sömnfråga

Vi slutade buffa dem till sömns någonstans efter 1-1½ års ålder. Det har inte varit någon skillnad mellan dagssömn och nattsömn, förutom att dagssömnen ibland skedde på andra platser naturligtvis. Ibland somnade de i vagnen och då har man ju inte buffat såklart.

Du kan inte göra nånting för att en liten bebis ska bli självständig i förväg och plötsligt kunna somna själv utan hjälp, vissa behöver mer hjälp att somna än andra och det är medfött. Inget du kan göra något åt öht.

Jag undrar som övriga varför det är så viktigt för dig att din pyttelilla bebis ska kunna somna själv? De är så små fortfarande, och än så länge är de främst behovsstyrda. Inte vanestyrda. Mår de bättre och blir lugnare av hjälp så ska de naturligtvis få det!

Hon är ju med andra ord dessutom mitt i separationsfasen, och jo hon är en pytteliten bebis fortfarande. Det är helt galet att förvänta dig att du mitt i den värsta åldern någonsin ska kunna vänja henne att somna utan din hjälp! Det är ju nu de har som allra mest behov av det! Efter att separationsfasen är över kommer sådant som insomning och nattsömn generellt lugna ner sig avsevärt!

Det är jobbigt i den här åldern, nästan alla bebisar strular extra mycket med sömnen just vid 8 mån. Oavsett hur bra eller dåligt de brukar sova annars.

BVC resonerar helt tossigt med tanke på att ett sådant beteende mitt i separationsfasen bara lär din bebis att det inte går att få den närhet och trygghet som bebisen så väl behöver just nu. Är det verkligen vad du vill att din bebis ska lära sig? Att det inte är någon idé för de grundläggande behoven kan ändå inte tillfredställas av dig? Varför är det något dåligt att de lär sig att någon faktiskt lyssnar och bryr sig när de skriker, skriket är trots allt deras absolut sista sättet de kan förmedla att något känns fel.Ja i viss mån är det formodligen möjligt att de kan påbörja utvecklandet av vanor, dvs något som kan liknas vid en begynnande vana så småningom. Men precis som jag skrev är de till största del fortfarande behovsstyrda och behovet av närhet, fysisk värme och trygghet är det mest primära och det viktigaste behoven de har! Det är ingen vana som är inlärd, utan det starkaste medfödda behovet de har.

För en del barn är det särskilt känsligt att man måste pricka precis när de är lagom trött, många brukar kalla det för "sömntåg". Om man missar tåget så är det supersvårt att få bebisen att somna! Så småningom brukar ett nytt sömntåg komma, men tills dess brukar det bli en hel del skrik, gnäll och bök... man får lära sig att bli extra lyhörd för de där subtila signalerna eller så lägger man helt enkelt upp ett superspikat schema om bebisen godtar det och har så pass regelbundna tider att det faktiskt funkar (i vårt fall har de varit så oregelbundna och äldsta svarade extremt dåligt på ett tidsschema när vi provade det så den idén gav vi upp väldigt snabbt). 

Om du känner så... strunta då i allt och lita bara på din bebis! Hon vet vad hon behöver. Det är faktiskt inte svårare än så...

Allt annat är bara nojor och oro som kommer från åsikter utifrån, sådant du hör från BVC, från bekanta, familjemedlemmar, eller här på FL osv, som stör det din bebis egentligen försöker förmedla till dig gällande vad som får henne att må bra. Hade du inte hört att "det är inte bra att vänja dem vid närhet, ajjabajja, dåliga vanor" osv osv osv. Då hade du aldrig haft de här funderingarna och tankarna öht.

Som du märker så gör vissa det redan från födseln, medan andra behöver väldigt lång tid på sig. Och det beror inte att man som förälder gör rätt eller fel, det är bara korkat att klappa sig för bröstet och tro att det är ens egen förtjänst att ens nyfödda spädbarn somnar ensam eller somnar utan hjälp och fysisk närhet. Det är medfödda , biologiska arvsanlag som avgör, det är inget som går att styra öht.

Visst du kan med tvång helt enkelt förvägra din bebis den närhet och trygghet som just din bebis behöver, det finns absolut hemska människor som gör det redan när bebisen är nyfödd. De får helt enkelt ligga och skrika, punkt slut. Men det är vare sig särskilt humant eller trevligt, och framförallt så tar bebisen allvarlig skada av att bli behandlad så.

Så detta med att "hjälpa på traven" existerar helt enkelt inte. Det handlar om den biologiska mognaden hos varje enskilt barn. Och de flesta barn somnar inte utan hjälp eller fysisk närhet när de är 8 månader. Det är undantagsfallen som gör det. Sedan hur man söver dem brukar var och en få anpassa till vad som fungerar bäst för stunden och bäst för bebisen, samt en själv naturligtvis. Vi har gillat att ligga intill dem och buffa/tassa på dem. Det har varit enkelt och vilosamt, man slipper gå runt och belasta ryggen, man slipper sitta och vagga, man slipper gå upp och gå runt. Man behöver inte ens lyfta upp bebisen ur sängen, man går bara dit och buffar om bebisen vaknar. Samsover man är det ännu lättare (vilket vi gjort i separationsfasen). En hand på magen/sidan/rumpan halvt i sömnen och bebisen sover igen. Ammar man inte så är väl detta förmodligen det absolut enklaste och bekvämaste sättet att som förälder söva sin bebis. Enligt mig då. Men buffning kanske inte alls fungerar för andra. Pilatesboll är också poppis att sitta och guppa på med bebisen, det avlastar ryggen om man känner att det annars blir jobbigt för kroppen. Det viktiga är ju att man hittar något som fungerar för en själv! Inte vad alla andra gör.

Så jag tror du behöver sluta fundera så himla mycket och sluta lyssna på alla kommentarer till höger och vänster som uppenbarligen gör dig väldigt osäker. Lyssna på ditt barn istället, det är det enda som behövs!