstans att det ska vara lättare att bli gravid efter ett missfall och att den graviditeten då har större chans att lyckas, har ingen som helst aning om sanningshalten i det men visst hoppas jag att det är sant =)

Misspoetry: sorgen är lika stor, jag tänker på och saknar Alva varje dag. Men det blir hanterbart, hur lång tid det tog vet jag inte för helt plötsligt var jag här. Jag kan inte heller säga hur jag gjorde riktigt men jag blev hjälpt av ett sorgbearbetningsprogram. Hoppas det känns bättre för er snart!

Hej!
Här hoppas jag att det börjar ljusna. Har mått väldigt dåligt efter avbrytandet och sen missfallet. Oron i den här graviditeten har varit mig nästan övermäktig och jag har varit sjukskriven på heltid i samband med KUB (som visade okej siffror) och sedan dess på 25 % för att jag inte har orkat med psykiskt. Träffar en psykolog sedan några månader tillbaka och går i styrd gruppbehandling 1 gång/vecka och jag tror faktiskt det hjälper. Det i kombination med att jag nu känner att bebisen sparkar, vecka 26 i morgon, gör mig lugnare. Men mycket oro ligger kvar, främst rädsla att den ska komma för tidigt och/eller inte vara frisk (trots att KUB och RUL varit bra).

Kul att du drog igång tråden igen hope27! =)

Kram

Hope27:
Ja det känns oroligt, men jag hoppas att det ger med sig, som du skriver när man ser att bebisen mår bra =) Det känns verkligen helt fantastiskt att känna h*n röra sig där inne, börjat reagera på ljud nu också ^-^

Håller tummarna att det är er tur snart igen! Efter våra försök, och det var inte många om jag ska vara helt ärlig, känner jag mig fortfarande helt knäckt och tycker att det fortfarande är jättejobbigt att höra att någon är gravid. Tills jag kommer på att, nej, jag behöver ju inte känna mig avundsjuk eftersom jag är gravid själv. Det är sjukt jobbigt att bara försöka bli gravid, att dessutom förlora ett barn, som alla i tråden gjort, är obeskrivligt och det sätter verkligen sina spår när man börjar försöka igen.

Kram

Grattis anjiz!! Jag har haft perioder av mer eller mindre oro, den har aldrig släppt helt tyvärr. Men så är jag en väldigt orolig själ också och jobbar mycket mera aktivt med detta beteende nu =) Om du kan slappna av efter UL så tycker jag att du ska göra det, kan du slappna av redan nu så tycker jag absolut att du ska göra det.

Idag är det 1 år sedan vår lilla Alva föddes. Tungt som tusan att kliva upp, ska försöka jobba några timmar och sen hem och kramas med sambo, dotter och mage. Senaste dagarna har det varit otroligt många tankar och minnen som kommit upp till ytan, får väl se om det blir gråtattacker eller om jag lyckas hålla mig ganska lugn idag. I vilket fall blir det en sorgens dag, elda hennes ljus och hälsa på i minneslunden där vi lämnar en varsin blomma till henne och tänker lite extra idag <3

Beklagar verkligen Charlie40! ='( Tänker på er och hoppas att det går bra under omständigheterna. Skickar också en varm kram.

Skickar en varm kram räkans!

Vi måste ha haft tur, för vår lilla Alva kunde diagnosticeras med det snabba fostervattenprovet. Vi fick alltså svaret dagen efter avbrytandet, innan vi gick hem, tre dagar efter ultraljudet. Det var en lättnad att veta att det var slumpen redan då. Tror att vi hade varit än mer rädda för att försöka igen annars.
Nu sitter jag ändå här och oroar mig i slutet av denna graviditet. Har ca 6 veckor kvar men oroar mig varje dag, både för sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd och att plutten inte mår bra i min kropp. Alla förberedelser vi gör, varje steg vi kommer närmare, gör att oron ökar ett litet snäpp. Tänk om vi inte kommer hem med en plutt den här gången heller? Alvas sjukdom satte verkligen sina spår... Väntar på tid hos föräldra-barnhälsan och hoppas att kontakten där kan hjälpa mig att lindra oron.

Min lilla groda: vad jag känner igen mig i vad du skriver! Vi väntade länge med att köpa eller ställa i ordning något. När sambon sen började fixa fick jag nästan panik, var så rädd att vi bara skulle få ställa undan det igen. Tror att det blev extra starkt då vi innan avbrytandet hade hunnit köpa en pyjamas, som hon visserligen fick med sig. Men känslan att VI inte skulle få använda den på henne var ganska grym... Så den här gången tog det lång tid innan vi köpte några kläder, först efter vecka 30 och jag mådde dåligt så snart jag såg kläderna ända tills hon kom ut.
Att genomgå en graviditet efter ett avbrytande är sjukt jobbigt. Men för mig var tacksamheten och glädjen när hon äntligen kom så märkbart mycket tydligare! Och nu sitter jag här med världens finaste tjej och kan känna tacksamhet att det är just hon som kom till oss <3

Jag pratade också mycket med magen på slutet, allt för att knyta an så mycket som möjligt till den lilla plutten där inne. Vi visste ju inte att det var en tjej förrän hon kom och jag tror att det gjorde det lite svårare. Just för att jag inte riktigt kunde föreställa mig vad det var för liten krabat. Jag kände också det att jag inte ville vara nollställd när den här bebisen äntligen kommer och jag tyckte att det fungerade bra att bara småprata lite =)

Vi blev igångsatta då hennes tillväxtkurva avtagit, så jag var hemskt nervös innan det drog igång (det var fullt på förlossningen så vi fick vänta 1 dygn extra). Sen tog jag det bara som det kom. Det blev rätt intensivt då de tog vattnet och jag fick egna värkar, så det var bara att försöka hänga med kroppen. Hon rörde sig inget under tiden, men vi lyssnade på hjärtljuden och det lugnade mycket. Sen gick det ganska fort, 5 timmar från att de tog vattnet till att hon var ute, så jag hann inte riktigt stressa upp mig och bli så orolig heller. Men, jag hade inga direkta förväntningar under hela tiden. Det var först när hon kom ut och andades och skrek som jag kunde slappna av och känna att det verkligen gått bra. Så i det stora hela gick det helt sjukt bra och jag har varit pepp på ytterligare förlossning sedan hon var 3 dagar gammal =)

Vi fick inga sådana råd, så vi körde bara på. Första ägglossningen efter missfallet resulterade i en liten dotter som nu ligger och sover ^-^