Vad är värst; första barnet eller "flerbarns-chocken"?

jag tyckte det var mycket tuffare att få första barnet. Det är ju då den stora omställningen från bekymmersfri vuxen till dygnetruntansvar för ett annat liv kommer.

Tvåbarnschocken!

Är dock övertygad om att jag skrivit tvärtom om andra barnet kommit först

Tillägg, att när andra barnet kom (för oss med precis två år emellan) så var man ju redan så inne i den världen med sömn när barnen tillåter, markservice och allt det där och förväntar sig inte något annat.

Första veckorna med första barnet var riktigt jobbiga tyckte jag då allt var så NYTT. Men när barn två kom var vår stora kille bara 12 månader så jag måste nog säga att det var jobbigare då, att ha två barn. Speciellt så nära inpå. Men det kommer bli lättare när de blivit lite större, de är fortfarande små!! (födda -11 och -12)

MEN det som är positivt i din situation är ju faktiskt att din stora går att prata mera med. Att säga "nu behöver mamma amma/mata bebis" och det andra barnet kan förstå det (till viss del, det är ju olika förstås) :)

Har du familj och vänner i närheten så du kan få lite avlastning?

Tvåbarnschocken......men den kom inte förrän efter cirka 8 månader (har 16 månader mellan de äldsta). Innan dess var allt frid och fröjd . Med trean nu känns det mer som det bara rullar på. De stora är 4 och 5 nu, vilket är en avsevärd skillnad. Första barnet var ju en chock på sitt sätt....men mer av "hjälp-vad-gör-jag-med-det-här-lilla-knytet" än en chock. Har nog aldrig känt mig så "grön" någon gång som när jag fick första barnet . 

För mig var det definitivt tuffast med första barnet. Jag var helt ovan med barn och ovan med att inte ha någon egentid. Han hade kolik och hade vi inte varit två hade jag blivit galen. Varje gång han sov dagtid var jag tvungen att vila själv. Kändes som jag tillbringade första halvåret på soffan. Det var just tröttheten som jag var orolig för under min andra graviditet. Men allt blev annorlunda. Dottern kom och var världens enklaste, alltid nöjd. Sen kunde man redan så mycket. Behövde inte bli orolig över ammning och sånt. Sen var min äldsta 3,5 år när hon kom, så han var ju lite självgående. Tror du kommer klara det bra. Du är ju redan proffs när du haft en innan. Lycka till!

Inget av det var särskilt jobbigt. Med första barnet var allting nytt men vi fick bra hjälp under tiden på neonatal så när vi kom hem och stod på egna ben så gick det jättebra. Någon direkt "tvåbarnschock" kan jag inte heller minnas att det blev. Första barnet var förvisso nästan tre år och mycket självgående.

Största omställningen första barnet absolut. Vid andra och tredje ( tvillingar) var man redan van vid sömnlösa nätter och noll egentid:) nu är det mer jobb med att hålla koll på alla barn då de rör sig överallt i huset men det är ju en annan sak, de är 1 och 3 nu!

Tack för all input so far!
Det jag bollar mina tankar mellan är ju att jag;
Faktiskt har ett barn sedan innan och tror att saker och ting kommer att bli mycket enklare då jag vet ungefär vad jag har att vänta mig.
Men;
Vad kommer min dotter tycka? Idag fattar hon inte så mycket mer än att "mamma har en bebis i magen" (och jag tror inte ens hon förstår vad det innebär). Kommer hon att regrediera och helt plötsligt inte kunna göra något själv? Kommer det bli ett ständigt liv och skrik för att jag helt plötsligt inte kan äga ALL min vakna tid åt henne?

Jag har väldigt mycket "om och men" i huvudet just nu.
Jag vet ju att jag har ca 6 månader kvar på mig att förbereda mig (om nu liten inte vill titta ut för tidigt), men jag kan som inte låta bli att oroa mig och planera ändå :)

Jo, Christi38, jag har mamma och släkt på orten som lovat att ställa upp när de kan, så det är jag inte orolig över :)

Första barnet var värsta omställningen. Han var nöjd lugn och sov och åt, men det var ändå en större chock än tvåan som hade kolik i tre månader.