Downs syndrom

Nu fick vi svar på fostervattenprovet. Det var inte downs syndrom (trisomi 21) som de hade trott.

Det visade sig vara ännu värre. Det var trisomi 13. Jag fick förklarat att bebis inte skulle kunna leva. Oftast så går dem bort redan i magen. Det finns en del som har klarat förlossningen men de barnen går oftast bort inom den första levnadsmånaden och får gå igenom många svåra operationer så vi valde att avbryta graviditeten.

Vi blev inlagda i söndags och dem satte igång mig. Elva timmar senare var han ute. Det var jättehemskt och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Har sådana skuldkänslor så det finns inte. Vi fick gå hem tomhänta, så här skulle det ju inte sluta. Skuldkänslor att jag har dödat vårat barn, våran älskade bebis som var så välkommen och efterlängtad. 

Vi hade bestämt oss att behålla barnet även fast det skulle visat downs syndrom men det var så mycket värre. Vi fick se honom och hålla honom. Han var så liten men det vackraste jag sett, han var lik sin pappa. Vi bestämde oss för att begrava honom anonymt. Han kommer finnas i minneslunden här hemma. Jag försöker tänka som så att det var det bästa för honom. Att han slipper lida.