Vi som avbrutit 2013

Får jag vara med i denna tråd?
Jag är gravid med 4:e barnet och det var oplanerat. Vi skulle inte ha fler än tre. Men det var ändå självklart att vi skulle behålla.

Men redan från början har jag haft en känsla i kroppen av att något var tokigt, något jag inte känt varken med de tre vi har eller de gånger jag fått missfall.

Så gjorde vi kub och fick 1:46. Vi ville gå vidare med fvp. Förra måndagen gjorde vi provet och på tisdagen fick vi veta att barnet har trisomi 21. Det var som att få bekräftat det jag hela tiden haft på känn, att det inte var okej.

Vi funderade inte länge förrän vi bestämde oss för att avbryta. Vi vet att barn med ds är hur goa som helst och att vi skulle älska barnet gränslöst, men...vi förstår också att det kommer att kräva mer av oss, och att vi inte heller vet vilken grad av handikapp barnet har. Så för våra tre barns skull valde vi att avbryta. Det låter så jäkla fånigt, när jag säger det, men vi känner att vi inte orkar med ett barn vi vet kräver mer av oss.

I morgon ska jag in till sjukhuset och ta första tbletten, sen blir själva aborten på måndag.

Vet inte hur vi ska orka, men vi gör det. Vi har varandra, tre barn och jag har dessutom kollegor som blommat upp som riktiga pärlor i detta. Såna jag inte visste varit med om detta själva. Det är guld...

Kommer att vara i v 16+1 då aborten sker. Inte så extremt sent, men ändå. Det är en stor sorg.

Idag fick vi träffa vår liten för första och sista gången. en liten Lillebror.
Avbrytandet gick smidigt, 2 h tills det var klart.

Känslorna var stora; sorg, smärta, men också en stor värme. Det var fint att få se lillebror. Han var så fin. Och vi kunde se likheter med syskonen. Det kändes tungt, men samtidigt skönt.

Nu är vi hemma och har en tomhet och en massa känslor att kämpa med.

Jag gick ut med detta på fb och jag har fått så mycket underbar respons från andra, en del som varit med om liknande, andra som är bra på att stötta. Det har varit skönt. Även på mitt jobb har jag hittat människor att prata med, såna jag inte alls trodde jag skulle anförtro mig åt.

Det finns så många underbara människor i världen!

Usch. Idag var mitt BF. Det känns tungt. Och alla runtomkring tror att allt är som vanligt igen...att det var SÅ länge sen avbrytandet gjordes att man liksom glömt det.

Men det lär ju aldrig hända.

Jag undrar så vem han skulle ha blivit, hur han skulle ha blivit, den där lilla, lilla pojken som inte fick leva...

vi avbröt av samma anledning. Det som är jobbigast är tankar på hur det skulle/kunde ha blivit. Vårt beslut grundades på vår ålder o på hur det skulle bli om vi gick bort innan barnet var vuxet.

Snart 7 månader sen avbrytandet nu. Förra veckan plussade jag. Äntligen dags igen, tänkte jag.

I lördags började jag blöda. Så nu är det över den här gången också. Varför blir det såhär. Det här var 7:e gången jag blev gravid. Bara (och jag vet, i förhållande till många andra här ska jag bara hålla mun och vara nöjd) 3 ggr har det gått hela vägen. Det är så jobbigt, för tiden är så emot oss. Nu testar vi fram till sommaren, som längst, blir det inget då, så är vi färdiga med barn.

 

Och det känns så sorgligt!