Att lämna någon när man har barn

Jag har nyss separerat med den man jag har en 17 månaders dotter med. Visst är det jobbigt men man klarar det! Hon har blivit en mycket mer självsäker tjej och det syns att hon mår så mycket bättre, lättare att somna på kvällen, äter bättre och är gladare - hon känner ju av att jag mår så mycket bättre nu än jag gjort!

Sitter i en lite liknande sits, men har inget råd till dig. Men jag undrar vad det är som gör dig olycklig? Och om ni försökt med parterapi?

Hur känner du inför det då?

Parterapi har vi provat, gjorde bara saken värre.
Jag är bara allmänt olycklig med honom.
Ingenting är roligt när han är i närheten.

Ska dock tillägga att han är världens bästa pappa och sambo.
Därför borde jag inte känna såhär.
Men det gör jag, tyvärr.

Jag känner väl som du. Min partner är världens bästa pappa och sambo, men jag vantrivs. Jag borde inte heller känna så här!

Vad var det med parterapi som gjorde saker sämre?

Hur gamla är dina barn?
Hur ska DU göra?
Vad tror du är bäst för dina barn?

Det var väl att man ännu mer insåg hur lite vi passar ihop. Han älskar mig väldigt mycket, jag däremot.... ja... jag önskar att jag kände likadant.

Jag är trött på att vara sur, deppig, trött och ledsen varje dag.

Mina barn är i förskoleålder.
Vi ska testa parterapi men jag tvivlar på att det hjälper. Vi gör det vi kan för att få tillbaka mina känslor, men jag känner ingenting för min sambo. Så jag tänker att parterapi inte kommer att göra så mycket?
Vet inte vad som är bäst för barnen... Två föräldrar som älskar varandra? Men jag tvivlar på att de kan få det igen... Samtidigt känns det som om jag ska stå ut och njuta av tryggheten, det blir inte bättre här i livet...

Hur visste du att du skulle ge upp det trygga?

Förlåt för att jag stal din tråd!

Skild sedan tre år tillbaka. Barnen har mått jättedåligt enda sedan starten. Den äldre håller allt inom sig och den yngre förstår inte. Om du lämnar se till att sköta det på rätt sätt. Ni är två föräldrar som måste fungera för all framtid. Om han är världens bästa pappa och sambo ligger kanske felet utanför honom. Sök hjälp innan du lämnar. Oavsett hur det slutar så kommer du att lära dig mycket om dig själv.

Samma som här då :/

Saken är den att jag tror livet kan bli bättre. Man ska inte bara nöja sig.

Tryggheten betyder ingenting om man inte är lycklig. Jag ställer mig frågan "hur många dagar till orkar jag vakna upp bredvid honom."
Svaret är lätt: inte en enda dag till!

Jag tror detta blir det bästa för barnen i längden.
Visst vill jag ge dem den trygga kärnfamilj jag själv växte upp i, men inte med olyckliga föräldrar. Det är inte rätt mot någon.

skild sedan 16 år tillbaks. Då var barnen 1,2 och 4 år gamla. Dom har alltid mått bra o mår bra idag. Regel nummer 1 (o 2 o 3 o 4 o 5 osv....) är att ALLTID tänka på barnen i första hand och ALDRIG tala illa om den andra föräldern, samt att ALLTID  hålla det ni kommit överens om gentemot barnen. Det kommer man långt på. Samt att vara vänner och vara delaktiga i barnens vardag. Bättre med 2 hem o föräldrar som mår bra än ett hem med förälddrar där ingen mår bra. Lycka till.

Litenbåt,
Det blir mycket bättre här i livet!! Att gå omkring och vantrivas i flera år räknas knappast ens som att leva. Att vara ensam med barnen och trivas med varje minut är otroligt mycket bättre.

Jag skilde mig för många år sen när barnen var små. Det första året var tufft för barnen sen blev det bättre än innan. Det var många frågor om hur man kan sluta älska någon och jag fick förklara många gånger att det är skillnad på vuxen-kärlek och på förälder-barn-kärlek.

Hoppas min historia kan ge dig hopp för framtiden...

Jag är idag 38 och har man och barn (och har haft turen att vara mycket lycklig i mitt förhållande).
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 2.5. Jag tyckte aldrig att något var konstigt med det. Jag har haft en mycket lycklig barndom och älskar båda mina föräldrar högt. Inga problem någonstans! Receptet på detta...? Svårt att säga men jag tror att mina föräldrar var väldigt duktiga på att alltid tänka på mig först. Jag har absolut inte varit bortskämd, men jag har aldrig någonsin upplevt att de varit ovänner eller ens irriterade på varandra. Och då menar jag ALDRIG. Jag har aldrig hört ett ont ord om den andre, aldrig ens märkt en suck eller irriterat ansiktsuttryck.
Jag tror att min mamma och pappa kanske inte umgicks så jättenära direkt efter skilsmässan (fast om jag ville att vi alla skulle ha picknick en helg eller göra något annat kul så gjorde de glatt detta, och min mammas nye man fick helt enkelt finna sig i att vänta hemma. Återigen, jag fattade aldrig att något var konstigt åt något håll utan trodde att det var så här man levde oavsett om föräldrar bodde tillsammans eller inte), men efterhand som åren gick så blev de bästa vänner på riktigt. Min styvpappa och min pappa likaså. Och min pappas nya fru och deras barn. (och sedermera, efter nästa skilsmässa även pappas exfrus nya sambo med tidigare barn...) Helt enkelt en enda stor lycklig familj! Och även sedan min pappa tyvärr gick bort så umgås jag mycket med hans andra fru (fast de varit skilda i 20 år nu...) och hon är en underbar extramormor till mina barn.

Så jag vet ju hur bra allting kan bli. Men jag tror att de vuxna som är inblandade måste jobba mycket hårt på att lägga alla negativa känslor bakom sig. Det får inte finnas ouppklarade problem som spökar, ingen bitterhet, avundsjuka, svartsjuka osv... Och en inställning från båda parter att det bästa som kan hända är att exet hittar någon ny, både med tanke på att en lycklig förälder är en bättre förälder och att ytterligare en vuxen i ens barns liv bara är positivt, helt enkelt fler som kan vara en bra förebild, en extra trygghet, och extra kärlek som kan ges.
Enkelt? Säkert inte, med definitivt möjligt!

Stanna inte i ett olyckligt förhållande. Jag personligen tror det är värre för barn att ha olyckliga föräldrar i samma hus än lyckliga i olika hus...

Anonym!
STOOOOOORT TACK!
Detta var precis vad jag ville och behövde få höra!

Kärlek till dig!
Om du visste hur mycket du hjälpte mig nu!