Hatar min man

Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler.

Varför så många frågetecken?

Jag har också ställt mig den frågan, för jag vill vara rättvis mot honom, men nej. Jag var väldigt kär i min man väldigt länge efter att barnen fötts trots att han ändrades redan när de var nyfödda. Han blev som förbytt. Till saken hör att han alltid har blivit väldigt grinig när han varit trött. Jag har ju vetat om det och har därför aldrig brytt mig om att han muttrat de gånger han sovit dåligt. Jag visste ju att det skulle lossa direkt efter att han fått sova en stund.

Men nu är han ju konstant trött och därför också konstant grinig. Jag har haft en make som varit sur och butter i över tre år nu. Vem orkar med det ovanpå allt annat?

Jag brukar ofta säga till honom att han är en bra pappa och säga uppmuntrande saker när jag kan och det känns bra.

Han vägrar flytta ut och jag har inte råd att bo kvar själv.

Jag vill först veta vad som har hänt med honom. Varför är han sådan här? och sen ta ställning till om det går att "få tillbaka" honom. Sen kan jag lämna honom, när jag prövat allt. Mitt bland allt svammel här på FL brukar det finnas flera vettiga röster. Jag startade den här tråden för att kunna sålla fram dessa guldkorn. Jag har säkert missat något (annars borde jag ju förstå bättre vad det är som händer) men jag fattar ingenting av det här.

Även om "hans sätt" är att skrika på barnen, kalla dom fula saker så de hör och tala illa om dom? Jag tycker inte det är ngt man ska låta fortgå för att pappan ska lära sig föräldraskap faktiskt. Och att han inte kan ta att ts säger ifrån när han gör sådana fula saker mot sina barn gör ju att jag verkligen förstår hennes ilska. En vuxen man som kör martyrspelet när han blir uppmärksammad på att man INTE skriker skällsord åt små barn är ju så oattraktiv att det finns inte. Har han inget som helst eget driv till att försöka låta bli att skrika så skulle jag också ge upp. Skriker min man skällsord åt sina barn så skriker han ju skällsord åt mina barn, och den som gör det har klivit över gränsen och kommer att få veta det. Precis som han hade gjort klart för mig om jag ballat ur och snackat skit om barnen så de hör..