Jag mår jätte dåligt

Jag är riktigt jävla desperat (ursäkta språket) och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra längre. 

Jag är snart 20 år gammal och jag har varit ledsen i 7 år nu, sen jag var 13 år alltså och det går verkligen inte över. Massor med folk har sagt till mig att det bara är en fas och att alla går igenom någon slags depression under tonåren, men det här är helt sjukt. Jag har inte fått någon diagnos för depression.

När jag var 12-13 år gammal så skildes mina föräldrar och jag kom över det efter typ 1-2 år och nu är jag helt okej med att mina föräldrar inte pratar med varandra längre och att min pappa bor på andra sidan Sverige. Så detta kan inte bero på mina föräldrars skilsmässa, det är helt uteslutet. Efter skilsmässan flyttade jag och pappa till Norge för att han fått jobb i Oslo och för att han träffat en ny tjej med två barn som var ungefär i min ålder. Det var jag också helt okej med. Men där började allt rasa ihop totalt. 

Ny skola och inga vänner dom 3 första veckorna. Jag gick i skola i Sverige även fast jag bodde i Norge så jag pendlade 2 mil varje dag i fyra år. Under första terminen av 9:an förlorade jag en väldigt bra vän. Hon begick självmord när hon var 12 år gammal och det slog mig riktigt hårt.  Jag gick in i en sorgprocess och min pappa... ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Men han gillade inte att se mig gråta, och han skrek ofta på mig. Ibland tog han tag i mig, men inte hårt nog att lämna märken. Han slog mig aldrig, han tog bara tag i min arm lite då och då, tills jag sa ifrån. Han slutade att ta tag i mig, men fortsatte skrika på mig.

Jag har alltid haft problem med matematik sen jag var liten, och han har väldigt kort stubin, så han kunde liksom inte hjälpa mig för varje gång han försökte så började han gallskrika på mig och kallade mig "blåst idiot", han kallade mig detta bara en gång. Så under första året på gymnasiet så blev allting så mycket svårare, jag började känna mig ledsen varje dag, ville inte gå till skolan och sjukskrev mig väldigt ofta även fast jag inte var sjuk. Jag älskade min klass, men hade ingen motivation att gå i skolan, jag ville inte ens skaffa ett jobb. Jag umgicks aldrig med mina klasskamrater, jag umgicks bara med min bästa vän från högstadiet som jag fortfarande är bästa vän med. Hon bor dock på andra sidan Sverige.

Pappa fortsatte skrika på mig för att jag inte gick till skolan och varje gång jag sa till honom att jag var ledsen och inte ville gå till skolan så skickade han iväg mig ialla fall. Vi hade APU i ca 1½ månad under andra året av gymnasiet och jag var borta i ca 2 veckor för att jag inte orkade och var ledsen hela tiden. Under denna perioden försökte jag ta livet av mig två eller tre gånger. Jag orkade verkligen inte längre. 

Pappa fick såklart nys om att jag inte varit där på 2 veckor och åkte hem från jobbet, han pratade inte med mig utan han skrek på mig. Min syster ringde för att prata med mig och frågade om jag försökt ta livet av mig och jag svarade ja. Efter det började jag gå hos skolkuratorn tillsammans med skolsköterskan och under våren 2011 flyttade jag till min mamma i Enköping. 

Jag fortsatte att gå till en psykolog när jag flyttat hit och jag märkte ganska snabbt att det inte fungerade på mig. Jag började om gymnasiet från början och jag har en underbar klass och underbara lärare. Allt verkade bra de första 3 månaderna på den nya skolan och sedan började jag bli ledsen igen. Jag började sjukskriva mig igen och jag började gå in i självmordstankarna igen. Men jag berättade det aldrig för någon, inte ens mina lärare eller psykologen. Fick ett samtal från min mentor som frågade vart jag var och sa att jag stannade hemma för att jag inte mådde bra och det var faktiskt sant. Jag mådde extremt dåligt och jag visste egentligen inte varför jag mådde dåligt, jag bara mådde dåligt. 

Jag kom tillbaka till skolan, pratade med min mentor om hur jag kände mig och efter det samtalet började jag må en aning bättre. Jag försökte trycka bort alla negativa tankar och det fungerade i ungefär 6 månader, sen blev jag ledsen igen och ingenting hade hänt som gjorde mig ledsen. Jag började få nervösa sammanbrott i skolan och jag började skolka, började även sjukskriva mig igen. 

Sommaren 2012 åkte min mamma över till Finland och hon kom hem en vecka senare när hon skulle stannat där i 3 veckor. Hon berättade inte vad som hade hänt, men jag kände på mig att något hade hänt eftersom hon hade så fruktansvärt ont i bröstkorgen och hon grät ganska ofta. När vi satt på tåget påväg till min moster så hörde jag hennes samtal med hennes syster om det som hänt och jag började störtgråta mitt på tåget och jag brydde mig inte om vem som såg mig. Min mamma blev nästan mördad i Finland.

Mamma har haft stora problem med alkohol, men hon åkte på rehab och fick medicin så nu är det bra med oss här hemma, men jag mår fortfarande dåligt. Andra året på gymnasiet var ett rent helvete och jag var borta väldigt ofta och kom på ursäkter varför jag inte varit i skolan och varför jag skulle gå hem. Tills min mentor och min sånglärare fick höra av min bästa vän i klassen att jag mått dåligt väldigt länge nu. Dom pratade med mig i typ 2 timmar och sen kände jag mig bättre igen. Men föll tillbaka en vecka senare. 

Sen jag flyttade till min mamma så har jag försökt ta livet av mig flera gånger, men har aldrig berättat för någon. Detta är första gången jag säger det. Det är väldigt skönt med sommarlov just nu för jag kan sova hur länge jag vill, jag behöver inte stressa och behöver inte tänka på något alls. Men jag kan inte sluta tänka på att jag börjar tredje året på gymnasiet och att jag måste skaffa jobb innan jag tar studenten. Jag måste flytta hemifrån och skaffa ett eget liv och det skrämmer mig något förfärligt mycket. Jag känner mig inte redo.

Jag är en väldigt osocial person, jag ogillar att umgås med folk och vill helst vara själv och när jag väl är med folk - oftast släktmiddag - så är jag för det mesta tyst och folk stör sig på det. Mina systrar och mina kompisar har märkt att jag isolerar mig väldigt mycket och hör inte av mig på flera veckor, dom får oftast kontakta mig och oftast vill jag inte prata med dom alls. Vill inte vara bland folk helt enkelt. Jag tycker att det är extremt jobbigt att vara bland folk. Jag går sällan ut och jag är högst ute 1 timme och sen går jag hem igen.

Går fortfarande hos en psykolog efter 7 års tid och mår fortfarande extremt dåligt och vill helst sluta existera omedelbart. Jag är jätte dålig på psykiska sjukdomar och jag vet att det inte finns några experter här, men kan detta vara depression som jag lider av? Vill verkligen ha hjälp, men ingenting hjälper.

Tack för att ni läste detta.